Ingegerd Landström

Min man och jag har varsin doktorstitel. Vi jobbade stenhårt i flera år för att få dem, min man fixandes och blandandes med sina vätskor och proteiner i sitt labb, jag traskandes runt bland fiskare och statstjänstemän på Sri Lanka, ställandes ett oändligt antal frågor om det ena och det andra.

Sedan disputerade vi båda två.

Som av en händelse har vi nu blivit publicerade nästan samtidigt.

Min man i Science, en av världens två mest ansedda forskningstidsskrifter, där han redovisar sitt och kollegans senaste stora forskningsresultat. Jag på sajten Allt om barn, där jag berättar om vår flygresa till Sverige och argumenterar för litet större tolerans mot barn här i världen.

Min man får samtal och mail från forskarkollegor världen över. Alla gratulerar, alla är imponerade, alla vill att han ska komma till just deras institution och hålla föreläsningar och dricka champagne (det dricks mycket champagne i den naturvetenskapliga forskarvärlden. Allt firas med champagne. Ibland firar de ett lyckat toalettbesök med champagne).

Jag får 11 läsarkommentarer på min läsarkrönika. Nej förresten, 10 var det visst, en är min egen. Majoriteten av kommentarerna går ut på att jag är dum i huvudet. Ordet ”lågvattenmärke” förekommer minst en gång.

Min man har sitt på det torra efter det här. Han kommer att få tenure (fast anställning) vid UCLA, forskningspengarna kommer att regna ner över honom och hans forskargrupp, han kommer att bli berömd och få Nobelpriset om 20 år.

Jag? Tja, jag fortsätter väl att skriva på min blogg. Och så dricker jag väl litet champagne då och då. Jeff bjuder.

Så var det detta med skrivkursen då. Igår läste jag mina sex sidor om att emigrera från Norrland till Uppsala och det blev så bra! Texten i sig behöver en hel del jobb förstås, men diskussionen efteråt blev alldeles fantastiskt rolig. Alla kände igen sig, vare sig det handlar om att flytta från Michigan, Queens, Texas eller Norrland så är det mycket som är lika och att sitta och prata om min lilla by i norraste norrland med ett gäng amerikaner från alla möjliga håll och med alla möjliga erfarenheter i bagaget var häftigt, minst sagt.

Och att få feedback på en text, vilken lycka. Vi får väldigt snäll feedback, vi får bara ställa frågor om texten och dessutom enbart om innehållet, inget om struktur eller språk. Absolut ingen kritik, vare sig den är konstruktiv eller ej. Ingen risk att vi går därifrån med förtvivlade och förkrossade författarhjärtan alltså, men förhoppningsvis med massor av ideer och uppslag som kan göra texten bättre.

Och nu är det bara tre gånger kvar. Just när vi börjat lära känna varandra och varandras texter, när diskussionerna har börjat ta fart och svävar iväg åt alla möjliga håll och ingen vill gå hem när klockan är tio. Suck.

Ikväll, efter skrivkursen, hade jag tänkt skriva om hur fantastiskt roligt och inspirerande det är med just skrivkurser. Och det är det väl fortfarande, men ikväll återvände min prestationsångest som befunnit sig på annan ort ett tag med dunder och brak och just nu avskyr jag allt vad skrivkurser och personal essays heter. Jag skulle ha hållit mig till min blogg istället, här trivs jag så bra.

Varför blev det så då? Kanske för att vi pratade så mycket om publicering ikväll, hur man ska få ut sina alster, få dem lästa och gärna dra in litet pengar på det också, när man ändå håller på. Vadå publicering, jag kämpar som fasen med att ens få ihop något läsbart som kan kallas personlig essä, publicering finns inte i min tankevärld. Eller kanske var det för att en av mina klasskamrater, en tant i 70-årsåldern, läste upp sin alldeles svindlande vackra essä och istället för att inspireras så kände jag mig bara usel och medioker. Eller så kanske det bara var en sådan dag, inte vet jag.

Hur som helst, skrivkurser ÄR roliga och det ska jag skriva mer om en annan dag, det och min helt sanslösa prestationsångest. Nu ska jag sova. Imorgon ska jag följa med fyra-åringen på field trip till Santa Monica Aquarium. Om det inte regnar vill säga.

Det är en märklig söndag morgon det här. Märklig för att jag vaknade halv fem och inte kunde somna om. Och ännu märkligare för att det inte gjorde mig ett dugg stressad, för att jag tänkte att jaha, jag kliver väl upp då, läser litet tidningar och några bloggar och väntar på att ungarna ska vakna och välla över mig.

För en vecka sedan orsakade samma tidiga uppvaknande smärre panik. För litet sömn är förödande för skrivförmågan och för tankeverksamheten, huvudet blir en enda trött, värkande klump och deadlinepaniken når nya, aldrig tidigare skådade höjder.

Men nu spelar det ingen roll att klockan är fem och att jag bara sovit fyra timmar, för igår kväll satte jag äntligen punkt. Jag har skrivit färdigt min avhandling. På måndag går den till tryck.

Idag ska vi åka till makens boss och äta brunch och gå ut och vandra i bergen. Sedan ska vi åka hem och…tja…inte vet jag…vad gör man en söndag eftermiddag när man inte behöver jobba? Leker med ungarna kanske. Läser tidningen? Funderar på vad vi ska laga till middag? Städar skrivbordet?

Sedan vi flyttade till Los Angeles har helgerna inneburit jobb, punkt och slut. Med två-åringen utan dagisplats har jag i bästa fall, tack vare svärmor och ett evigt tidspusslande med maken, kunnat jobba halvtid, vilket inte räcker långt. Alltså har jag jobbat på helgerna. Folk frågar vad vi har gjort och sett sedan vi flyttade hit och jag har svarat litet svävande, jaaaa, du vet, litet av varje. Eller så har jag varit ärlig och sagt som det är: vi har fan inte sett eller gjort nånting. Nada.

Det är ju inte alldeles sant. Någon helg har jag varit ledig. Vi har gått på zoo. Varit ute och vandrat i bergen. Åkt till stranden och till Santa Monica Pier någon gång. Dessutom är det ju noga räknat mest för mig som helgerna har inneburit ett ständigt hukande över datorn. Ungarna och maken har hittat på litet av varje.

Och det har väl gått bra. Ungarna har vant sig, det är länge sedan de slutade fråga om jag ska följa med när de ska iväg någonstans. Mamma följer inte med på utflykter, det är lika självklart som att tänderna ska borstas på kvällen.

Men nu är det slut med det. Idag ska vi äta brunch, vandra i berg och sedan ska vi åka hem och vara lediga. Nästa helg ska vi åka till San Diego. Jag kan inte få in i mitt huvud att det faktiskt är så.

Lugnt känns det. Som att lugnet i mitt liv faktiskt är på väg tillbaka. Ofattbart är vad det är.