Ingegerd Landström

Ja vi har ett solskenshus. Ett hus som tycker om sol och värme och milda vindar. Ett hus som hör hemma i södra Kalifornien när det är som behagligast: inte för varmt, inte för kallt. Ett hus som defintivt inte gillar regn, temperaturer som närmar sig noll och hårda vinterstormar.

När nattemperaturen närmar sig noll blir det kallt i vårt hus, särskilt i de delar av huset där englasfönstrena dominerar, vilket är nästan överallt. När det regnar börjar det droppa in vatten mycket oroväckande på en plats i köket; då kryper myrorna in på toaletten och torkar fötterna; då blir det så förfärande tydligt att vi saknar förvaring eftersom allt som vi för tillfället har på verandan blir sjöblött och måste täckas över alternativt flyttas in genom en akut räddningsaktion klockan två på natten. När det blåser svajar våra underbara, men alldeles för stora eucalyptusträd på ett oroväckande vis. De har korta rötter, eucalyptusträden, och står inte så stadigt och de är verkligen mycket, mycket stora.

Just nu lyser solen. Imorgon kommer nästa storm och sedan väntas en till senare i veckan. Bäva månde vårt lilla hus.

Ja vi har ett solskenshus. Ett hus som tycker om sol och värme och milda vindar; ett hus som hör hemma i södra Kalifornien när det är som behagligast, inte för varmt, inte för kallt. Ett hus som defintivt inte gillar regn, temperaturer som närmar sig noll och hårda vinterstormar.

När nattemperaturen närmar sig noll blir det kallt i vårt hus, särskilt i de delar av huset där englasfönstrena dominerar, vilket är nästan överallt. När det regnar börjar det droppa in vatten mycket oroväckande på en plats i köket; då kryper myrorna in på toaletten och torkar fötterna; då blir det så förfärande tydligt att vi saknar förvaring eftersom allt som vi för tillfället har på verandan blir sjöblött och måste täckas över alternativt räddas in genom en akut räddningsaktion klockan två på natten. När det blåser svajar våra underbara, men alldeles för stora eucalyptusträd på ett oroväckande vis. De har korta rötter, eucalyptusträden, och står inte så stadigt och de är verkligen mycket, mycket stora.

Just nu lyser solen. Imorgon kommer nästa storm och sedan väntas en till senare i veckan. Bäva månde vårt lilla hus.

Första stoppet: Home Depot, upphämtning av julblommor, de heter poinsettias på engelska. Konstaterade att i vår bil ryms exakt en förare, en väska, en kaffemugg, tre omgångar barnskridskor och hjälmar, en verktygslåda, en barnstol, samt 110 st stora poinsettias fördelade på 11 kartonger. Väl packat om jag får säga det själv, och då hade jag ändå fri sikt åt höger.

Avlämning av poinsettias på the Shrine Expo Center och sedan började jag montera upp julgranar inför söndagens julmarknad. Jag fann att SWEA Los Angeles kör med den gamla hederliga varianten plastgran, där varje gren har sin bestämda plats på granstammen och monteras separat medelst ett intrikat färg- och bokstavssystem. Tio sådana granar byggde jag, det tog fyra timmar och då hade jag inte ens klätt dem färdigt ännu. Det ska jag göra kl 6.30 på söndag morgon.

Ofärdig gran.

The Shrine Auditorium och Expo Center är en mycket gammal och fin byggnad, uppförd 1926 (jaja, men det här är L.A. så 1926 är gammalt). Här hölls Oscarsutdelningen ett antal gånger (1947-48 samt flera år mellan 1988 och 2001). Här hölls Emmy-galor och en hög andra award shows förr i världen. Här sattes Michael Jacksons hår i brand år 1984.

Titta vilken fin ordning det börjar bli. Inte så många granar ännu, inga poinsettias, inga utställare, men de kommer. På söndag ska över 3000 människor trängas här och dricka glögg, köpta träskor och titta på luciatåg.

