Ingegerd Landström

Vad jag borde göra idag: Skriva ut en intervju och sedan börja skriva på en text.

Vad jag gör idag: Dricker kaffe. Surfar. Läser tidningen och blir sorgsen över allt och alla. Bebisar som blir mördade av sina pappor. Kvinnor som blir mördade av sina män. Inga pengar till skolorna. Sarah Palins och andra konservativas avsky över Michelle Obamas ambition att förbättra maten i skolorna. Newt Gingrich. Den mannen. Jag kan inte läsa färdigt artikeln om hans försök att få politiskt stöd för sin eventuellt kommande presidentkandidatur från konservativa kristna genom att berätta om – och djupt ångra naturligtvis – sitt tidigare liv som väl inte helt överensstämmer med djupt konservativa kristnas värderingar om hur ett liv ska levas. Men han drar in pengar till den kristna högern och de har  tagit honom till sitt hjärta, säger att Gud förlåter eller något sånt. Och det gör han säkert, men han kan knappast ändra ett karaktärsdrag. Newt Gingrich hade en utomäktenskaplig affär samtidigt som han spydde sin konservativa, djupt indignerade, galla över den omoraliska Clinton/Lewinsky affären; Newt Gingrichs självgodhet och hyckleri vet inga gränser och det kan ingen högre makt i världen göra något åt. Jag har alltid haft svårt för att ha en riktig åsikt (jag vet, det är inget särskilt sympatiskt karaktärsdrag heller, men jag försöker i alla fall inte bli vald till president), har alltid tänkt att det är märkligt att folk kan vara så säkra på att de har rätt i det de säger och tycker; det finns ju alltid andra sätt att se på saker och ting. Men inte längre. Nu tänker jag allt oftare att en del politiker och en del politiska åsikter är så korkade och inskränkta och ogenomtänkta och naiva att det finns inget annat sätt att se på dem än som just det. Det är också en sorglig insikt. Nu kom solen fram och jag ska brygga lite mer kaffe. Måste få lite ordning och styrfart på den här dagen.

Jag åkte till Malibu för att byta ut Alicias chaps som visat sig vara för små, men affären var stängd och jag hamnade på Coffee Bean istället.

På Coffee Bean i Malibu hälsar personalen glatt och mycket, och jag menar mycket, trevligt på alla som kliver in genom dörren. Alla i personalen hälsar dessutom på alla kunder och det är många ”Hi” och How are you?” och ”Good morning” som viner genom lokalen så fort en ny kaffekund kommer in.

Helst använder man förstås förnamn också, men i mitt fall blev det bara ett vänligt ”Hi.” Om jag går dit nästa vecka igen kanske det blir ”Hi Ingrid.” You never know.

Om det är en stamkund med regelbundna vanor  kan det också hända att personalen frågar, liksom konstaterande: ”The usual?”, alternativt ”Vill du ha din non-fat latte med vanilla idag eller?”

Fånigt eller trivsamt, jag säger ingenting om det.  Malibu är inte som andra ställen, Malibu är sitt eget lilla universum, befolkat av människor som är sådär beachigt-Uggs-and-sweatpants-but-very-expensive-sunglasses-avslappnade, samtidigt som de är så akut medvetna om och uppmärksamma på sin egen och andras sociala status och star-faktor att de framstår som betydligt mer ängsliga än avslappnade.

Ängsligheten syns tydligast i alla de där hastiga, förstulna blickarna bakom solglasögonen: Vem är detta? Vem skulle det möjligtvis kunna vara? Vem är jag i förhållande till personen framför mig i kön? Är den värd att småpratas med? Bör jag hälsa? Nonchalera?

Äh, jag tycker inte om att generalisera, glöm det där; min känsla inför Malibufolket säger med all säkerhet mer om mig än det gör om dem. Nu ska jag sätta mig och få ordning på min telefon istället. Det ska finnas en slags sensor som gör att skärmen blir svart när man pratar så att man inte råkar trycka till någon funktion under samtalet. Den fungerar inte av någon anledning så mina samtal blir ett förvirrat kaos av mute, högtalare och hold och jag måste hela tiden be om ursäkt och förklara att jag har en ny telefon som jag inte riktigt lärt mig hur den fungerar. Måste lösa det där på något vis.

Lugn och stillsam söndagsmorgon. Jag har vattnat blommor och druckit kaffe, men jag har inte varit ute och sprungit eftersom jag lider av sviterna efter en kikhostliknande influensa som aldrig vill gå över. Detta icke-tränande stör mig oerhört; i början av januari sprang jag en timme i hyfsad fart, nu, två rejäla förkylningar senare, vattnar jag blommorna och dricker kaffe på morgonen istället. Måste bli ändring på det där.

