Ingegerd Landström

Jag lyssnade på Nya Vågen i morse, som bland annat handlade om TV-programmet ”Kungarna på Tylösand.” ”Höstens snackis” enligt programledaren eftersom dess enda ambition är att visa unga människor som super, ligger och slåss. Provokativt? Omoraliskt? Bara oändligt tröttsamt och ointressant och, som Elin Grelsson påpekade i programmet, inte provokativt alls?

Om det kan man diskutera, men i dessa nya tider tyckte jag att det saknades ett perspektiv på programmets eventuella kvaliteter, nämligen svenskheten. Var det bara jag som saknade Jimmie Åkesson i radiostudion?

Tänk vilken intressant kulturpolitisk diskussion det hade kunnat bli,  för vad är väl svenskare än att supa, ligga och slåss? Det sitter liksom i vår ryggmärg: vår svenska vis-skatt är ju i stort sett uppbyggd kring dessa teman, svenska filmmakare har varit bland de första att visa nakenhet och sex (om än på ett oändligt mer intelligent vis), och så har vi ju det svenska lämmeltåget till Mallis och Ibiza, där vi i stort sett inte gör annat än super, ligger och emellanåt också slåss, i alla fall inte om man får tro ortsbefolkningen och det tycker jag nog att man kan göra i det här fallet.

Dessutom, ser jag på Nya vågens hemsida, är tjejerna i programmet blonda och det gör programmet ännu svenskare. Numera finns det förstås svenska tjejer som inte är blonda, men de är ju oftast ”andra generationens invandrare” och därför inte svenska i sverigedemokratisk mening, möjligtvis ”svenska.” Eller ”svenska medborgare” som man brukar säga när man vill att läsaren ska förstå att det är en ”svensk” och inte en storsvensk vi pratar om.

Det hade varit spännande att resonera om de här sakerna med Jimmie. Jimmie gillar sånt som är svenskt och eftersom innehållet i ”Kungarna…” verkligen visar svensk kultur i sin renaste form, skulle man då inte kunna tänka sig att programmet borde få statligt kulturstöd? Dålig tv? Äh, det handlar inte om det, det är svensk tv. Visserligen är det en aning provokativt, rentav demoraliseranade, och sånt gillas inte i det nya Sverige, men om deltagarna är mer påklädda mellan sexakterna, företrädesvis i färgglada landskapsdräkter, kanske man i alla fall delvis skulle kunna komma runt det problemet.

Vad tycker du, Jimmie?  Se till exempel den här reklamfilmen, gjord av megareklamfilmsföretaget Traktor, en film som förenar våra äldsta och finaste traditioner: IKEA och midsommar. Filmen synliggör också på ett fint sätt vad jag menar med tesen att supa, ligga och slåss är en svensk tradition som har anor långt tillbaka i tiden och som vi, i det nya Sverige, ska värna om.

Jag tror att Jimmie gillar ”Kungarna…” Jag tror att i framtidens Sverige kommer det att bli mer supa, ligga och slåss med bräkiga svenska pojkar i kotlettfrisyr på bästa sändningstid, i kanal 1 efter nyheterna och vädret. En del av oss kanske ställer oss lite tveksamma till det såhär inledningsvis, tycker det är usel tv helt enkelt, men då är det viktigt att ha i åtanke att det är graden av svenskhet som är den mätsticka vi bör använda oss av i framtiden när vi bedömer allt från tv-program till människors kvaliteter. Svenskt är bra.

Det säger Jimmie och Jimmie valdes in i den svenska riksdagen i söndags, inröstad av nästan sex procent av befolkningen.

Om man inte gillar ”Kungarna…”, om man för all del inte har några problem med att fylla, sex och slagsmål visas i tv men inte just i det här oändligt tröttsamma formatet, svenskt eller ej, så kan man alltid byta till kanal 2. Där kommer det med all säkerhet att visas något helt annat med anknytning till den svenska kulturskatten. Kanske en dokumentär om hembygdsmuséernas historia? Kanske något i utbildningssyfte, något om hur man tillverkar vadmal? Kanske en repris på någon gammal melodifestival? Den svenska förstås, inte den där en drös svartmuskiga européer medverkar. Nån jävla ordning får det väl vara.

Satt i solen hemma hos kära vänner och pratade politik igår. Vi var som en liten Bellmanhistoria där kring bordet: det var greken, belgaren, svensken och amerikanen, med det undantaget att vår diskussion inte hade något roligt Bellmanhistorieslut. Den slutade bara med ett stilla sörplande av de sista kaffedropparna och några dystra suckar över sakernas sorgliga tillstånd i våra respektive länder.

