Ingegerd Landström

Jag kallar ungarnas hockeytränare för ”Coach.” Alla gör det, både föräldrar och ungar, men varje gång rodnar jag lite inombords. Det låter så oerhört fånigt när jag säger det, som om jag är nio år gammal och låtsas leka amerikan:

– Hi coach, how are ya doin’ today?

Åh, nu rodnar jag igen.

I was driving in to Beverly Hills this afternoon and as I was leaving the house I realized I left my sun glasses  in the car that Jeff took to work this morning, that is, the car I usually drive and, hence, leave my sun glasses in every now and then.

In this situation I could have shrugged my shoulders, thought ”oh well” and gone to Beverly Hills without them. Seems like the sensible thing to do here, right?

Only I didn’t. Instead, and to my complete embarrassment of myself, I called Jeff, found out he was leaving work to pick up the kids, and arranged for a place to meet so that I could get my glasses. In the car with Jeff was a colleague of his visiting from out of town and I wondered to myself what his thoughts on this pathetic need for sunglasses was. I was sure wondering about it.

Anyway, it wasn’t just the shades, I needed the GPS too. I only wish I would have thought of the GPS first.

1) Our morning routines

2.a) The amount of volunteer work at school; 2.b)  The all but complete absence of dads in that volunteering

3) My stay-at-home-mom-life vs my work life

There, those are the things I need to actually do something about, as opposed to writing about them. Ok, I can’t do so much about the absent dads except quietly curse them, but the rest is all in my hands. ”I am the captain of my fate, I am the master of my soul,” right? Or was it faith? I think it was faith, but fate works better here, obviously.

Anyway, that’s me, I am the captain. I will steer this sinking ship around and become a better, less cranky, person.

När jag äter lunch på egen hand (vilket inträffar mest hela tiden just nu) och tröttnat på mackor eller gårdagens rester äter jag pasta blandat med lök, rökt kalkon och prästost (eller annan god ost om man bor utanför Sveriges gränser och tillgången på prästost är begränsad), som jag sedan häller massor av svartpeppar och ketchup över. En kulinarisk höjdare som jag började med när jag var sisådär 14 och skulle laga mina första middagar på egen hand och som jag aldrig tröttnat på. Andelen svartpeppar har ökat kraftigt med åren, samtidigt som andelen ketchup möjligtvis har minskat något, men annars är allt detsamma. Comfort food at its finest.

…somewhere behind, or perhaps inside, all that gear is my son. I know it, I saw him going in.

Yes, that’s the name of the blog I would start if I only had the time.

It would be so much fun, I could take pictures of my garden every day and describe what’s happening and what’s not. I could ask questions and clever people would answer and let me know whether I might get away with regular potted soil as opposed to sandy for my Manzanitas, since I accidentally used that soil already. I didn’t take the time to read the label. They could tell me what plants that should be used in rock gardens actually needs in order to be happy, cause it can’t possibly be rocks now, can it? They could probably tell me the best way to store some of that rain water too, and maybe sometimes we could get into discussing coastal environment and sustainable cities and all that mindblowing stuff.

It really would be so much fun, but I’m off to do laundry now. Put kids to sleep. Prepare for tomorrow’s valentine parties at school (yes, three of them). Something else that I can’t quite remember right now, but most definitely something relating to household chores or children.

Bye bye then, fun blog, I’ll see you in another life.

Så här ser de ut just nu, alla hundrafemtio or so badvaktstorn i L.A. County. Precis som de gjorde i Baywatch, kan man tänka sig. Med snart är det slut med det, från och med maj och fem månader framöver kommer de att se helt annorlunda ut. Just nu pågår nämligen Portraits of Hope nya projekt, Lifeguard Towers, och om några månader kommer L.A. Countys alla torn att stråla i möjliga färger – utom rött förstås för om tornen målas i rött syns inte badvakterna iklädda sina röda badbyxor/baddräkter. Duh.

Vi (Alicias klass och ett antal föräldrar) hjälpte till att måla idag. Kul! Fantastiskt projekt, fantastisk organisation. Blir så imponerad av människor som gör såna saker. Och alla kan måla, det är bara att anmäla sig. Vi målade några snygga blommor och när de kommer upp i maj ska vi gå runt och se om vi kan hitta våra namn.

Peter Englund har en akademiblogg, den blev jag glad över att hitta. Jag hittade den tack vare ett slösurfande utan dess like som pågått hela denna förmiddag, med undantag för en utflykt till ett garden center där det skulle finnas native plants. Det fanns det inte, förklarade personalen när jag kom dit efter en halvtimmes bilåkning i ösregnet, tanken är att de i framtiden ska ta in native plants, de har dem inte just nu. Jaha.

Så jag åkte hem igen, slösurfade vidare, hittade Peter Englunds blogg och läste att hans nyårslöfte består i att han ska sluta upp med att planlöst, poänglöst, surfa på nätet. Det tar så mycket tid har han insettt, och det skapar en rastlöshet och en orolighet i både tanke och kropp som han inte tycker om.

Tänk att jag funderar i samma banor som Svenska akademiens ständige sekreterare, det är stort. Inte för att jag har avgett något nyårslöfte i ämnet, men herregud så mycket tid jag slösar bort på nätet. Inte alltidl, men i perioder när jag väntar på besked om något, när jag befinner mig mitt emellan något nyss avslutat och något ännu inte påbörjat, när regnet väller in och min plan för dagen inte går att genomföra och jag inte har någon plan B, då sitter jag där, surfandes bort min tid på något som sällan leder någon vart.

Hela tiden som jag gör det känner jag att jag borde – och vill – göra något annat, men jag vet inte vad. Hela tiden är jag irriterad på mig själv för att jag inte gör något annat, för det är ju inte så att jag inte har saker att göra, jag bara inte gör dem.

Jag ska försöka lägga av med det, har jag tänkt mig. När jag befinner mig i något av de där tillstånden när nätsurfing är det enda jag kan ta mig för, ska jag läsa en bok i stället. Det ska jag göra nu, det kanske Peter Englund också gör. Hej hej.

Ungarna slutar skolan klockan tre på eftermiddagen, utom på tisdagar och torsdagar när de slutar klockan halv två.

På tisdagar och torsdagar kommer jag mig inte för att göra någonting vettigt alls eftersom jag tycker att jag har så lite tid på mig. Jag bara petar lite improduktivt i än det ena, än det andra medan jag väntar på att skolan ska sluta, vilket innebär att tiden går oändligt långsamt, vilket i sin tur innebär att tisdagar och torsdagar, som bevisligen och rent objektivt är mina kortaste arbetsdagar, känns som veckans längsta.

Idag, till exempel, har känts som en alldeles särskilt lång och händelefattig, faktiskt rent av långtråkig, torsdag och det är fortfarande en timme kvar till skolan slutar. Om jag bara hade kommit igång i morse hade jag hunnit med nästan vad som helst, men nej, jag har inte ens kommit mig för att plantera några ynkans plantor. Jag bara väntar på att klockan ska bli halv två.

Måste se till att få ordning på det där. Måste göra något vettigt av tisdagar och torsdagar också. Bara inte idag, för om en timme slutar skolan och en timme hinner man ju ingenting på.