Folk frågade förstås vad jag tyckte om New York och jag svarade, “it’s great” och “en fantastisk stad,” för man vill ju inte vara en sådan typ som inte gillar New York.
Egentligen varken älskade eller ogillade jag det. New York var som det var, en stor stad med extra allt och jag hade ingen ambition att betygsätta den. Mestadels var det en kuliss för mitt eget mående; vad jag tyckte om New York handlade mer om hur jag själv mådde vid olika tillfällen än på staden i sig. Tunnelbanan kunde vara en axelryckning och ett praktiskt transportmedel ena dagen, skramlig och omänsklig en annan. Vissa dagar gick jag slalom mellan hundbajshögarna och allting luktade kiss och gamla sopor, andra dagar var luften hög och klar och jag såg inget hundbajs för jag hade blicken riktad på allting runt omkring mig.
Framför allt var New York en plats där jag bodde som inte var mitt hem och inte mina barns, och där jag befann mig och inte de.
Jag tyckte om stan på kvällarna, när jag gick hem sent från jobbet. På kvällarna, när trafiken lugnat ner sig, det hade börjat skymma och människor satt ute på barer och restauranger och åt och drack, kändes gatorna som ett stort, ljummet, vardagsrum. Visserligen ett dit jag inte tyckte mig ha tillträde, men det var fint att vara i. Det påminde mig om tågluffning i europeiska storstäder på 80-talet.
Jag promenerade mycket i New York, det tyckte jag om. Eller tyckte om och tyckte om, under rådande omständigheter var det framför allt praktiskt. Jag var pank, oföretagsam och ensam, och att promenera var gratis, krävde ett minimum av planering och ingen tittade konstigt på en människa som gick ensam längs en trottoar. Jag vaknade på helgerna och om jag kände för att promenera så gjorde jag det, annars gjorde jag det inte. Ibland gick jag planlöst, ibland valde jag ut en bokhandel där jag inte hade varit ännu som mål, bara för att känna mig lite mindre vinddriven.
Allra bäst tyckte jag om New York när jag var på väg därifrån, när jag satt på bussen ut till Newark och tittade ut över avenyerna, så lätt om hjärtat och så förväntansfull över att vara på väg hem till Kalifornien över en långhelg eller en semestervecka. Det såg spännande ut, myllrande av liv och människor och möjligheter. Lyckliga den som fick bo där.
Lämna ett svar