Ingegerd Landström

Andres Lokko hörni. Är inte han en av vår tids skarpaste  iakttagare av samhället? Har inte han nyss gett ut två böcker med sina tidigare publicerade, roliga och unika, krönikor som älskas av Sveriges samtliga kulturskribenter under fyrtiofem års ålder?

Om det nu är så, hur kan det då komma sig att Lokko i hans sommarprogram ägnar hälften av tiden till att kåsera om att man dricker mycket öl i England? Efter fem år i London är det just det budskapet han tycker är nytt och fräscht och lite småtokigt sådär för en inflyttad svensk; något som man gärna vill upplysa den hemmavarande svenska befolkningen om när man nu får detta unika tillfälle att leda ett Sommarprogram.

Okidoki.

Det är så fantasilöst, så slarvigt. Den enda som gjorde sådana kåserier bra var Torsten Ehrenmark och det gjorde han för trettio år sedan eller om det var ännu tidigare. På sextiotalet kanske? Herman Lindqvist försökte sig på samma sak ett par årtionden senare, men han var bara en trött kopia av Ehrenmark och dessutom inte det minsta rolig, bara just oändligt tröttsam, och efter det trodde jag att den där nu-ska-jag-berätta-en-tokig-historia-om-hur-ett-lands-befolkning-beter-sig-helt-crazy-och-inte-alls-som-vi-svenskar-genren hade självdött.

Sedan ägnade Lokko ungefär resten av tiden till att påstå att svenskar som bor i Sverige hatar utlandssvenskar. Det var något jag ville säga om det också, men det får bli senare. Jag måste rycka ut och leta rätt på två tanter i hjortronskogen. Nu får bären ta slut tycker jag.

Visst var Eva Dahlgrens sommarprogram bra häromveckan, varför fick hon inte vara sommarens första värd? Att få ett eget Sommarprogram är, har jag förstått, det närmaste ett adlande vi kan komma i Sverige, att bli utvald till att inleda och avsluta alltihop verkar ännu finare ändå och det tycker jag Eva Dahlgren är värd för hon är bara så, ja, så bäst helt enkelt.

Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om i ämnet Eva Dahlgren utan något helt annat.

Jag har en bok med skrivövningar som man kan göra när andan och/eller skrivkrampen faller på. Den verkar bra, jag hoppar lite planlöst mellan olika grejer och en övning som jag gjorde igår består i att man ska reflektera över pinsamma situationer man befunnit sig i (man ska göra mer med den övningen, men till en början ska man bara skriva ner en drös pinsamheter).

Då tänkte jag på Eva Dahlgren.

Jag har nämligen träffat henne, för alls inte länge sedan och för första gången i mitt liv. Det var på en fest i ett vackert hus vid havet i Santa Monica och Eva Dahlgren var där för att ta emot ett pris från Svenska skolan i Los Angeles. Varför hon fått detta pris framgick inte riktigt av den något förvirrade prisutdelningsituationen, men det finns ju hur många anledningar som helst till att ge henne priser så det spelar mindre roll.

På festen befann sig 300 uppklädda, en del ganska glammiga människor, men det rådde inget som helst tvivel om vem som var Rockstjärnan. Utan att anstränga sig alls.

Efter sånger och prisutdelning minglade Eva Dahlgren och Efva Attling bland gästerna och de var både trevliga och pratsamma vad jag förstår. Jag vet inte riktigt eftersom jag inte gjorde något försök att prata med henne. Jag är inte så framfusig, tänkte att varför skulle Eva Dahlgren vilja prata med mig och kikade lite på henne på avstånd bara.

Till en bekant nämnde jag något om hur bra jag tycker att Eva Dahlgren och denne bekant konstaterade ”Jamen ska du inte be att få ta en bild tillsammans?”

Nej, det ska jag verkligen inte göra,” sa jag och rodnade vid blotta tanken på det pinsamma i en sådan situation.

”Jodå, det ska du visst,” sa min bekant, som bott i USA i många år och uppenbarligen helt förlorat sina svenska hämningar. Hon gick iväg och återvände en liten stund senare med Eva Dahlgren. Som var mycket trevlig och gärna kunde tänka sig att fotograferas tillsammans med mig.

