Ingegerd Landström

…eller hur det nu heter. Huset är vårt, men den före detta ägaren har inte flyttat ut. Är inte det lite märkligt? Klockan fem i eftermiddags kom låssmeden för att byta lås (vilket vi trodde att alla var överens och medvetna om), men när Jeff kom dit strax före fem var huset fullt med möbler och några vilsna flyttkartoner stod utspridda över vardagsrumsgolvet.

I ett förvirrat samtal med Jeff fick jag reda på att den f d ägaren hade begett sig ut för att hitta ett gäng mexikaner som kunde hjälpa honom att flytta, att han är mycket arg för att han inte får stanna kvar i huset längre (dvs hyra det av oss), att hans egen mäklare skällt ut honom för att han är en sån komplett idiot, samt att Jeff tänker stanna kvar och hjälpa honom att få ut sina grejer. Det låter rörigt jag vet, men ungarna bråkade och potatisen höll på att koka över och det ringde på dörren, så jag tog inte reda på detaljerna just där och då.

Nu tänker jag bara på den där filmen om det där paret i San Francisco som hyrde ut en del av sitt hus till en galning som de sedan inte kunde bli av med. Den där de öppnade dörren till skåpet under diskbänken och ut rasslade hundratals….ja, ni minns. I´ll say no more.

När den ekonomiska krisen krisade som värst sa jag till någon att det är märkligt detta, att på sätt och vis befinna sig mitt i allt det som händer, men ändå på sidan om. Vi känner inte av någon kris, vi påverkas inte alls av den, sa jag. Jeff, konstaterade jag, jobbar på ett av de största och bästa universiteten i USA, jag är anställd av svenska staten; vi kommer inte att bli av med jobben i första taget. Vi har inget hus, vi hyr en lägenhet där hyran varken går upp eller ner och där man bara ringer till vaktmästaren om något behöver bytas eller lagas eller ändras. vårt liv fortsätter som vanligt medan vi läser nya krigsrubriker i tidningarna varje dag. Sa jag.

Det var då det.

Nu har Jeff fått en rejäl lönesäkning för att UCLA ska klara ekonomin. Svenska staten har inga pengar och jag blir av med jobbet. Och nu, ja nu ser det ju faktiskt ut som om vi ska köpa hus.

Jag vet inte om vi är optimistiska eller bara dumma i huvudet.

Min nio-åring läser Twilight-böckerna just nu. I somras lånade hon böckerna av sin 16-åriga kusin och läste ut hela serien. Sedan fick hon böckerna på engelska när hon fyllde år och nu har hon snart läst ut dem. 

Häromdagen föreslog hon att vi skulle läsa serien i vår bokklubb, och eftersom vi har en regel där den ena medlemmen aldrig får säga nej till en bok som den andra medlemmen föreslår, så har jag börjat läsa den första delen. Har kommit igenom sisådär två tredjedelar och känner mig lite…vad ska jag säga…beklämd kanske. Funderar mycket på hur jag ska prata med Alicia om den här boken. 

Hon älskar ju serien förstås. Jag tycker att den är långrandig och tjatig – efter två kapitel vill jag kräkas på Edwards outsägligt, ofattbart, obeskrivbart vackra ansikte och Bellas totala besatthet av det. Och deras förhållande är lika obehagligt som det är välbekant: Fin flicka dras till farlig, spännade, potentiellt extremt våldsam, pojke, vars svartsjuka och galna stalkerbeteende är romantik på högsta nivå; ett bevis på att han älskar henne besinningslöst. Nej, hur jag ska prata om den här boken med min nio-åring vet jag faktiskt inte. 

Det här är förmodligen totalt ointressant för varenda människa som inte befinner sig i en likadan husköpscirkus som vår, men jag ser det som en plikt att meddela eventuella fellow short-sale friends var vi befinner oss just nu. Kanske vi kan emaila varandra, jämföra vem som fått flest kraschade deadlines, flest grusade förhoppningar, flest sömnlösa nätter. Bjuda varandra på inflyttningsfester någon gång långt in i en mycket vag framtid. Alternativt gravöl.

Så här ligger det till:

Våra lånevillkor kommer att förlängas. Visserligen måste det till en hel del pappersarbete, men det kommer inte att bli så dyrt eftersom banken har erbjudit sig att stå för kostnaden. Det är vi mycket glada för.

Bank 2 har förlängt överenskommelsen om priset. Utan krav på mer pengar, det är vi också mycket glada för.

Bank 1 har också förlängt överenskommelsen om priset utan förändringar (härligt, härligt), men bara muntligen. De måste få fingrarna ur och skicka en skriftlig bekräftelse på detta till the State Franchise Board som då ska fatta beslut om de kan ”release the lien” på huset.

Om the State… beslutar sig för att inte göra det så kan vi vinka farväl till huset.

Om the State… beslutar sig för att göra det, måste papper omgående skickas till ägaren som omgående måste skriva under och skicka tillbaka alltihop till the State…, som då kan sätta en stämpel och en namnunderskrift på detta för oss livsavgörande dokument. Dokumentet ska sedan skickas till Escrow-kontoret och om det kommer så långt till nästa vecka, så, ja, då vet man aldrig, då kanske det blir ett hus. Kanske.

Men. Före den 22:a, möjligtvis den 21:a, det råder lite delade meningar om exakt datum, måste alla papper vara underskrivna, alla pengar vara överförda och hela affären avslutad, annars blir det inte alls bra. IRS har nämligen också en ”lien” på huset som de har haft vänligheten att ”releasa”men bara under en begränsad tid. Den 22:a, eller den 21:a,  löper den överenskommelsen ut och allting måste göras om och om allting måste göras om så kraschar alla andra deadlines. Ridå.

Short sales är ett vansinne som inte hör hemma i ett civiliserat land.

Vet inte riktigt hur jag ska klä mig numera. Jag jobbar ju inte, behöver inga jobbkläder längre, men jag har vant mig vid dem. Det känns så slött att sjava omkring i flipflops och linne hela dagarna. Känns så…arbetslöst. På skolan blir jag omedelbart definierad som den stay-at-home mom jag inte vill vara: kvinnor som arbetar kommer inte till skolan på morgonen i jeans och t-shirt. Måste vänja mig vid det där.