Känner mig mest bara dyster idag också. Har inte gjort något produktivt alls, bara druckit alldeles för mycket kaffe, ätit upp ungarnas överblivna födelsedagsgodis och inte lyckats ta mig in på USCIS hemsida för att börja med ansökan om amerikanskt medborgarskap. Ansökan har inte på något vis – som man kanske skulle kunna tro – något att göra med det svenska valresultatet och inte med att det finns människor som tycker att Sarah Palin borde bli vår nästa president heller. Eller förresten, det har det kanske, det kanske har allt med just precis det att göra.

Letade efter artiklar om valet i L.A. Times, med sökord ”Sweden” hittade jag  en artikel från oktober 2009, som handlade om hur Stockholm löser det lokala kaninöverskottet genom att forsla dem till okänd ort någonstans i mellan Sverige där de bränns upp och på detta vis kommer till användning för uppvärmning av hus.

Tänk det hade jag ingen aning om, men nu vet jag, för det lät så märkligt att jag läste hela artikeln. En nyhet så god som någon denna dag.

Apropå att bränna kaniner så har vi numera gått in för att äta mer vegetariskt i detta hushåll. Alicia vill inte äta kött längre, och eftersom jag är vegetarian i tanken – djurhantering, resursslöseri, det vanliga eländet – men inte i handling så är det en alldeles utmärkt spark i häcken på mig. Vi hjälps åt att tvinga i oss broccoli och andra illasmakade grönsaker och förra veckan när vi handlade mat tillsammans köpte vi både bönor och linser som vi nu ska klura ut vad vi ska använda dem till.

Ja, det var väl allt då. Bättre än så här blir det inte idag.

Eller förresten så var jag på kräftskiva i lördags. Mycket trevligt på alla sätt och vis och maten var alldeles underbar. Till och med IKEA-kräftorna fick godkänt. Här är ett par bilder från den kvällen bara för att det känns bra att avsluta i en mer positiv stämning. Allt kan bli bättre och de kloka är fler än de korkade, de kloka måste bara bli bättre på att göra sig hörda.

Bilden är från december, eller möjligtvis januari förra året, därav mörkret. Än så länge lyser solen på eftermiddagarna.

Hockey var det ja. Och stelfrusna hockeymorsor som står uppradade längs med sargen och tittar på när deras söner (och förra säsongen en, ibland ett par, tjejer) snubblar och skjuter och dribblar och, allt oftare faktiskt, passar till varandra.

Två timmars träningspass två gånger i veckan, det blir en halv arbetsdag i veckan gånger säg tolv veckor på en termin, det blir sex hela arbetsdagar per person och termin.

De två första veckorna pågår dessutom ett slags lågintensivt träningsläger, vilket innebär två timmars träning varje dag gånger tio, det blir tjugo timmar, alltså två och en halv arbetsdagar bara under de två första veckorna som vi tillbringar hängandes vid en sarg i en park där vinden och dimman blåser in från havet och lägger sig som en mycket kall och fuktig filt över ens axlar oavsett hur mycket man klär på sig  Per person.

Det är ju helt galet när man tänker efter, men när jag påpekar detta uppenbara för Jeff frågar han retoriskt om jag inte tycker att det är viktigt att umgås med mina barn, varpå jag frågar om inte han tycker att det är viktigt , varpå han svarar att det är klart han tycker men dessvärre kan han inte vara borta från jobbet så mycket, varpå jag svarar ”exactly my point, babe” och så talar vi inte mer om saken.

”Gör inte det då” är det kanske någon som tänker nu, ”det är ingen som tvingar dig att stå vid sargen och frysa om du nu tycker att det är ett sånt slöseri med din dyrbara tid. Lämna av barnen och hämta dem två timmar senare och sluta gnäll.”

Sant. Men så enkelt är det inte, eftersom hockey är en extremt bökig sport. Skyddstät. Det är benskydd, armbågsskydd, vadderade byxor med suspensoar, ett par byxor till, vadderad tröja och en tröja till, handskar, hjälm, skridskor samt en klubba.

Alla dessa skydd och alla dessa kläder ska tas på, justeras när de halkar snett, tas av (delvis) och på vid toalettbesök, och om man byter från utespelare till målvakt är det en herrans massa skydd som ska bytas ut och fås på rätt plats.