Jeff fotade glatt, jag tackade Eva Dahlgren så förfärligt mycket och gick fram till Jeff för att titta på korten eftersom jag trots att hela situationen var pinsam var väldigt glad över att ha ett foto på Eva Dahlgren och mig.

Efter att ha tittat på foton en liten stund upplyste Jeff mig om att Eva Dahlgren stod kvar där jag lämnat henne för att titta på kort. Och det gjorde hon, hon stod kvar där och såg lite tveksam ut, såg ut som att hon funderade på åt vilket håll hon skulle gå.

Jag insåg att hon, som den normalt funtade, sociala och artiga människa hon är, hängt kvar lite, antagit att jag kanske ville prata lite också, inte bara störta iväg för att fnissa över foton och lämna Sveriges bästa artist åt sitt öde. Det hade aldrig slagit mig att hon skulle göra det; alla människor ville prata med henne, och varför skulle hon ta sig tid att stanna kvar en minut och prata med mig?

Så tror jag att jag tänkte i alla fall, det är min enda, om än usla, förklaring.

Precis när jag insåg allt detta och tänkte att herregud jag måste gå fram och säga något strosade hon vidare. Jag hade fått min chans och sabbat den.

Hela kvällen tänkte jag på det där och var så förbannad på mig själv att jag fick huvudvärk av alltihop.

Så, om detta kan man säga att en bra övning för en aspirerande journalist  – eller för varje person som inte vill framstå som ett socialt miffo – är denna:

Anta att du ska gå på en fest där en intressant person som du inte alls känner men verkligen beundrar också kommer att delta. Du vet inte om du kommer att få tillfälle att prata med personen i fråga, men det spelar ingen roll. Var förberedd, utgå ifrån att du kommer att få göra det.

Uppdatera dig lite om personen och förbered några bra, intressanta och relevanta frågor/ämnen som du kan prata om med personen. Om du inte är en spontan typ kan du också fundera över hur du först skulle kunna ta kontakt med personen så att du inte får totalt hjärnsläpp när personen i fråga står där framför dig.

Enkelt, simpelt. Glöm aldrig.

Vi har kört omkring med vår fina hyrbil på Stockholms/Uppsalas gator de senaste dagarna. Förra sommaren förlitade vi oss på buss och tåg under vår Uppsalavecka och det går ju det också, men livet blir lite enklare med bil, det hjälps inte. Och manuell växellåda dessutom, jag känner mig som en riktig bilförare igen, om än lite mesig: när jag står i rödljus växlar jag ur och vilar kopplingsbenet.

Det har gått bra att köra på det hela taget tycker jag. Några synpunkter bara, som jag skulle vilja framföra till Stockholms lokala trafikkontor (eller motsvarande):

1. Var vänlig och återinför avfart 166 på E4 i södergående riktning. Jag vet inte varför den flyttades, kanske behövdes den bättre någon annanstans, vad vet jag, men det ställer till stora problem när det är den avfarten man behöver och den inte existerar.

2. Information, det är fina grejer det. När man kör in i en avgiftszon så informeras man om det. Ibland informeras man även om att avgiften är 10 kr. Ingenstans informeras man om var man ska betala; man kör och kör och ingenstans ser man en skylt med texten ”betala här.” Man undrar hur man ska göra och man undrar om det kommer en stor fet böter med posten om ett par veckor med informationen ”Undlåtande av betalande av trafikavgift.”

3. Apropå information: hur tänkte ni med skyltarna med gatunamn egentligen? Vet ni om att de är så små och oansenliga att när man kommit så nära att man ser vad det står så är det för sent för att svänga? Visste ni att det finns stora fyrvägskorsningar i centrala Stockholm där man inte ser en enda skylt med namn på gatorna hur mycket man än letar? Helt irrelevant påpekande i dessa GPS-tider kanske, men ändå. Om vi nu ska ha skyltar som talar om vad gatorna heter så bör de synas. En princip väl värd att hållas på, tycker jag.

Här ett exempel på tydlig gatunamnskylt i stor stad med mycket trafik. Ok, kanske inte den snyggaste varianten, men funktionellt. Jobba lite med färg och typsnitt bara, så ska ni se att det kommer att funka även i Stockholm.

