När den ekonomiska krisen krisade som värst sa jag till någon att det är märkligt detta, att på sätt och vis befinna sig mitt i allt det som händer, men ändå på sidan om. Vi känner inte av någon kris, vi påverkas inte alls av den, sa jag. Jeff, konstaterade jag, jobbar på ett av de största och bästa universiteten i USA, jag är anställd av svenska staten; vi kommer inte att bli av med jobben i första taget. Vi har inget hus, vi hyr en lägenhet där hyran varken går upp eller ner och där man bara ringer till vaktmästaren om något behöver bytas eller lagas eller ändras. vårt liv fortsätter som vanligt medan vi läser nya krigsrubriker i tidningarna varje dag. Sa jag.
Det var då det.
Nu har Jeff fått en rejäl lönesäkning för att UCLA ska klara ekonomin. Svenska staten har inga pengar och jag blir av med jobbet. Och nu, ja nu ser det ju faktiskt ut som om vi ska köpa hus.
Jag vet inte om vi är optimistiska eller bara dumma i huvudet.
Dålig timing var det ja…Men samtidigt, om vi inte köper nu så köper vi aldrig något. Det ordnar sig, säger vi till varandra då och då, det ordnar sig!
Jag hörde en intervju med Sam Mendes idag på The Film Programme (en BBC podcast, men det hörs väl på namnet), och han sa att premiären på hans Revolutionary Road hade den sämsta timingen någonsin. Publiken tyckte bara det vackra paret i det vackra huset gnällde och ville bara säga åt dem att get over themselves. Det var roligt när han sa det. men samtidigt hemskt.