Allt det där klarar inte en fem-åring och inte min sju-åring heller på egen hand ännu och därför behöver de hjälp emellanåt. Alla mammor hjälper sina egna barn och om jag inte är där så kanske jag framstår som en smitare som förlitar sig på att andra morsor ska ta hand om mina barn och det vill jag ju inte göra.

Vad jag skulle vilja göra är att fråga de andra morsorna om vi inte skulle kunna turas om att assistera våra barn, ett par föräldrar varje vecka som tar hand om allt det där böket medan vi andra kan gå därifrån med gott samvete.

Här finns dock ett annat problem, nämligen det att jag inte känner de andra hockeymorsorna. De består av en liten klick där alla verkar känna varandra sedan de gick i samma mammagrupp och de är ärligt talat inte särskilt approachable alls och därför har jag inte ens försökt. Jag sitter vanligtvis på en sten på andra sidan basketplanen, i ett hörn av parken där eftermiddagssolen lyser som längst, och ser mycket upptagen ut med min dater eller min bok. Ibland går jag fram till sargen och tittar hur det går, applåderar ett snyggt mål, justerar något skydd och springer med vatten.

De andra morsorna ser heller inte ut som om de har några planer på att gå därifrån, eller ens någon önskan om att gå därifrån, och jag inbillar mig att om jag lade fram mitt förslag skulle de ge mig iskalla blickar och säga ”no thanks, we actually enjoy supporting our children in their sports activities.”

Så jag ser ingen lösning på hänget och tidsförspillandet, förutom för min alldeles personliga del eftersom Jeff tagit på sig rollen som hjälptränare och alltså kommer att vara där varenda träningspass framöver. Bra, då gör han ju nytta och det borde han göra tillsammans med ett par andra föräldrar som turas om att assistera med det ena och det andra.

Vi andra bör hålla oss därifrån, lämna våra barn ifred, låta dem göra sina barngrejer utan oss, medan vi ägnar oss åt, jag vet inte, vuxengrejer helt enkelt.

Skolstart. Ny ryggsäck till Erik och nya pappersmappar till alla tre inköpta i god tid, vattenflaskor och lunchväskor helt ok från förra året, inga nya behövs. Koll på nya klasskompisar, koll på nya lärare, alla är nöjda och glada, allt är lugnt. Uppstigning i god tid, lunchväskor packade, glömde inte bort att köpa frukt och rökt kalkon till mackorna igår. Bestämde kläder dagen innan, hittade alla borttappade skor och ställde dem i hallen där de ju faktiskt ska befinna sig.

Ut ur huset i god tid och därmed i god tid på skolan trots att jag glömde papperena med klassrumsnummer och var tvungen att springa tillbaka och hämta dem (note to self: det kallas att ha marginaler och betyder helt enkelt att man tar till några minuter extra i sin tidsplanering för att gardera sig mot oförutsedda händelser längs med vägen. En bra grej, glöm det inte.).

Hälsade på alla lärare, hälsade på rektorn, hälsade på en drös nya föräldrar och en del gamla. Många social networking poäng. Bra jobbat.

Hem. Fem och en halv ljuvliga, ensamma, produktiva timmar.

Hämtning av barn. Playdate för Alicia. Hem med pojkarna, lite mellanmål och sedan hopplockning av hockeyutrustning inför eftermiddagens träning. All utrustning hittades,  påklädning under lugna och stillsamma former, iväg till träningen och vi kom i tid. I god tid.

Två och en halv timmars hockeyträning. Svinkallt. Alla mammor hängde vid sargen i två och en halv timme. Måste bli ändring på det där, ska vi verkligen göra det, stå vid sargen i två timmar två gånger i veckan och titta på när våra barn tränar hockey? Vi bör omgående skaffa ett liv, men det är en annan historia som jag återkommer till en annan gång.

Hem vid 19-tiden. Beställde hämtpizza till trötta, utsvultna barn och mamma. Dusch och bad och allt det där och sedan, den verkliga utmaningen: Pappershögar! Hemläxor! Alla papper som behövdes fyllas i fylldes i (i genomsnitt sju per barn), alla hemläxor gjordes utan några större incidenter (förutom att jag använde min föräldraauktoritet och suddade ut Eriks självporträtt bestående av en streckgubbe med vassa tänder och draget vapen. Herregud.)

Kl. 21:14: Pojkarna sover. Alicia ligger och läser.

