Ingegerd Landström

Hade föräldramöte med Max fröken igår. Heter det så fortfarande, föräldramöte? Kvartsamtal? Elevkonferens kanske?

Nåväl. 

Allt går utmärkt för Max, försäkrade fröken. Förutom då kanske att det är ganska mycket våld inblandat i hans berättelser och teckningar, la hon till.  Väldigt mycket våld faktiskt.

Hon visade mig några teckningar och det var verkligen mycket blod och knivar och vapen. Hon visade mig berättelser och det var häxor som dödades och bröder som for omkring med stora pistoler och jagade bovar.

Hon tittade forskande på mig när jag försökte förklara hur vår no violence policy lyckats producera alla dessa vapen och blodpölar och mord. Kände mig lite misslyckad. 

Jag brukar inte ha några synpunkter på hans val av ämnen, men nu tog jag i alla fall upp det hela med Max. Han ryckte på axlarna förstås: inget konstigt med det, det bara blir så. Han vet inte varför.

Jag föreslog att han skulle försöka komma på något annat att skriva och rita om, något som inte är våldsamt. Han skulle försöka, lovade han. Sedan ritade han snabbt tre bilder av skateboardåkare som visserligen innehöll blod, men det var för att skateboardåkare ramlar och då kommer det blod, mamma, de har inte slagits. Fair enough.

Men i morse var det stopp. Han satt där med sina kritor och kunde inte komma på någon enda grej att rita. 

– Jamen snälla Max, rita precis vad du vill, sa jag, förskräckt över hur jag så effektivt satt lock på hans vanligtvis exploderande kreativitet. Han ritade snabbt en galen person med ögonbindel, huggtänder, två knivar, en pistol och med kopiösa mängder blod skvättande överallt. Och sedan ritade han en till och sedan en till och allt var frid och fröjd igen.

Förhoppningsvis får han till en skateboardåkare i skolan idag.

Allting väller över oss: datum, tider, åtaganden, listor, volunteering, hemläxor varenda j-a dag, papper, mer datum och mer papper, kursplaner, bokrapporter, betalningar, field trips, telefonnummer till playdates, mammor som hälsar och presenterar sig och namn som försvinner ur mitt minne i samma sekund som de yttras. De är för många, det är för mycket.

"I´ll see you tomorrow then!" säger en kvinna till mig när vi går hem från föräldramötet. "Vem är du och vad har vi gjort upp för planer?" tänker jag. Min hjärna är alldeles blank.

Vi samlar in alla papper med all information, lägger dem i en stor hög i den enda del av köket som inte är belamrat med gamla färgburkar och slipmaskiner. Vi hoppas att det på något mirakulöst vis ska ordna sig, att allting ska falla på plats om bara vi kommer på plats och att vi inte missat något viktigt.

Jahaja. Det var f

Äh, nu får jag dåligt samvete för att jag skrev det där om att sakna skolan så mycket. Det har visst varit härligt att vara ledig med barnen, jättehärligt. Det är bara de sista veckorna jag har saknat skolan. Ok, den sista månaden. De sista två veckorna har jag saknat skolan alldeles vettlöst.

Vaknade sur och grinig och rastlös. Har inte tid att vara ledig, har inte tid att bada och laga mat och åka på cykelutflykter och medla mellan tjafsande bröder varenda dag i två månaders tid: jag måste söka jobb, försöka skriva, köpa hus, komma underfund med vad jag ska göra av mitt liv. Det vanliga.

”Jag tar tjänstledigt idag”, sa jag där jag satt vid köksbordet med mitt kaffe och var grinig. ”Idag orkar jag inte vara morsa.”

Mina barn och deras kusiner ignorerade mig, av naturliga skäl. Vadå tjänstledig? Vadå inte vara morsa?

Och nej, så kan man ju inte hålla på, är man morsa så är man. Så vi resonerade om vad vi skulle ta oss till denna kyliga, molniga dag och kom fram till att vi åker och badar på ett äventyrsbad.