Jeff och pojkarna har åkt iväg på hockeyträning. De spelar roller hockey två gånger i veckan och när de dessutom skulle börja med ishockey utyckte jag att det var väl ändå lite väl mycket och nu kommer hela helgerna att gå åt till att sitta i iskalla hockeylador och känna urinvägsinfektionerna komma krypande.

Men det visade sig vara en hit för alla inblandade: Jeff och pojkarna masar sig iväg halv åtta på morgonen, Alicia sover, jag läser tidningen och när Alicia väl vaknat har vi hela förmiddagen för oss själva. Vi gör inte många knop kan jag säga, men det är precis så vi vill ha det. Ibland, när andan faller på, kan vi traska iväg till vår farmers market och handla lite grönsaker och jordgubbar, men mer än så blir det inte. Norrbottningen i mig är dessutom stillsamt lycklig över att mina barn kan åka skridskor. Lite skidlektioner på det så kommer de att vara väl rustade för alla livets prövningar.

Det är söndag eftermiddag, en ljuvligt ljummen och händelselös eftermiddag, och jag halvligger i vår soffa på altanen och tittar upp på våra eucalyptusträd, funderar lite förstrött på om man verkligen kan hugga ner något som är så grandiost?

Visst kan man det, säger min svåger. Han tycker inte om eucalyptusträd, framför allt därför att de inte hör hemma i södra Kalifornien. Min svåger tycker inte om någon växtlighet som inte hör hemma här, oavsett grad av grandiositet, and that is that.

Invasive alltså – det är ett minus. Dessutom är de brandfarliga, de brinner som torrt björknäver, och våra träd, som står alldeles intill vårt lilla hus, är säkert alldeles speciellt brandfarliga eftersom vi inte har beskurit dem sedan vi flyttade hit. Ett minus till.

De står i vägen för vår framtida utbyggnad av tomten. Stort minus.

Om vi bygger ut tomten så att vi kan ha ett trädgårdsland i ena hörnet så kommer eucalyptusträden att se till att både trädgårdsland och den utbyggda tomten ligger i skugga så gott som hela dagen. Det största minuset.

Men hugga ner träd, det är verkligen inte min grej. Jag kan inte göra mig av med någon form av växtlighet så länge det finns minsta hopp om liv, hur ska jag kunna sanktionera mördandet av ett stort träd, eller till och med två?

Stort beslut alltså.

Andra stora beslut som väntar runt hörnet:

Ny kamera. En bättre kamera, en mer avancerad kamera. Men vilken djungel det är i kameravärlden och jag är verkligen inget proffs, hur ska jag kunna veta vilken kamera som är bäst? För mig.

Ny telefon. En Iphone? Men jag vill gärna ha knappar på min telefon, tycker inte om touch screens. Är det hopplöst gammalmodigt att tänka så, finns det över huvud taget telefon med knappar nuförtiden? Jag måste kunna kolla min mail på den, det och knappar är mina modesta krav.

Hund. Kan vi ha en hund, har vi tid? Och ska vi köpa en boxer eller inte? Blandras kanske? Men jag vill verkligen ha en boxer.

Om vi bestämmer oss för att skaffa hund, ska vi då ta en rescue dog eller ska vi gå till en bra uppfödare? En nära släkting till oss slutade prata med mig när jag försiktigt förde fram idén om att inte gå till ett animal shelter. Inte för att jag inte tycker det är en bra idé, det är det visst, men jag tänker att om vi ska ha en stor, stark boxer i familjen så vill jag veta varifrån den kommer. Inga dolda aggressiva anlag bland mina ungar, nix, det går inte.

Sånt ligger jag och funderar på. Vädret är verkligen alldeles ljuvligt. Äntligen värme, mina blomlökar växer en halv centimeter om dagen. Min Manzanita blommar, trots att någon påstod att den inte trivs i kruka. Det var säkert min svåger som sa det. Jag ska visa honom den nästa gång han kommer hit. Imorgon ska vi förresten ut i vildmarken och leta efter Nya Zeeländska lersniglar med honom. Det blir spännande.

Efter snart tre barnintensiva jullovsveckor lämnades barnen av hos farmor för övernattning och Jeff och jag drog ut i natten (eller snarare den tidiga kvällen) på tu man hand.

Först middag på litet Thaiställe, Cholada Thai Cuisine, i Malibu. Åh, lycka, god thaimat igen, det var länge sedan. Inga barn alls i lokalen, gästerna bestod av fok som antingen var för unga för att ha barn eller av folk som skickat iväg sina barn till college för något år sedan (en majoritet).