Ja, det var väl allt. Kan ni fixa det snälla ni, och så ses vi nästa år igen.

Utanför postkontoret möttes jag av två damer som stod bakom ett litet bord och samlade ihop underskrifter för ”Impeach Obama”. Bordet som de stod vid var fulltejpat med affischer på Obama försedd med en liten Hitlermustasch.

– Are you ready to sign, ma´am? frågade en av damerna och höll fram en penna.

– No, I believe our president is doing a wonderful job, sa jag och gick in på posten.

Sedan stod jag där i postkön och tittade ut. Såg att en och annan stannade vid bordet och damerna, men hörde inte vad de sa. Såg att någon faktiskt skrev på en lista och undrade vad det är för fel på folk.

– Ma´am, are you ready to sign our petition? frågade de mig igen när jag kom ut.

– No, I have absolutely no interest in signing your petition, sa jag. But I would like to know why you are comparing our president to Adolf Hitler?

En man som stod och skrev på listan log lite, himlade med ögonen, tittade på mig som om jag var ett barn som ställde korkade frågor. Ingen av kvinnorna svarade på min fråga.

– Really, I would like to know, why do you have posters with Obama being compared to Hitler?

– Well, you can read it right here, sa en av kvinnorna och gav mig ett blad.

– I´m surprised people like you can read and write, sa jag. You should be bloody ashamed of yourselves.

En kvinna som stod en bit bort kom fram till bordet.

– Yeah, I agree. Do you even have permission to stand here? You should go get an education instead of doing this.

Vi gick därifrån sedan, jag och min nyfunne vapendragare, och jag var lite irriterad på mig själv för att jag inte stannat kvar och diskuterat, ifrågasatt deras märkliga resonemang.

Men sedan började jag läsa papperet jag fick av dem och whohoho, insåg jag, det här var inga vanliga, bara ovanligt rabiata republikaner, det här var något alldeles extra och det var nog tur att jag inte gav mig in i någon vidare diskussion. Detta var representanter för en organisation som hävdar att president Obama´s sjukvårdsreform (här kallad Obama´s Nazi Health Bill) är sponsrad av britterna, samma britter som nu planerar att mörda presidenten för att göra honom till martyr vilket i sin tur av någon anledning skulle slita isär hela det amerikanska samhället. Sjukvårdsreformen jämfördes med Hitlers utrotning av judarna och anhängare av Obama med katolska kyrkans pedofilpräster. Sedan gled det hela allt mer över till präster och pedofili och där någonstans blev texten fullständigt obegriplig och jag gav upp.

Min ilska försvann för man kan ju inte bli arg över sånt, man kan inte argumentera mot helt uppenbart galna åsikter och galna människor; man kan bara häpet konstatera att folk inte är riktigt kloka.

Men de såg så normala ut, de där kvinnorna, hur kunde de ha hamnat där? Det kan inte ha varit på allvar, bestämde jag mig för till sist, det måsta ha varit någon version av dolda kameran. Ja, så var det nog. Ville tro att den där mannen som stod och flinade och skrev på listan hörde dit, att han var införstådd med alltihop och inte någon som gående längs gatan, såg Obama med hitlermustasch och tänkte att de där verkar ha en poäng, deras lista ska jag allt ta och skriva på.

Ja, så var det nog.

…stay for the ice cream, the frosted lemonade, the chance to win yet another stuffed animal, the ice cream, the thousands and thousands of useless toys, stupid looking hats, small plastic figures and all other forms of merchandise known to mankind, the arcades and did I mention the ice cream?

Vi åkte till San Diego över helgen och givetvis besökte vi Sea World. Varje gång vi åker till San Diego går vi på Sea World eftersom vi har två års medlemsskap och kan komma och gå som vi vill utan att det kostar något. Vi har två års medlemsskap därför att en viss person i vår familj är fanatiskt övertygad om att det är en så fantastiskt bra deal, ungarna tycker att det är kul och vi kan gå dit så ofta vi vill. Vi har tidigare, och av samma anledning, haft årsvisa medlemsskap på LA Zoo och Long Beach Aquarium.

