Ingegerd Landström

Men min bror, han förstår ironi han, så i morse sa han åt mig att hämta traktorn och köra sten.

Och det gjorde jag ett bra tag. Jag kan köra traktor, det har jag gjort en del i mina dagar. Inte en hel del, men en del, så själva körandet var inga problem alls. Litet svårt med kopplingen bara, den sitter så högt så ibland blev det litet ryckigt just när jag skulle komma igång. Det gjorde att mina barn inte ville åka med mig eftersom de slog sig i huvudet på någon järnbalk varje gång jag släppte upp just kopplingen. Men det var bara bra, för det är trots allt ganska bökigt med tre ungar i en traktorhytt.

Skopan däremot, den hade ett eget liv och en egen vilja som inte var min. Jag har inte tränat så mycket på just den biten och det är förbannat svårt att manövrera en traktorskopa kan jag meddela. Om man till exempel kör skopan för snabbt och hårt ner i marken så lyfter sig hela traktorn på ett väldigt obehagligt sätt. Man tror rentav att traktorn ska välta, fast den är så stor och stadig. Och om man råkar tippa skopan åt fel håll så rasar all den sten man just lastat i skopan ut på gräsmattan och man måste börja om från början.

Min bror hade gjort på en kvart vad som tog mig en dryg timme. Men han sa inte ett ord om det, han bara nickade godkännande när jag äntligen var färdig och sedan beordrade han mig ner i potatiskällaren för att gräva tunnlar.

Innan jag åkte till Sverige såg jag framför mig hur jag skulle sitta uppkrupen i min blåa bäddsoffa, alternativt ligga utslängd på gräsmattan, och läsa böcker, skriva viktiga saker, och lyssna på "Sommar." Ibland skulle jag svänga ihop litet enkel och fräsch sommarmat och så skulle jag leka med barnen och vi skulle äta Singoallakex och dricka citrondricka och vifta bort bromsar. Och så skulle det vara varmt, sådär som det brukar vara på sommaren. Vi skulle bada.

Hittills har detta scenario inte riktigt förverkligats, inte ett enda dugg faktiskt. Istället för att ligga utslängd på bäddsoffan och gräsmattan mockar jag stall, traskar runt i skogen med mina barn på hästryggar, lagar mat, renoverar stuga, lagar mera mat, åker in till stan och handlar mat, lister, färg, isolering, spikar, skruvar, dörrplåt, penslar och tusen andra saker som behövs till stugan. Jag slipar fönsterlister. Försöker lära barn att cykla, drar trehjuling, löser syskonkonflikter, fixar mellanmål, lägger barn som inte vill sova för "mamma det är ju så ljust, det är ju mitt på daaan, vi kan inte sova nuuu." Sa jag att jag lagade mat?

Jag vill egentligen inte klaga, mycket av allt det där är ju väldigt trevligt, särskilt allt som har med hästarna att göra. Och jag tycker om att laga mat och att baka och att ha ungarna omkring mig. Men ändå, jag önskar ibland att jag hade en enda timme om dagen, kanske till och med två någon gång, när ingen ropade på mig och ingen ville mig något och ingen undrade var jag var. Jag är inte van vid det här, jag är van vid att min man går till jobbet varje morgon och tjänar pengar så att han kan försörja oss och lämnar mig hemma med min dator och mina bokhyllor i lugn och ro i minst fyra timmar om dagen.

Så nej, jag klagar inte, inte alls, jag har det på det hela taget väldigt bra. Jag är bara litet trött. Jag tror jag behöver semester.

Mannen kommer ut ur barnkammaren, efter två timmars läggningsseans med ungarna.

"How's the connection, did you finally get to blog?"

"Yes!"

"Good. Now come give me some."