”MEN”, sa jag. ”Efter lunch. Efter att jag har fått stänga in mig i ett rum med min dator i två timmar och alla barn ska vara snälla som änglar och inte störa mig ett enda dugg, inte ens ni, mina två älskade söner som för närvarande håller på att driva mig till vansinne.”

Nu har det snart gått två timmar och jag har suttit i ett rum för mig själv och alla barn har verkligen varit änglar. Till och med mina två älskade söner.

Nu åker vi och badar och jag är inte alls rastlös längre.

På fredag är det morsdagskalas i Max klass. Dagen till ära har alla barn intervjuat sina mammor, ställt frågor om favoritfärg och godaste maten och roligaste hobbyn och sånt. Samt vad man jobbar med. Denna intervju, tillsammans med ett foto på mamman och barnet, sätts sedan upp på en vägg i klassrummet och så kan alla andra mammor och alla pappor med för den delen, gå runt och läsa alla intervjuer och få reda på litet mer om varandra.

”Mamma, what is your job?”frågade alltså Max häromkvällen, helt i enlighet med den interjvumall han följde.

”What is my job?” upprepade jag.

”Yeah, what´s your job?” upprepade Max.

”Well,” sa jag. ”Vi hoppar över den frågan så länge. Ta den sist.” Varpå jag drabbades av en smärre existensiell kris, svarade på alla frågor utom just denna och gick in i sovrummet för att beklaga mig för min man.

”Administrator, that´s my job. I don´t want to be an administrator, I´m not an administrator!”

”What´s wrong with being an administrator?” frågade han.

”Nothing, absolutely nothing, it´s a fine job. I just don´t want to think of myself as an administrator. I´m not an administrator damn it!”

”Say Academic”, föreslog han.

”That´s pathetic,” sa jag. ”That sounds like a person who desperatly tries to hold on to her failed academic carrier.”

”Oh,” sa han. ”Say you´re a writer then. That´s what you´re aiming for.”

”No no no, that´s a lie. I can´t lie to my own child about my job. That´s even more pathetic.”

”Ok then. Administrator it is.”

”Mamma, what is your job? ropade Max otåligt från köket.

”Well, it´s kind of hard to explain,” började jag, icke-administratören. ”I read a lot of papers. Talk to people. Write stuff.”

”Ok, so your job is to write?”

Hmmm.

”Ja, sa jag. ”Skriv det. Mommy´s job is to write. There you go.”

”What do you write?”

”Det behöver du inte berätta”, sa jag, ”det blir så långt. Kom nu så går vi och borstar tänderna.”

Dagen började inte så bra. Kom till skolan med barnen och möttes av glada klasskompisar bärandes på burkar med skalbaggar.

PANIK!

”Max, skalbaggarna, vi glömde skalbaggarna på köksbordet!!”

Jag hem, hittade inga skalbaggar, ringde Jeff, anklagade honom för att ha placerat skalbaggsburken på nåt fullständigt korkat, ogenomtänkt ställe. Han förstod ingenting. Hittade burken i hallen.

På väg ut genom dörren kastade jag ett öga på kalendern. Såg ”Snacks” på dagens datum. Helvete. Skalbaggar och snacks på samma dag. Iväg till Ralphs, rafsade åt mig mellanmål, iväg till skolan där jag lämpade av allting just när Max skulle till att få låna en skalbagge av en klasskompis eftersom han inte hade några egna. Jag hann.

Satte mig i bilen och andades. Tänkte att vissa människor inte borde få ha barn. I alla fall inte mer än ett.

Men ikväll såg jag till att koka kött och imorgon ska jag svänga ihop köttsoppa med klimp till mina barn efter skolan. Det kan jag väl få några poäng för?

på väg tillbaka till bilen efter teatern gick sex-åringen framför mig och pratade med sin klasskompis.

– Oh, there's a homeless guy, we have to give him some money, sa klasskompisen.

– Who are you talking about? frågade sex-åringen.

– That guy over there. He's homeless, can we give him some money?

– Well, how do you know he's homeless? Just because he has dark skin doesn't mean he's homeless.

– No, no, I know. But he has a…you know…what do you call that thing he's pushing?

– A shopping cart?

– Yeah, he has a shopping cart. So he's homeless.

– Oh yeah.