Sådärja. Första skoldagen avklarad. Piece of cake if you ask me.

Nyss avsläppt från en bil på baksidan av den nybyggda centralstationen I Uppsala står jag med min bokfyllda resväska och undrar hur jag ska komma över spåren och var jag kan hitta förvaringsboxarna. Allt är nytt, allt ser annorlunda ut och jag är alldeles förvånad: ”När hände det här?”

Går fel först och hamnar bara på en ny perrong, nerför rulltrappan igen och så småningom kommer jag in i det nya, moderna, trendiga stationshuset med Pressbyrå, apotek och öppen planlösning. Av en gammal järnvägsstation – visserligen fullständigt underdimensionerad i relation till antalet tågresenärer men ändå med någon form av karaktär – med träbänkar,, har det blivit en glasinramad galleria.

Jag letar mig fram till förvaringsskåpen. Det är fullt med folk framför dem; skåpen har placerats mittemot toaletterna och för att komma åt dem måste man ta sig igenom toalettkön. Kön är lång, det är trångt, jag har inte tillräckligt med växel. Min väska stöter i folk och jag säger “oj, ursäkta,” till höger och vänster. Ingen reagerar.

Jag skulle vilja säga något om den märkliga placeringen av toaletter och skåp, och om det faktum att det inte finns någon växlingsautomat, men jag låter bli. Ingen tittar på mig, ingen säger något, ingen ler inbjudande eller medkännande och i såna lägen är det svårt att småprata. I såna lägen förblir man tyst.

Går iväg för att få tag på växel och måste be folk flytta på sig när jag kommer tillbaka och ska försöka ta mig fram till skåpen. Ingen flyttar på sig oombedd. Jag känner mig uttittad trots att alla tittar bort.

Det finns inga lediga skåp visar det sig, axlarna skriker efter flera dagars stillasittande och flygresor och inga gymbesök alls, jag måste in till stan och handla, och jag tänker fanihelvete vad gör jag nu, jag orkar inte släpa omkring på det här tunga aset en sekund till.

Då säger en ung tjej: “det finns ett ledigt skåp här.” Hon flyttar på sig så att jag kommer fram och jag börjar nästan gråta av tacksamhet över den där lilla, vänliga gesten och över mina trasiga axlar och kanske mest av allt över det faktum att jag känner mig så  bortkommen och fel och vilse i min gamla stad, bland tysta Uppsalabor.

Jag gör ju inte det förstås, jag börjar inte gråta, jag bara tackar henne så mycket, baxar in resväskan i skåpet och tar rulltrappan upp ur gallerian. Och ja, när jag kommer ut har det börjat regna.

Återinstallerad i min vardag, efter idogt resande. Det är härligt, jag älskar det, mer vardag åt folket!

På väg hem från min kortkorta resa till Sverige läser jag nya tidningen Yourlife, där fotografen och filmaren Annika Mercedes Aschberg tar i så det knakar när hon beskriver ”sitt L.A.”. Det är bilder på ödsliga hotellrum och beväpnade poliser bland badande ungdomar, det är texter om bunkrar tillverkade för att säljas till ”täta intressenter” när katastrofen kommer och om ensam man med utmärglad pitbull bland gamla filmkulisser ute i öknen.

“Känslan av annalkande apokalyps och mänskligt förfall ligger som en tjock dimma över den här stan.”

Hm. Jag skulle nog säga att den dimma som framför allt ligger över Los Angeles är den bestående av bilden av Los Angeles som hem för apokalyps  och mänskligt förfall. Författaren Mike Davis (Ecology of Fear, City of Quartz) konstaterar att förstörelsen av Los Angeles  har varit ett centralt tema i minst 138 filmer och romaner under 1900-talet och det har säkert tillkommit några till sedan 1998 när Ecology of Fear först publicerades.

Kanske är jag inte tillräckligt konstnärlig, men jag är ganska ointresserad av just de bilderna och av den apokalyps-och-förfalls-porr som L.A. ständigt förknippas med. Det finns så många andra berättelser om Los Angeles, berättelser vars början och slut inte är förfall och som berättar mycket mer om den här stan.

Jag får återkomma till det snart.

Vi har fyra dagar kvar av semestern, vi har inte ens klivit på båten ännu, men det kan vara så att resans höjdpunkt redan är avklarad.

The Wizarding World of Harry Potter på Universal Studios. Som Alicia har väntat. Och längtat. Och sett fram emot. Nu, äntligen!

