Alltid, alltid när min barn åker iväg utan mig infinner sig den där molande obehagliga rädslan för att det ska hända dem något, att de inte ska komma hem igen. Vi kramas och jag vinkar och de vinkar och till sist blir de lite less och säger "jaja, mamma nu åker vi, hejdå."
Sedan är de borta och jag borde vara lycklig över at få tillbringa en hel dag i ensamhet, men istället blir jag bara rastlös och ångrar lite att jag inte följde med i alla fall. Jag vet inte vad jag ska börja med för det är så mycket jag vill göra och jag har bara den här dagen och herregud halva dagen har ju redan gått!
Sedan tar jag mig i kragen och kommer igång med något och sedan följer några timmar av absolut frid och ro när jag inte ägnar mina barn en enda tanke, jag vill bara att den här dagen aldrig ska ta slut.
Så småningom väller de in genom dörren igen och lägenheten som nyss var tyst och fridfull blir ett enda barnkaos när alla samtidigt ska kramas och berätta vad de har gjort och visa upp dagens eventuella inköp eller egentillverkade saker eller nåt som de har hittat hos farmor och släpat med sig hem.
Då är jag beredd. Jag har vilat en dag från utflykter, konflikthantering och strid om tv/dator/ds-tid – jag är en utvilad supermorsa som fixar vad som helst och som andas ut lite försiktigt, så innerligt lättad över att allt gick bra och att de är hemma igen.
Lämna ett svar