Ingegerd Landström

Utanför postkontoret möttes jag av två damer som stod bakom ett litet bord och samlade ihop underskrifter för ”Impeach Obama”. Bordet som de stod vid var fulltejpat med affischer på Obama försedd med en liten Hitlermustasch.

– Are you ready to sign, ma´am? frågade en av damerna och höll fram en penna.

– No, I believe our president is doing a wonderful job, sa jag och gick in på posten.

Sedan stod jag där i postkön och tittade ut. Såg att en och annan stannade vid bordet och damerna, men hörde inte vad de sa. Såg att någon faktiskt skrev på en lista och undrade vad det är för fel på folk.

– Ma´am, are you ready to sign our petition? frågade de mig igen när jag kom ut.

– No, I have absolutely no interest in signing your petition, sa jag. But I would like to know why you are comparing our president to Adolf Hitler?

En man som stod och skrev på listan log lite, himlade med ögonen, tittade på mig som om jag var ett barn som ställde korkade frågor. Ingen av kvinnorna svarade på min fråga.

– Really, I would like to know, why do you have posters with Obama being compared to Hitler?

– Well, you can read it right here, sa en av kvinnorna och gav mig ett blad.

– I´m surprised people like you can read and write, sa jag. You should be bloody ashamed of yourselves.

En kvinna som stod en bit bort kom fram till bordet.

– Yeah, I agree. Do you even have permission to stand here? You should go get an education instead of doing this.

Vi gick därifrån sedan, jag och min nyfunne vapendragare, och jag var lite irriterad på mig själv för att jag inte stannat kvar och diskuterat, ifrågasatt deras märkliga resonemang.

Men sedan började jag läsa papperet jag fick av dem och whohoho, insåg jag, det här var inga vanliga, bara ovanligt rabiata republikaner, det här var något alldeles extra och det var nog tur att jag inte gav mig in i någon vidare diskussion. Detta var representanter för en organisation som hävdar att president Obama´s sjukvårdsreform (här kallad Obama´s Nazi Health Bill) är sponsrad av britterna, samma britter som nu planerar att mörda presidenten för att göra honom till martyr vilket i sin tur av någon anledning skulle slita isär hela det amerikanska samhället. Sjukvårdsreformen jämfördes med Hitlers utrotning av judarna och anhängare av Obama med katolska kyrkans pedofilpräster. Sedan gled det hela allt mer över till präster och pedofili och där någonstans blev texten fullständigt obegriplig och jag gav upp.

Min ilska försvann för man kan ju inte bli arg över sånt, man kan inte argumentera mot helt uppenbart galna åsikter och galna människor; man kan bara häpet konstatera att folk inte är riktigt kloka.

Men de såg så normala ut, de där kvinnorna, hur kunde de ha hamnat där? Det kan inte ha varit på allvar, bestämde jag mig för till sist, det måsta ha varit någon version av dolda kameran. Ja, så var det nog. Ville tro att den där mannen som stod och flinade och skrev på listan hörde dit, att han var införstådd med alltihop och inte någon som gående längs gatan, såg Obama med hitlermustasch och tänkte att de där verkar ha en poäng, deras lista ska jag allt ta och skriva på.

Ja, så var det nog.

…stay for the ice cream, the frosted lemonade, the chance to win yet another stuffed animal, the ice cream, the thousands and thousands of useless toys, stupid looking hats, small plastic figures and all other forms of merchandise known to mankind, the arcades and did I mention the ice cream?

Vi åkte till San Diego över helgen och givetvis besökte vi Sea World. Varje gång vi åker till San Diego går vi på Sea World eftersom vi har två års medlemsskap och kan komma och gå som vi vill utan att det kostar något. Vi har två års medlemsskap därför att en viss person i vår familj är fanatiskt övertygad om att det är en så fantastiskt bra deal, ungarna tycker att det är kul och vi kan gå dit så ofta vi vill. Vi har tidigare, och av samma anledning, haft årsvisa medlemsskap på LA Zoo och Long Beach Aquarium.

Jag har aldrig varit någon ivrig anhängare till de där medlemsskapen, dels därför att jag inte är särskilt förtjust i stora parkanläggningar med instängda djur och mycket folk och inte gärna vill besöka dem så ofta, dels därför att jag inte tror att det är en så förfärligt bra deal, men jag har inte ifrågasatt det särskilt mycket. Det gör en viss person i vår familj glad och jag tycker att det är trevligt med glada och nöjda familjemedlemmar så visst, ok då.

Men nu, efter lördagens besök på Sea World, får det faktiskt vara nog. Första gången vi var där hade vi jätteroligt. Ungarna var alldeles lyckliga över att snudda vid delfiner och mata sälar och kolla in jättesköldpaddor. Och så alla shower förstås, det var en härlig dag! Men nu, nu är de inte intresserade av delfinerna längre, nu vill de äta glass, spela spel, och köpa grejer. Ok då, en och annan show, men annars, glass, spel och grejer.

Och så mycket glass, spel och grejer det finns, överallt, hela Sea World är ett enda stort shoppingcenter. Det är helt vansinnigt, våra barn är små godis- och prylmonster, människor är helt galna som konsumerar så många onödiga skitsaker, och jag tänker aldrig åka dit igen, hur många års medlemsskap vi än har kvar.