Jag har aldrig varit någon ivrig anhängare till de där medlemsskapen, dels därför att jag inte är särskilt förtjust i stora parkanläggningar med instängda djur och mycket folk och inte gärna vill besöka dem så ofta, dels därför att jag inte tror att det är en så förfärligt bra deal, men jag har inte ifrågasatt det särskilt mycket. Det gör en viss person i vår familj glad och jag tycker att det är trevligt med glada och nöjda familjemedlemmar så visst, ok då.

Men nu, efter lördagens besök på Sea World, får det faktiskt vara nog. Första gången vi var där hade vi jätteroligt. Ungarna var alldeles lyckliga över att snudda vid delfiner och mata sälar och kolla in jättesköldpaddor. Och så alla shower förstås, det var en härlig dag! Men nu, nu är de inte intresserade av delfinerna längre, nu vill de äta glass, spela spel, och köpa grejer. Ok då, en och annan show, men annars, glass, spel och grejer.

Och så mycket glass, spel och grejer det finns, överallt, hela Sea World är ett enda stort shoppingcenter. Det är helt vansinnigt, våra barn är små godis- och prylmonster, människor är helt galna som konsumerar så många onödiga skitsaker, och jag tänker aldrig åka dit igen, hur många års medlemsskap vi än har kvar.

Det om det, behövde bara få rensa lite. Annars var påskhelgen härlig och nu är det alldeles underbart med vardag igen. Leve vardagen!

Irriterande volunteerdag igår. Först fick jag diskutera med Max lärare om huruvida jag skulle få lov att läsa med Max eller inte. Läser är det vi gör när vi hjälper till i klassrummet, vi sitter med en elev i taget och läser berättelser märkta med olika bokstäver. När en elev har läst tre berättelser i en bokstavsgrupp utan fel går de vidare till nästa. Varje elev sitter med mig i bara några minuter, så det handlar inte om några längre seanser.

Nej, sa läraren. Föräldern som hjälper till ska inte läsa med sitt eget barn.

Jaså, sa jag, men jag vill göra det. Det är enda gången under mina två timmar i klassrummet som jag får jobba med Max.

Nej, sa hon, det blir inte samma sak när föräldrar läser med sina egna barn. Ni kan läsa tillsammans hemma.

Ja det kan vi, sa jag, men för Max är det jättespeciellt när jag är i klassrummet och hjälper till och han vill läsa med mig.

Iskall blick. Hon är en sträng lärare, och hon är särskilt sträng mot föräldrar. Hon gillar nog inte föräldrar alls.

Han behöver bara läsa, sa jag, jag ska inte skriva ner resultatet, men jag vill att han ska läsa med mig.

Iskall blick igen.

Ok. Max, gå och läs med din mamma.

Seger!

Sedan, och som straff, fick jag sitta kvar i klassrummet efter den första lektionen och klippa ut 22 papperslejon medan klassen gick ut och hade idrott. Eller det var väl inte ett straff egentligen, hon hade bett mig göra det innan vår diskussion kom igång, men det kändes som ett straff.

Efter en liten stund kom lärarassistenten in och satte sig för att vässa pennor. Vi pratade lite grann om det ena och det andra.

Alltså, varför sitter jag här och klipper papperslejon åt ungarna? frågade jag så småningom. Borde de inte göra det här själva?

Han skrattade lite och sa något om ”inte hunnit.”

Jaha, sa jag och la ner diskussionen, men fortsatte att fundera på vad vi höll på med. Såvitt jag kommer ihåg har jag aldrig någonsin fått någon pappersfigur klippt åt mig under alla mina år i skolan. Inte har jag fått någon penna vässad åt mig heller, men där satt vi, assistenten och jag, och vässade pennor och klippte ut papperslejon åt ettagluttarna.

Det tog nästan 45 minuter att klippa ut dem. Assistenten satt fortfarande och vässade pennor när jag gick.

I was driving in to Beverly Hills this afternoon and as I was leaving the house I realized I left my sun glasses  in the car that Jeff took to work this morning, that is, the car I usually drive and, hence, leave my sun glasses in every now and then.

In this situation I could have shrugged my shoulders, thought ”oh well” and gone to Beverly Hills without them. Seems like the sensible thing to do here, right?

