Jag har en liten "situation" som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det gäller en av våra grannar och eftersom jag aldrig bott i hus tidigare, så vet jag inte riktigt vad som är ok och vad som kan få vår granne att låta hennes hund bajsa på vår gräsmatta. Eller förresten, jag har bott i ett hus i större delen av mitt liv, men på vår gård uppe i Norrland där man fick promenera några minuter för att komma till nästa hus var just ämnet grannar inte något större problem.
Egentligen är det kanske inte ett specifikt grannproblem, mer ett barnproblem. Nåväl.
Till vänster om oss bor en pojke i åttaårs-åldern. Han får spela obegränsat (vad det verkar) med våldsamma video/tv-spel, (eller gameboy heter det kanske, men ni förstår). Han avskyr Erik. Han och Max (och Erik) vill vara tillsammans jämt jämt jämt, två sekunder efter skolan, varenda j-a dag, sticker hans huvud upp över staketet och han ropar "Maaaax, wanna come over?"
Så. Där har ni mitt problem. För jag vill inte att mina barn ska komma hem från skolan och parkera sig framför tv:n/datorn, de får knappt se på tv under veckorna. Någon film en kväll möjligtvis. Jag vill dessutom inte att Erik ska lämnas utanför: det är bara ett år emellan honom och Max, de bråkar och leker med samma intensitet och det ska de fortsätta med. Alltså, inte så att de alltid alltid måste leka tillsammans och inte få ha egna kompisar, men sådär till vardags, ja ni förstår vad jag menar.
De vill inte leka hos oss för det är "inge kul" (vilket jag kan förstå att det inte var till en början eftersom vårt hus har varit en enda byggarbetsplats, men nu är det faktiskt som vilket normalt hus som helst, varken roligare eller tråkigare) och vill alltid gå över till E.
Nu har jag börjat säga nej. Inte alltid, men ganska ofta. Jag säger till E att han får gärna får komma hit och leka och det gör han ytterst motvilligt. Det löser väl tv-spelsproblemet till en del, men det löser inte problemet med att Erik behandlas som en pestsmittad av denne unge. Han pratar inte ens med honom, pratar om honom med Max och kallar honom inte vid namn, kallar honom "your brother": Why does your brother have to come over all the time too?"
Max är lite kluven, men tycker samtidigt att denne nye coole kompis är coolare än lillbrorsan och ser inte riktigt vad som händer. Dessutom är han bara sex så man kanske inte kan förvänta sig alltför mycket av honom. Dessutom är deras uteslutande av Erik ofta ganska subtilt: han får vara med och leka men de delar liksom upp sig och det blir Max och E mot Erik och det gör Erik alldeles galen av ilska och bedrövelse.
Prata med dem? Yes, det har vi försökt med. Pratat om att leka tillsammans. I fredags sa jag till E att om han inte lägger av nu så får han gå hem. Till Max säger vi att han måste se om Erik, se till att han får vara med och Max nickar och håller med, men se ovan.
Prata med mamman? Hm, ja, det har vi också försökt lite grann. Hon är av den åsikten att det är väl inte så konstigt att de "stora pojkarna" vill leka själva, utan småbrorsor. Jag avskyr denna kvinna och vill helst be henne dra åt h-vete.
Om det fortsätter vill jag göra så här: Tala om för E:s mamma att mina barn inte får sitta vid datorn och tv särskilt mycket alls. I all synnerhet får de inte spela våldsamma spel och om det är vad E vill göra så kan mina pojkar inte vara där. Tala om för E:s mamma att om E inte kan acceptera både Max och Erik så är han nog helt enkelt lite för stor för att leka med mina barn.
Blir det hundbajs på gräsmattan nu?
Tania, ja jag måste ju prata med henne, ser bara inte alls fram emot det. Är lite mesig när det gäller sånt…Peter, om det är grannar med bin så ska man nog ta det väldigt försiktigt. Blir man osams med dem så kan det ju bli rena terrorn 🙂 Samma granne har förresten hundar som skällde som galningar första dagarna. Erik skrek SHUT UP åt dem med jämna mellanrum till en början, vilket var lite pinsamt men nu har de tystnat. Ibland måste man kanske ta i…
Det är alltid intressant med grannar… Själv har vi också ett litet grannproblem just nu (grannens bin har ockuperat vår trädgård). Och den tidigare grannen hade två hundar som skällde oavbrutet. Så frågan är vilken taktik som ska användas. För man är ju sannolikt fast med sin granne för överskådlig tid. Och det blir ännu mer tricky när det är barn i med i sammanhanget. Jag tror (efter djupa diskussioner med min hustru) att det är bra att sätta grannsämjan först – till att börja med. Men att samtidigt försöka vara tydlig. Vi föredrar att våra barn inte spelar TV-spel som är våldsamma eller För oss är det viktigt att alla barn får vara med och leka och att de större tar hänsyn till de mindre. Typ.När det gäller vår bi-granne har vi haft en ytterst försiktig attityd hittills (vilket bl a lett till att vi fick en flaska god honung i går kväll). När det gällde hund-grannen slutade det med att jag skrek något otryckbart över staketet – och sedan pratade vi aldrig med varann igen. Som tur är har de flyttat…Lycka till!
