Det första biblioteksbesöket för sommaren är ren och skär lycka. En stillsam lycka över alla böcker som står där i hyllorna och väntar och över den ocean av tid som ligger framför mig – en hel sommar – då alla dessa böcker ska läsas.
Jag läser bara svenska författare, allt annat är slöseri med tid, allt annat kan jag läsa hemma. Idag blev det Bodil Malmsten, Ulf Lundell och Stig Claesson. Bodil Malmsten läste jag för första gången för bara några veckor sedan. Hittade Det är fortfarande ingen ordning på mina papper i min bokhylla, den har stått där i några år och jag har inte kommit mig för att läsa den. Men nu gjorde jag det, inte för att jag så gärna ville ta mig an just Bodil Malmsten, men för att jag behövde läsa en bok med korta texter och då passade just denna bok alldeles förträffligt. Så jag läste den och blev lite förälskad och ville helst ta med den till Sverige, men det hade ju varit ett förfärligt slöseri med plats att dra med sig redan lästa böcker till Sverige, så den fick stanna hemma. Men nu har jag två andra böcker av henne i min bokhylla och det känns bra.
Ulf Lundell. Ulf Lundell lånade jag för att jag läste om Jack förra sommaren och påmindes om hur mycket jag älskade Ulf Lundell en gång i tiden: musiken, böckerna, allt. Tänkte att jag vill se om jag tycker lika mycket om honom fortfarande. Och så lånade jag en bok av Stig Claesson därför att jag aldrig läst något av honom och för att jag blev så nyfiken när jag läste alla fina ord om honom efter att han dog förra året. Alla dessa författare, alla dessa böcker, som jag inte läst ännu. Vilken skatt.
Det ska bli spännande att läsa dina reflektioner kring Vädermanen.
Magnus, tack för en insiktsfull kommentar, den slår liksom an en ton för sommarens bokläsning och analyserande. Det blir svårt att nå upp till denna nivå, men jag hoppas kunna återkomma med en likaledes insiktsfull analys av Vädermannen om några dagar. Jag tänkte nämligen att jag ville läsa något alldeles nytt av min gamle hjälte, för jämförelsens skull bara. Om jag gillar den så får det kanske bli Frukost… framåt sensommaren.
Jag tycker att du ska låna boken Frukost på en fraämmande planet.Kriget är den goda prosans far, hävdade Friedrich Nietzshe. Det är något som Ulf Lundell tycks ha tagit fasta på när han skrev boken Frukost på en främmande planet. Titeln Frukost på en främmande planet indikerar en rörelse, en förflyttning, en resa. Geografisk, tidsmässig, samhällelig och själslig. Den Mark Twainska barndomsskildringen, som styckats upp och spridits ut över de 831 sidorna är central för boken. Den idylliska, äventyrliga barndomsskildringen är skriven i kursiv stil på ett rent och vackert språk och utgör bokens ena pol, ett slags startpunkt för resan. Den fungerar också som klangbotten åt resten av bokens innehåll. Och vad är då resten av bokens innehåll? I stora svepande drag är det författarens reaktion på hur han levt och lever sitt liv, hur hans liv har kommit att utveckla sig. Det är även författarens reaktioner på hur samhället (Stockholm, Sverige, världen) sett ut och hur det har kommit att utvecklas och se ut nu. Allt avhandlas; inget ämne är för litet eller för stort. Och allt avhandlas med benhård subjektivitet. Texten genomsyras av vrede och frustration och den vreden och frustrationen tycks ha skapats ur det enorma glapp som finns mellan bokens båda poler; pojken och hans barndoms värld – den vuxne mannen och hans värld. Men boken rymmer även sköra kärleksdikter och på slutet en vindlande vision/förhoppning (även den skriven i kursiv stil) om att minnet av barndomens värld ska kunna användas som positiv överbryggande kraft för att lämna nutidens kakofoni, försonas med samtiden, och gå vidare med nya ögon. Stilmässigt så utgör innehållet i Frukost på en främmande planet ett konglomerat av skilda slags texter, till formen mestadels dagboksliknande poesi – både personlig och samtidskommenterande som i sitt uttryck kan placeras in någonstans mittemellan Lars Noréns dagbokspoesi, Stig Larssons sakliga poem och Göran Palms lyriska Sverigeepos. Genremässigt har Frukost på en främmande planet kallats för den första bloggboken. Andra har jämfört boken med personer som James Boswell och Samuel Pepys dagböcker där till synes allt som skedde i deras liv inklusive sexlivet var tvunget att dokumenteras så naket och uppriktigt som möjligt.Den här bokens styrka består i författarens expressiva livsnärvaro i texten; det dionysiska förhållningssättet till livet, till konsten, till sexualiteten. Den oerhörda närvaron i språket gör att man som läsare efter ett tag sveps med eller sugs upp i författarens värld och börjar tänka som författaren. I boken finns en stil och en ton som vitaliserar alldeles oavsett argumentens bärighet. Det är själva den anda som genomsyrar orden som är det bärande och som gör mig som läsare både fascinerad och upprymd.