Only I didn’t. Instead, and to my complete embarrassment of myself, I called Jeff, found out he was leaving work to pick up the kids, and arranged for a place to meet so that I could get my glasses. In the car with Jeff was a colleague of his visiting from out of town and I wondered to myself what his thoughts on this pathetic need for sunglasses was. I was sure wondering about it.

Anyway, it wasn’t just the shades, I needed the GPS too. I only wish I would have thought of the GPS first.

Peter Englund har en akademiblogg, den blev jag glad över att hitta. Jag hittade den tack vare ett slösurfande utan dess like som pågått hela denna förmiddag, med undantag för en utflykt till ett garden center där det skulle finnas native plants. Det fanns det inte, förklarade personalen när jag kom dit efter en halvtimmes bilåkning i ösregnet, tanken är att de i framtiden ska ta in native plants, de har dem inte just nu. Jaha.

Så jag åkte hem igen, slösurfade vidare, hittade Peter Englunds blogg och läste att hans nyårslöfte består i att han ska sluta upp med att planlöst, poänglöst, surfa på nätet. Det tar så mycket tid har han insettt, och det skapar en rastlöshet och en orolighet i både tanke och kropp som han inte tycker om.

Tänk att jag funderar i samma banor som Svenska akademiens ständige sekreterare, det är stort. Inte för att jag har avgett något nyårslöfte i ämnet, men herregud så mycket tid jag slösar bort på nätet. Inte alltidl, men i perioder när jag väntar på besked om något, när jag befinner mig mitt emellan något nyss avslutat och något ännu inte påbörjat, när regnet väller in och min plan för dagen inte går att genomföra och jag inte har någon plan B, då sitter jag där, surfandes bort min tid på något som sällan leder någon vart.

Hela tiden som jag gör det känner jag att jag borde – och vill – göra något annat, men jag vet inte vad. Hela tiden är jag irriterad på mig själv för att jag inte gör något annat, för det är ju inte så att jag inte har saker att göra, jag bara inte gör dem.

Jag ska försöka lägga av med det, har jag tänkt mig. När jag befinner mig i något av de där tillstånden när nätsurfing är det enda jag kan ta mig för, ska jag läsa en bok i stället. Det ska jag göra nu, det kanske Peter Englund också gör. Hej hej.

Jag skjutsade Jeff till flygplatsen tidigt i morse: hans semester är slut och nu ska han hem och köpa hus och ja, möjligtvis hinna jobba emellanåt, men mest ska han köpa hus. Vårt fina lilla hus som bara står där och väntar på att vi ska flytta in, men nu har nya skatteskulder hittats hos ägaren och IRS är inte en vänligt sinnad myndighet. De vill ha sina stålar. Ägaren vill bo där gratis tills han blir utkastad om sex månader då han tänker flytta till Canada med sina pengar. Vi vill bara ha vårt hus.

Det låg tre trafikdödade renar på vägen till flygplatsen. Vi körde slalom mellan dem och lastbilen som kört på dem och jag tänkte, det gör jag varje gång jag ser renar på vägen, på den där reportern som körde hit upp för att följa vårens mordrättegång och mejade ner 17 renar. Sjutton renar. Hur lyckas man med det, undrar jag? Renar står sällan tätt, tätt tillsammans, de liksom traskar omkring lite kors och tvärs som de känner för och som om de ägde vägen, vilket man kanske kan säga att de gör, i alla fall tills det kommer en bil och råkar köra på dem. Sjutton stycken. Man måste anstränga sig, köra slalom på vägen för att träffa så många i ett svep. Om han inte backade och körde på dem igen med nya friska krafter. Mycket märkligt är det.

Jag har hela kvällen för mig själv och jag har en lång lista på saker som jag borde göra, som jag verkligen vill göra. Men jag förmår inte göra någonting vettigt alls; det enda jag förmår är att halvhjärtat leta efter intressanta jobb som jag kan söka (utan att hitta några), vara olycklig över att jag aldrig någonsin kommer att kunna skriva så som Bodil Malmsten skriver, samt försöka låta bli att äta upp ett helt paket Ballerinakex.

Det är allt. Hela dagen har jag väntat på att det ska bli kväll och på att min familj ska ge sig ut på egna äventyr. Nu det kväll, min familj är ute på egna äventyr och det enda jag vill är att de ska komma hem och befria mig från den här misären.