Min nio-åring läser Twilight-böckerna just nu. I somras lånade hon böckerna av sin 16-åriga kusin och läste ut hela serien. Sedan fick hon böckerna på engelska när hon fyllde år och nu har hon snart läst ut dem.
Häromdagen föreslog hon att vi skulle läsa serien i vår bokklubb, och eftersom vi har en regel där den ena medlemmen aldrig får säga nej till en bok som den andra medlemmen föreslår, så har jag börjat läsa den första delen. Har kommit igenom sisådär två tredjedelar och känner mig lite…vad ska jag säga…beklämd kanske. Funderar mycket på hur jag ska prata med Alicia om den här boken.
Hon älskar ju serien förstås. Jag tycker att den är långrandig och tjatig – efter två kapitel vill jag kräkas på Edwards outsägligt, ofattbart, obeskrivbart vackra ansikte och Bellas totala besatthet av det. Och deras förhållande är lika obehagligt som det är välbekant: Fin flicka dras till farlig, spännade, potentiellt extremt våldsam, pojke, vars svartsjuka och galna stalkerbeteende är romantik på högsta nivå; ett bevis på att han älskar henne besinningslöst. Nej, hur jag ska prata om den här boken med min nio-åring vet jag faktiskt inte.
Haha, det är så rätt, varför har ungar så dålig smak??! Det ska väl ge sig, det blir kanske helt enkelt en spännande diskussion. Alicia väntar ivrigt på att jag ska läsa klart första delen…
Den av mina kompisar som hade barn först (under 25), sa en gång, a propos alla fina träleksaker hennes döttrar fick i present men aldrig lekte med, att barn har ingen smak. Å ena sidan tror jag att lilla A vet att det bara är en saga. Och jag kommer ihåg hur det kändes att gilla böcker vuxna inte kunde fatta att man ville läsa. Å andra sidan förstår jag precis hur du känner… det är massivt det här med könsroller.