Vi kom dit vid tolv-tiden och ställde oss i en mycket, mycket, mycket lång kö för att över huvud taget komma in. Det kunde ha tagit tre timmar, men av någon anledning tog det bara en. Se där. Magi. Återigen. Och vi befann oss inte ens på Disney World.

Väl i Hogsmeade stod vi i kö för att äta på Three Broomsticks, därefter i kö för att gå till Hogwarts. Kön för att gå in på Ollivanders och köpa wands (trollstavar?) var så lång och ungarna så trötta på att köa, att vi bytte strategi. Köade bara en kort stund för att köpa godis och ny energi på den där godisaffären vaddennuhette, därefter lite Dr Seuss och Super Heroes, därefter avlämnande av trött farmor och trött Erik och därefter Harry Potter igen. Som fortfarande var fullt med folk, men inte lika mycket som tidigare på dan.

Kön för att köpa trollstavar var uthärdlig och medan jag stod i kö åkte Jeff Harry Potter and the Forbidden Journey och Alicia och Max traskade iväg på egna äventyr. (Var det ansvarslöst av mig? De lovade, lovade, världsapromise mamma, att de skulle hålla sig till varandra, de hade järnkoll på vart jag befann mig och de var så glada när de fick kuta iväg alldeles själva.)

Efter oändliga diskussioner och mycket funderande om vilket som var det rätta just för mig köpte vi spön, sedan köpte vi lite annat. Jag åkte Harry Potter and the Forbidden Journey, vi beundrade Hogswarts  och sedan skulle de till att stänga och vi gick därifrån.

Jag önskar att det hade funnits fler åkturer för mindre, lite mer försiktiga barn. Jag önskar att det hade varit mindre folk, kortare köer och godare mat på Three Broomsticks. Butter beer smakar som flytande smörkola och såvida man inte lider av ett sjukligt behov av socker i form av rinnande smörkola så klarar man bara av några klunkar: jag önskar att vi hade köpt ett stort glas istället för fyra stora.

Annars var det bra. Helt ok. Fint. Välgjort. Harry Potter and the Forbidden Journey var härlig.En älskare av Theme Parks hade antagligen haft mycket mer att säga, men jag är ingen älskare av Theme Parks och har inte varit på så många. Helt ok, det får räcka.

Sitter i en gungstol på en veranda på ett hotell i Disney World och betraktar regnet. För en stund sedan sken solen över poolen, sedan kom regnet och åskan och då stängde poolen. Sedan vräkte regnet ner i en kvart och nu har det strilat ett tag. De säger att om en timme har det gått över och solen kommer fram igen. Sådär håller det på.

Det är ett galet, sällsamt väder i den här delen av landet.

Vi befinner oss alltså i Floria, utanför Orlando, men i allt väsentligt befinner vi oss i Disney World. Jag vet att det finns ett Florida där ute, men jag har bara skymtat det under resan från flygplatsen. Det är som att befinna sig i den där filmen med Jim Carrey, vavarenudenhetterå?

Disney tar hand om oss, tar hand om allt. Efter att resan blivit bokad skickade de oss biljetter i form av små spiralblock som i detalj talade om hur resan skulle gå till. När vi kom fram till Orlando tog de hand om vårt bagage, slussade oss genom flygplatsen, visade oss till rätt kö för rätt buss, en särskild Magisk Expressbuss (men mitt säte var trasigt och så fort jag råkade luta mig en aning bakåt hamnade jag i knät på en stackars mamma med en liten unge i famn, det var ingenting magiskt med det alls) och sedan åkte vi hem till vårt hotell. ”Welcome home” stod det på en skylt i entréen.

När vi ringer till receptionen svarar en vänlig röst något i stil med ”Thanks for sharing our dream with us, this is…, how can I help you? Samtalet avslutas med ett vänligt ”Have a magical day.”

(När jag ringer till receptionen en andra gång för att ställa samma internetfråga eftersom jag inte förstod det första gången avslutas samtalet med ett alldeles vanligt o-disneyigt ”bye.” Jag förstår att det var en korkad fråga som jag borde ha begripit första gången hon förklarade det för mig.)

När Jeff senare vänligt påpekar för en en person i receptionen att vi måste ha fått hotellets absolut sämsta rum med utsikt över parkeringsplatsen uppgraderas vi till en tvårumssvit med utsikt över ”savannen” där zebror och giraffer och små märkliga hjortar ströver omkring. Sviten är USD1100 dyrare per natt än våra ursprungliga rum, men vi behöver inte betala mellanskillnaden. Vi vet inte riktigt hur det gick till, det var något magiskt över det hela.