Det om det, behövde bara få rensa lite. Annars var påskhelgen härlig och nu är det alldeles underbart med vardag igen. Leve vardagen!

…eller nej, det var så jag såg framför mig att rubriken skulle se ut efter detta bakningsförsök nummer två som gick av stapeln i morse. Använde garanterat ej utgången amerikansk torrjäst samt ett slags brödmjöl som skulle vara särskilt bra att använda till bröd. Vad kunde gå fel?

Jo, det kan jag tala om att det blev ännu mer fel än förra gången, det blev same tändstiskask, same bröd, only worse. Mycket blygsam jäsning och torrt och tråkigt bröd, det är vad det blev. Förra gången var de i alla fall goda, lite väl kompakta och väldigt små, men smakmässigt helt ok. Ungarna gillade dem och högre krav än så har inte jag.

Den här gången smakade mina barn och sade sedan vänligt men bestämt ”nej tack.” Jag förstår dem, men jag förstår inte varför jag misslyckas med det absolut enklaste brödrecept som finns på denna jord. Jag kan laga mat, jag kan baka jättegoda sockerkakor och de få gånger jag bakat kanelbullar så blir de faktiskt riktigt bra.

Men jag kan inte baka bröd. Varför, varför är det så?

– Mamma, får jag spela wii?

– Mamma, får jag spela på datorn?

– Mamma, vad ska jag göööra?

Jag drog med mig min morgontrötta dotter till Theodore Payne´s Poppy Day i lördags morse. Där köpte vi plantor,  pratade med andra native plants älskare och hade det allmänt trevligt.

Så här exemplariskt märks alla plantor. Alldeles underbart för en nybörjare!

Sedan åkte vi hem och började gräva i rabatten. Inte riktigt klart ännu, men nästan. De små blommorna är någon slags Blue Grass. Det blommar i min rabatt!

Håhå, svettig vecka det här. Men nu är den över och nu blir det lite ledigt och en del kalas och en hel veckas påsklov, det blir bra det.

Imorgon, Poppy Day på Theodore Payne och sedan ska mina rabatter och krukor bågna av plantor.

Det var lättförtjänta pengar det där. Flera gäster påpekade ”åhå, har ni en bubbelpool?” Någon frågade om vi använde den ofta. En person frågade om vi hade en pool guy och om den var krånglig att städa.

Inte en enda människa frågade om de kanske kunde få kika lite under locket, titta närmare på vattnet och formen och knapparna och det där. Naturligtvis inte.

Mina femtio dollar sätter jag på att sjukförsäkringsreformen går igenom imorgon. Någon som vill sätta emot?

Vi får en massa gäster i eftermiddag och Jeff börjar bekymra sig för bubbelpoolen. Han tycker den är smutsig och det är den ju, men, menar jag, det är kanske inget vi behöver bekymra oss för just nu. Ingen av gästerna kommer att be om ett litet bad, det tror jag verkligen inte.

– Jamen, de kanske vill titta inuti den.

– Varför i fridens namn skulle någon vilja titta inuti den? Det är ett tungt lock ovanpå, tror du verkligen att någon kommer att be att vi flyttar på locket för att personen ska få kika inuti? Det gör man väl inte. Va?

– Det kan man väl visst göra.Det är ju intressant.

– Herregud. Jag slår vad om femtio dollar att inte en människa kommer att be att få titta närmare på vår jäkla bubbelpool.

– Ok.

– Ok.

Min arbetsplats har flyttat utomhus nu när det helt plötsligt har blivit varmt. Det är fint att sitta här; om jag går iväg någonstans så längtar jag genast tillbaka. Idag åkte jag till West Hollywood och gjorde en intervju med två fantastiskt driftiga teatermänniskor – mer om dem senare –  och i bilen på väg hem var jag så glad över att intervjun blev så bra och över att jag snart skulle sitta vid mitt illgröna bord ute på altanen och börja fila på en artikel.

Våra utemöbler förresten, det känns som att de fodrar en förklaring. Det är helt enkelt så att vi har köpt ett hus med två stora altaner, men sedan tog pengarna slut och vi har inte råd att köpa några möbler. De där stolarna och bordet köpte vi på Craig´s list för 5o dollar (inklusive det halvtrasiga parasollet som skymtar i högra hörnet) och min tanke var först att vi skulle måla om dem. Men, ja, det blev inget målande och sedan började vi liksom vänja oss vid det gröna och nu har jag lagt bort det projektet. ”We should just embrace the green,” sa jag till Jeff, ”we should accept the fact that this is all we can afford right now and learn to love it.” Och så fick det bli. Illgrönt fick det bli. Teakmöblerna får vänta ett tag till.

Med ambitionen att infria min nyårsförhoppning angående brödbak skred jag till verket i söndags eftermiddag. Det var något slags ”basbrödsrecept” med betoning på bas, inga konstigheter alls och därför också omöjligt att misslyckas med, till och med för en nybörjare.

Trodde jag. För de jäste naturligtvis inte; ingenting jäser när jag bakar. Bullarna blev pyttesmå och kompakta, inte stora och fluffiga som jag hade föreställt mig att de skulle bli.

Är det ugnen? Mjölet? Höjden över havet? Mitt obefintliga handlag? Blir det inte bättre än så här?