Jag konstaterade att det här är vår framtid; om tio år sitter vi här med en klump i halsen och saknar våra små ungar som åkt tillbaka till college efter jullovet. Men, konstaterade jag sedan, de såg fräscha och friska och nöjda ut, de som satt runt omkring oss, på ett sånt där coastal-living väderbitet och hälsosamt sätt, så det kanske inte blir så tokigt. Det kanske blir riktigt bra. Sedan kom vi överens om att våra barn kommer att gå på UCLA och på sin höjd flytta in till Westwood och vi kan äta middag tillsammans så ofta vi vill och där någonstans tog det vemodiga samtalsämnet slut.

Efter Thaimaten gick vi på bio, på Malibu Cinemas där jag aldrig varit tidigare. Filmen var sisådär (vi orkade inte vänta på True Grit och såg How do You Know) men jag ser så få filmer nuförtiden så jag är inte kräsen; en film är i alla fall en film.

Malibu Cinemas är en ljuvlig biograf. Inget megastort komplex beläget i ett shoppingcenter där man måste gå genom tre våningar med butiker för att komma dit man ska. Bara parkera utanför, traska in i den lilla foajén, köpa biljetter och sedan sjunka ner…

…i dessa ROLLS ROYCE FÅTÖLJER som de två biosalongerna är utrustade med. Lädret är slitet som på en kär gammal skinnjacka, de går att luta bakåt så att man halvligger (mycket bekvämt, men en fotpall hade suttit fint) och armstöden är stora som ett mindre picknickbord. Jag vill aldrig gå på bio någon annanstans.

Idag skiner solen på mina nyplanterade tulpanlökar och vi har en ny guvernör som ska få Kalifornien på fötter igen. Det blir ett bra år det här.

Bra dag idag förresten.

Lugn och trivsam morgon med mina pojkar (Alicia, min lilla, lilla unge som blivit så stor,  är på läger i tre dagar. Det är länge det!). Kaffe och förberedande av intervju. Springsteen-moment på McDonalds i Mt Washington. Intervju med mycket trevlig, mycket begåvad artist tillika Los Angeles lucia (missa inte det för all del, 5 december, Shrine Expo Center). Sedan kaffe. Bibliotek. Snabb date med maken. Mer bibliotek.

Ikväll, debatt på UCLA om proposition 23. Patt Morrisson är moderator. Spännande, spännande, jag återkommer om det.

…om någon undrar vad som är det mest amerikanska jag vet så är det just precis det här: strålkastare över baseball/fotbollsplan, ungar som springer och tränare som ropar.  När jag står där vid kanten och tittar på känner jag mig som om jag deltog i en amerikansk film. Det känns inte på riktigt, men det känns bra.

Nej vet ni, så här kan jag ju inte hålla på, vilket uselt bloggande det har blivit på sista tiden. Jag vet precis vad det beror på, det beror på att jag har drabbats av svårartad prestationsångest och tycker att allt jag skriver här måste vara genomtänkt, välformulerat och gärna roligt, tänkvärt och klokt också.

(Det märks inte nödvändigtvis på det jag skriver, men det är en annan sak.)

Det begriper ju vem som helst att det blir inte mycket producerat med en sådan måttstock i bakhuvudet.

Så. Nu är det slut med det ett tag framöver. Nu blir det ett och annat anspråkslöst inlägg om det ena och det andra utan några ambitioner alls. Det blir skönt. Det blir kanske inte så spännande och genomtänkt alla gånger, men det gör väl inget? Va? Det är ju faktiskt bara en blogg.

Idag har vi varit till Moonshadow Ranch och ridit. Eller snarare, Alicia har ridit, jag har suttit bredvid och önskat att jag red. Jag ska börja jag också, jag måste bara börja dra in lite pengar till hushållet. Vi ska ha mommy-and-me ridning helt enkelt, det blir härligt!

Alicia hade en ny ridlärare idag och när jag skulle förklara hur mycket hon ridit tidigare drog jag till med att ”she red this and this much two years ago and she red this and this much last summer” och jag hade väl fortsatt ett bra tag till om inte Alicia väst ”det heter inte red mamma, det heter rode” och därmed fått tyst på mig.

”Well, it´s not my language,” svarade jag, precis som jag alltid brukar försvara mig när det blir fel. Vilket det blir oftare än jag vill erkänna. Men det är ok,  jag tycker om när mina barn rättar mig. Jag gillar när jag frågar Alicia om vad ett ord betyder och hon vet det. Eller när hon himlar med ögonen och förklarar hur man uttalar allegiance eller, som jag gjorde alldeles nyss, upplyste om hur man stavar det.

Man blir klok av sina barn.