Den här resan är en bonus. Inte riktigt den semester jag hade valt om jag hade fått välja, men nu var det inte jag som valde och det är helt ok. Det är en familjesemester där jag tar varje tillfälle i akt att fly familjen, att sätta mig någonstans i ett hörn, i en gungstol på en veranda till exempel, och läsa mina böcker. Det är också helt ok; vi är flera vuxna och det märks inte så mycket om jag är borta.

Nu slutar det regna. Snart hittar mina barn mig, då ska vi gå och bada. Tills det börjar regna igen.

Ja det är det, det är en bright, shiny, varm och vänlig och stillsam morgon på alla sätt och vis.

Vi har landat, vi är hemma.

Flygresan var lång, kändes oändlig. Vi längtade hem så förfärligt allihop, alla frågade hur länge det var kvar hela tiden, jag också.

Med fem minuter kvar till landning börjae Max blöda näsblod. Blodet fullkomligt forsade och jag tänkte att jag kanske borde skriva till Swissair och fråga dem vem som skulle ha hjälpt honom med allt blod om han inte hade suttit bredvid mig. Hade en av flygvärdinnorna haft tid att hjälpa honom, lugna honom, byta blodiga servette och klämma till över näsryggen för att få det att sluta rinna?

Eller skulle kanske hans närmaste granne kunna avkrävas att ta på sig rollen som sjukvårdare? Men han kanske inte hade någon lust med det alls, särskilt inte efter att ha blivit nerspilld med en hel kopp äppeljuice av näsblödaren några timmar tidigare. Äppeljuice som torkat blir kladdigt och ganska obehagligt, ännu obehagligare på en flygresa där allting redan är mer eller mindre obekvämt och obehagligt. Spilld äppeljuice mellan låren på en tio-timmars flygresa kan få vem som helst på dåligt, lite mindre hjälpsamt humör.

Jag skulle också kunna fråga Swissair vem som hade ansvaret för at Alicia skulle på få sig en syrgasmask om det behövdes. Den gamla skröpliga farbrorn som satt bredvid henne? Eller hinner flygvärdinnorna med att titta till alla barn som sitter utspridda runt om i kabinen utan någon förälder bredvid sig? Vem ska lugna henne och hålla henne i handen om hon får panik och måste ha sin mamma och vägrar sitta kvar i sin stol?

Varför, skulle jag fråga till sist, får jag veta när jag ringer och checkar in tre dagar före avresan att jag helt säkert och utan problem har fyra platser tillsammans  när det sedan visar sig att det har jag inte alls, jag har två platser ihop och två andra platser utspridda på olika håll i kabinen och måste förlita mig på att vänliga medresenärer kan tänkas flytta på sig för att vi ska få sitta någorlunda nära varandra?

Men det där brevet ska jag skriva en annan dag, inte idag. Idag sitter jag i min soffa på verandan, dricker kaffe, läser Bright shiny morning av James Frey medan ungarna och deras kompis bygger kojor i vardagsrummet. Om en stund kommer Jeff hem, då ska jag gå till biblioteket och läsa på om amerikansk skolpolitik. Där ska jag sitta i flera timmar i lugn och ro utan någon som ropar ”mamma mamma mamma” och vill ha något av mig, min hjälp min uppmärksamhet min tid min energi.

bright shiny morning it is.

Avresedag och jag inledde den med en sista joggingrunda längs mina stigar i mina skogar, tillsammans med min brors lilla glada golden retriver.  Det var kallt ute, bara några plusgrader, solen sken och det var som att få en oväntad present – en tidig höstdag bara så där. Till mig. Lycka!

Vi sprang där i skogen, Maja och jag, och rätt som det var hoppade hon i sjön och jagade en sjöfågel och jag stod och tittade på henne där hon simmade omkring i solen i godan ro och tänkte att jag borde ha tagit kameran med mig.

Men så – aha! – kom jag på att jag har ju mitt tekniska underverk med mig, min Ipod. Finns det stoppur så finns det säkert kamera också.

Men. Det gjorde det inte. Det finns videokamera upptäckte jag där jag stod, men det finns inte en vanlig kamera. Varför är det så? Är inte det konstigt? har man inte mer användning för en kamera än en videokamera?

Nåväl. Nu släcker vi lampan på vårt hotellrum, imorgon åker vi hem.