De där stora i plast, som man köper på Home Depot
Genomskinliga, med mörkblått lock och en flärp på varje kortsida som man viker upp och försluter lådan med, de finns i olika storlekar.
Man kan få syn på en hylla med sådana lådor på Home Depot och helt plötsligt, från absolut ingenstans, missa ett andetag av att i några sekunder förnimma storheten i ens förra liv.
Inte storhet som i någon slags grandiositet, utan som i allt det rymde.
Man ser detaljer så tydligt som om man plötsligt befann sig där igen. Eller inte igen, man hade ju aldrig lämnat.
Man ser verandan bakom huset, med bord och stolar och soffa och soffbord med två urdruckna kaffekoppar på för det är helg, och blomkrukor i olika storlekar och två gigantiska eukalyptusträd och en palm och en hockeyrink och hunden som levde då och en jaccuzzi och hockeyutrustning utspritt överallt och strandgrejer och några verktyg och en grill med silverfärgad kåpa och ett förråd, så fint målat i ljust grönt med bruna detaljer och med förvaringslådor från Home Depot staplade längs väggarna.
Och i några sekunder känner man relationerna i den där storheten, man är plötsligt omgiven av dem, befinner sig mitt i dem, så som det var.
Barnen och allt med dem, deras kompisar, kompisarnas föräldrar. Mannen, kanske var det bra just då, kanske inte. Vännerna. Släkten på mannens sida. Helgsamtalen med mamma och pappa i Sverige. Sommarresorna till Norrbotten, kanske var man på väg snart, eller hade nyligen kommit tillbaka till en vardag som man älskade så mycket.
Och när man skriver ner det här, försöker beskriva hur det kändes att vara i det livet, befinner man sig i ett helt annat liv, sitter man på morgontåget in till Grand Central och försöker hålla tårarna tillbaka, för man vill inte vara den som sitter på ett fullt pendlartåg en tisdagsmorgon och gråta över förlusten av det som var.
Lämna ett svar