Vad svårt för dig/er. Men jag tycket man ska följa hjärtat, dvs vad som känns rätt för dig/er. Om det inte kan bli naturligt så kan det lika gärna vara. Tror man kan prova på olika alternativ dock. Skulle gärna prata med mamman och berätta om hur du känner, dvs det är ingenting som är rätt eller fel. Jag hoppas att det löser sig till det bästa.Hälsningar från CT
Hörni, tack för kloka råd och påhejningar. Veronika du kloka människa, varför har jag inte tänkt på det, att helt enkelt bestämma att de får leka tillsammans bestämda dagar och sedan är det bra! För problemet är ju att de vill vara tillsammans jämt jämt och då blir det ohållbart att Erik inte får vara med, särskilt som vi bor i ett pyttelitet hus och pojkarna delar rum. Vi kan inte gärna stänga in Erik i en skrubb så att de större får leka ostört. Annars håller jag med om att de absolut kan behöva lite space och leka med andra barn också, utan varandra.Louise, vad skönt att höra att det kanske inte är så ovanligt, jag blir lite lessen i hjärtat när Max glömmer bort lillbrorsan, men det är väl så det är. Håller med – varför ska man ha playdates framför tv:n, tv:n sparar man till lördag morgon så att man får sova någon enda gång :-)Anna, man kan väl ha åsikter om barn fast man inte har några egna! Och du har rätt, jag måste ta ett snack med mamman.Lotta, du är snäll du som hejar på mig!
Första gången jag läste är han nog helt enkelt lite för stor för att leka med mina barn, tyckte jag det stod är han nog helt enkelt för liten för att leka med mina barn.Och lite så kan jag tycka att det är. Men vad vet jag. Jag hejar på dig, i alla fall, det gör jag.
Jag är helt barnfri/lös, så egentligen ska jag inte ha åsikter kanske, men det är ju trots allt du som har ansvaret för dina barn osv. Jag tycker det låter bäst att snacka med mamman och sen begränsa lektiden om det inte funkar. Kanske inte bästa sättet att bli populär, men det finns ju viktigare saker.
Jag håller med Veronika om allt. Min son är så underbar mot sin yngre syster och är mkt bra på att include henne …. Tills dess att han har play dates. Då skall de alltid dela upp sig och dottern är alltid the bad guy i deras lekar. I början blev jag jätte upprörd men så råkade jag gå på cocktail party med en barn psykolog och hon sa då att hon hade blivit mkt mkt mer orolig om en 5- eller 6-åring hade haft såpass empati att de tänkt på ett annan barns känslor såpass mkt att de included them, att det hade varit helt onormalt. (detta var en mkt respected och välrenommerad dam från Harvard=. Sorry för svengelskan. Hon sa att de är inte såpass psykologist/ emotionellt utvecklade att de tänker såpass långt. Ja, de kan vara snälla mot sina syskon och ja de kan leka men hon sa att om det är en playdate som du beskrivit ovan att äldre barnet har en kompis och yngre barnet hänger på så kan du icke förvänta dig att nummer 1 hela tiden tänker på nummer 2. Hur underbar din son nu är (och min är mkt empatisk)…. Än mindre kan du såklart vänta dig att ett annat barn tar hänsyn till ditt yngre barn. Min dotter måste jämnt hänga med på äldre sonens playdates och i början hade jag så mkt dåligt samvete å hennes vägnar men på sistone har jag haft dåligt samvete å sonens vägnar. För när dottern är med innebär det att jag tjatar mkt mer på honom att ta hänsyn till henne osv osv. Och han måste också få leka lite själviskt…. Hur mkt än dottern avgudar honom och vill vara med. Vad gäller TV spel. Min son är 5 och vi har ej riktigt det problemet än men vi har TV tittandes problem (om man skall ha playdate VARFÖR tittar de då på TV, bör de ej leka???) och gevär-pistoler-vapen problemet. Min son får ej leka med låtsas vapen etc hemma. Det senare problemet har jag valt att låta vara. Han vet varför vi ej leker med gevär och att alla har olika regler hemma så jag känner att han får leka med dem hos ngn annan — för det är ej så mkt tid det handlar om. TV: jag har liksom hintat i samtal med mammor om att mina barn tittar mkt lite på TV och om de gör det under veckan så är det bara efter hela nattnings rutinen. De flesta känner då att de måste låtasas att de gör samma sak med sina barn vilket jag alltid tycker är lite småkul. Faktum är att de ggr mina barn sett på TV under playdates så har det varit när en nanny vaktat dem. Det har oftast inte varit FÖR stort av ett problem men jag känner att i två fall har det hänt för många ggr att jag nog måste säga ngt snart. Det är svårt… TV spel och TV tittandes — föräldrar blir så jäkla defensiva vad gäller detta.
Ja du, grannar är ett hett ämne…många gånger kan det vara väldigt jobbigt. Först skulle jag sätta upp en liten handgjord skylt angående hundbajset på eran gräsmatta. Många gånger kan jag se skyltar där det står, plocka upp efter din hund eller något liknande. Eller göra som en bekant gjorde i Sverige, han tog upp hundbajset och satte det i deras brevlåda, inget mer hundbajs på deras gräsmatta blev det.:) Angående dina barn och grannens pojke, skulle jag redan nu sätta upp regler innan det går för långt, alltid svårare då.. Att tex grannpojen får komma över och leka hos er på tex Måndagar och Fredagar, inget våldsamt tv spel. Att både Erik och Max får komma någon dag till honom och att Max får gå dit någon dag utan Erik. Jag personligen tycker att den äldre ska få chansen att leka utan att lillsyskonet alltid är med.Min dotter hade en kompis som hade en lillasyster som var exakt ett år yngre och jag måste erkänna att jag tyckte det var jobbigt att hon alltid skulle vara med, Mamman kom alltid dragande med henne hem till oss. Till saken hör att min dotter och hennes äldsta dotter var kompisar och tyckte det var jobbigt att hon var med jämt. Visst ska alla tre kunna leka ihop, men låt det bli ett måste i ditt hus. Erik kommer nog snart hitta en egen kompis. Men, jag förstår verkligen dilemmat! Man vill ju självklart inte se sitt ena barn vara utanför.Du får ursäkta för det långa inläggt, uppdatera gärna.