I thought I should try to write in English every once in a while. Because I need to practice, because my U.S. friends ask me if it isn’t about time and, ultimately, because a dear, old friend looked me sternly in the eye the other day and told me to get on with it.
And so I did.
Or, rather, I tried. I tried writing a very short and simple text about our visit to the U.S. Embassy in English, only to end up with a few half-finished, poorly phrased sentences and a level of frustration that took two beers and half a bag of pistacchio nuts to get rid of. I ended up writing the damn thing in Swedish just to get it out of my head.
It shouldn’t be this difficult. I do small talk, I tell jokes, I argue with my husband (and win!) in English – writing should be easy, but it’s not. I can’t find the words and expressions, grammar is impossible and everything sounds…I don’t know…slightly off. Most of all, words and finished texts, no matter how short or insignificant, belong to me in an entirely different way when I use Swedish. They are closer to my heart, that’s the best way I can describe it, at least while using English.
So this whole switching-language-experiment, I don’t know, in a way I would like to just forget about it. But my dear old friend is a very persistent woman and smart too and I can feel her giving me one of her stern looks all the way from Uppsala, so fine, I’ll give it a try. Every fifth text or so will be in English from now on. Maybe every seventh to begin with. And every once in a while, if I can come up with a good enough excuse, I will be allowed exceptions.
Here we go.
Drog med familjen på Svenska skolans fundraiser igår eftermiddag. Tennismatch mellan Will Ferrell och Mats Wilander, det kan man inte gärna missa. Jag tittade mycket på tennis på den tiden, satt uppe hela nätterna när Edberg och Wilander spelade någon semifinal i USA eller Australien eller var det nu var och jag vill minnas att det nästan alltid var kring jul, annandagen eller så, nyår kanske?
Hur som helst så var det väldigt trevligt, Will Ferrell var rolig på sitt vanliga vis och Mats Wilander sa knappt någontins alls på sitt vanliga vis och när han kom intraskande på plan med tennisbagen över axeln såg han precis ut som han gjorde för 20 år sedan och jag blev alldeles rörd över detta. Skulle förklara för Max vem den där Mats är och Max, som ofta är en väldigt lyhörd liten kille, lyssnade och förstod och lovade att heja på honom också.
Före matchen kom det in en kille på plan som presenterade sig som Björn borgs son, Lars Borg. Han verkade litet tafflig till en början och jag tänkte att det är väl någon ung människa som gått ut svenska skolan för något år sedan och det var ju modigt av honom att ställa sig där mitt på center court och leverera en monolog bara sådär. Men han var rolig, väldigt rolig faktiskt och efter att han avslutat sin monolog med en dikt om "Love" undrade jag vem i all världen detta var. Insåg, när speakern talade om att detta var den svenske komikern Björn Gustavsson, att jag har verkligen usel koll på Sverige nuförtiden. Jag fotade honom inte ens, denne okände yngling. Men Wilander fotade jag. Hittar dessvärre inte sladden till kameran, så jag kan inte lägga upp honom här. Imorgon så.