Ingegerd Landström

Satt i solen hemma hos kära vänner och pratade politik igår. Vi var som en liten Bellmanhistoria där kring bordet: det var greken, belgaren, svensken och amerikanen, med det undantaget att vår diskussion inte hade något roligt Bellmanhistorieslut. Den slutade bara med ett stilla sörplande av de sista kaffedropparna och några dystra suckar över sakernas sorgliga tillstånd i våra respektive länder.

Känner mig mest bara dyster idag också. Har inte gjort något produktivt alls, bara druckit alldeles för mycket kaffe, ätit upp ungarnas överblivna födelsedagsgodis och inte lyckats ta mig in på USCIS hemsida för att börja med ansökan om amerikanskt medborgarskap. Ansökan har inte på något vis – som man kanske skulle kunna tro – något att göra med det svenska valresultatet och inte med att det finns människor som tycker att Sarah Palin borde bli vår nästa president heller. Eller förresten, det har det kanske, det kanske har allt med just precis det att göra.

Letade efter artiklar om valet i L.A. Times, med sökord ”Sweden” hittade jag  en artikel från oktober 2009, som handlade om hur Stockholm löser det lokala kaninöverskottet genom att forsla dem till okänd ort någonstans i mellan Sverige där de bränns upp och på detta vis kommer till användning för uppvärmning av hus.

Tänk det hade jag ingen aning om, men nu vet jag, för det lät så märkligt att jag läste hela artikeln. En nyhet så god som någon denna dag.

Apropå att bränna kaniner så har vi numera gått in för att äta mer vegetariskt i detta hushåll. Alicia vill inte äta kött längre, och eftersom jag är vegetarian i tanken – djurhantering, resursslöseri, det vanliga eländet – men inte i handling så är det en alldeles utmärkt spark i häcken på mig. Vi hjälps åt att tvinga i oss broccoli och andra illasmakade grönsaker och förra veckan när vi handlade mat tillsammans köpte vi både bönor och linser som vi nu ska klura ut vad vi ska använda dem till.

Ja, det var väl allt då. Bättre än så här blir det inte idag.

Eller förresten så var jag på kräftskiva i lördags. Mycket trevligt på alla sätt och vis och maten var alldeles underbar. Till och med IKEA-kräftorna fick godkänt. Här är ett par bilder från den kvällen bara för att det känns bra att avsluta i en mer positiv stämning. Allt kan bli bättre och de kloka är fler än de korkade, de kloka måste bara bli bättre på att göra sig hörda.

Vi var nere i downtown Los Angeles idag, ett tjugotal SWEA-kvinns, och lärde oss mer om arkitektur. När vi kom ner till City Hall och nybyggda högkvarteret för Los Angeles Police Department (en svensk arkitekt har varit med och designat byggnaden, Fredrik Nilsson heter han och han var med och guidade) stötte vi på en stor, livlig och mycket eklektisk folksamling som väntade på att ett white supremacy möte skulle sätta igång utanför City Hall senare på dagen.

Bland alla svartklädda människor, många latinos och african-americans, de flesta unga, stack tjugo blonda kvinnor i grupp ut som en sore thumb.

”Here comes the Nazis,” ropade någon efter oss, vilket ju faktiskt var lite kul.

Av polispådraget att döma skulle det komma att bli en stor demonstration, men det visade sig att det var bara cirka 40 personer som till sist samlades utanför City Hall för sitt lilla, men djupt obehagliga, möte.

Vi gick vidare innan demonstrationen och motdemonstrationen började på allvar, jag stannade kvar och fotade en liten stund, pratade med ett par av poliserna (nästa gång ska jag våga ta ordentliga foton också, amerikanska poliser inger en hel del respekt och jag är ganska feg, men jag jobbar på det och de är verkligen mycket artiga och tillmötesgående mot en liten oförarglig kvinna med pocketkamera) och hade väldigt roligt.

Eller roligt förresten? Kan man ha roligt på ett nazistmöte, nehej, det kanske inte är rätta ordet? Inte direkt roligt alltså, men herregud, tänkte jag, om man fick leva på det här. Jaja, i ett annat liv.

Här skriver LA Times om vad som hände. Själv gick jag iväg och åt lunch.

Läste i dagens tidning att en förälder i någon stad någonstans krävt att en av skolbiblitotekets uppslagsböcker – the Merriam Webster’s Collegiate Dictionary – ska bannlysas. Den beskriver nämligen alltför ingående och detaljerat vad termen oralsex innebär. Uppslagsboken är tills vidare inte bannlyst, bara borttagen från bokhyllan och ”tillfälligt inhyst på annat håll.”

Jag läser det där och tänker dystra tankar om detta samhälle som mina barn ska växa upp i, ett samhälle där uppslagsböcker bannlyses, där inte ens världens bästa president kan få till ett vettigt sjukförsäkringssystem och där Sarah Palin kommenterar politik på bästa sändningstid.

Herregud, tänker jag uppgivet, det är så mycket nu, vad är det med detta land, dessa människor, dessa åsikter!?

Men så läser jag igenom hela artikeln noggrannt och tänker att ja, det är väl illa, men inte så illa ändå. I artikeln kommer nämligen även kloka människor till tals, människor som inte alls vill bannlysa böcker. ”Eventually you end up with a library that is empty or partially full of dumbed-down or redacted version of books”, säger till exempel Peter Scheer, executive director of the First Amendment Coalition.

Man får tänka på det, jag får tänka på det, att det finns såna som Peter Scheer också. För varje galen åsikt, finns det en klok. Sådant är det här landet.