Lugn. Ett sådant lugn i mitt liv har jag inte känt sedan…ja…jag minns inte när. Kanske var det morgonen efter att jag lämnat in slutmanus till min avhandling. Det var en söndag morgon, vi var bjudna på brunch hos Jeffs chef och vi stod ute i hans trädgård i Pacific Palisades och drack champagne med apelsinjuice. När någon frågade mig hur det gick med avhandlingen svarade jag, "I´m done. I turned it in last night" och tog mig ännu en klunk champagne. Hela den där morgonen och några dagar till – innan disputationsångesten tog över och försatte mig i ett konstant tillstånd av total stress och nervositet – gick jag omkring, fullständigt nollställd, tänkte inte en tanke utöver vad som pågick här och nu och möjligtvis vad ungarna skulle ha i sina lunchlådor nästa dag. Det var skönt, så oändligt vilsamt.
Nu har vi landat i vår sommarstuga och det känns just så skönt och just så oändligt vilsamt som den där söndagsmorgonen. Det gjorde det redan förra veckan när vi masade omkring i Uppsala i mycket maklig takt. Vi sov länge. Åt glass. Låg i parker och läste. Sightseeingade så mycket vi kände för. Träffade våra käraste gamla vänner. Vi hade inte ett enda "måste" på en hel vecka, förutom ett besök på amerikanska ambassaden för att skaffa ett nytt pass till Alicia. Men detta potentiella stressmoment gick förvånansvärt bra och vi kompenserade dessutom rejält med att masa runt på Skansen hela eftermiddagen, ätandes glass och drickandes kaffe och tittandes på en och annan älg.
Och nu, nu läser jag. Konstruerar coola cykelhopp till mina barn. Lagar mat. Ibland, när andan faller på, rycker jag lite ogräs på gräsmattan som min bror har anlagt utanför vår stuga och som kommer att vara så tät och fin till nästa sommar. Det är allt. Det alldeles tillräckligt.
Lämna ett svar