Efter granmonteringen, mycket snabb lunch på McDonalds. Nej, jag lever inte på drive-thru mat, men ibland måste man. Åt i bilen, hatar att göra det, allt blir kladdigt och jobbigt.

Hem igen, upphämtning av barn från skolan. Vill gärna påpeka att jag inte vanligtvis fotar på motorvägen när jag kör själv. Här gick det av någon anledning ganska sakta och jag hade ätit färdigt så jag tyckte att det var ok.

Inte så glada barn på väg till doktorn för att vaccineras. Vi har inte forskat dess mer i hur vi ska göra för att få tag på H1N1-vaccinet, har skjutit det framför oss, alldeles matta av tanken på att köa en hel lördag vid någon clinic bara för att efter sex timmar få reda på att vaccinet tagit slut. Men så gav oss vår granne the Rocket Scientist ett telefonnummer och sa till oss att prova det, vilket vi gjorde igår och fick tid till idag. Han är en stor tillgång, denne vår finske vän.

De syns inte på bilden men långt därute såg jag delfiner. Delfiner har en mycket lugnande effekt på humöret när man stöter på vägbyggen och trafik.

Jag tycker om att fota i bilen, det ger mig något att göra medan jag väntar på att det ska bli grönt. Detta är Wilshire och 3:e, kanske 4:e?

Erik tycker också om att sitta i bilen och fota. Titta vilken fin solnedgång han fick med.

Så hem, köpa present till Alicias kompis, och när vi ändå gjorde de så passade vi på att vinka till tomten som kom och hälsade på i stan. Han kom i brandbil den här gången. 

Så iväg till Westwood för att släppa av Alicia hos kära gamla kompisar. Mina pojkar och jag åkte hem och hade eget kalas: Panda Express, Baskin Robbins, film, sömn.

———–

Och där skulle kvällen ha tagit slut, men klockan 12 ringde Alicia och meddelade att hon just hade kräkts och ville komma hem. Lirkade på pojkarna kläder, bar ut dem i bilen, och så tillbaka till Westwood (Jeff har åkt till Nya Zealand). Satt i bilen och tänkte på hur länge sedan det var jag körde bil klockan halv ett på natten. Kände mig helt plötsligt mycket gammal.

Hämtade en emlig Alicia och körde hem igen. Krockade nästan med tre coyotes.

Nu är klockan halv tre och jag tror att det är färdigkräkt för den här gången så jag kan gå och lägga mig. Alicia konstaterade torrt att hon faktiskt trott att man skulle bli frisk av det där vaccinet, inte sjuk.

Hade ett litet samtal med grannen igår, mamman till 8-åringen som stalkar vår son leker med.

Efter en incident häromdagen när pojkarna (på 8-åringens initiativ, det är de båda överens om) tog sig in i Alicias rum, klistrade ihop böcker, rev ner grejer och försökte dyrka upp hennes dagbok, så kände vi att det nog är dags för Samtalet.

Det började ganska bra. Grannen bad om ursäkt, förklarade hur hon tyckte att läget var och hur incidenten skulle tolkas, betonade hur förträfflig hennes son är, samt presenterade en lösning som bestod i att tills vidare ska pojkarna leka tillsammans bara när någon av föräldrarna är hemma (incidenten ovan inträffade när farmor var hemma med ungarna). Allt i ett enda andetag. Hon var mycket vänlig och nöjd över hur smidigt vi löst situationen.

– Ok, sa jag. Men jag skulle vilja att vi gör så här. Jag skulle vilja att vi bestämmer att de har en playdate i veckan. Att vi formaliserar det hela lite grann helt enkelt. Då blir det enkelt och tydligt för dem vad som gäller.

Den iskalla tystnad som strömmande ur telefonluren efter detta mitt önskemål var fullständigt bedövande.

Sedan:

– Aha. So you don´t really want the kids to play together at all, do you?

Hoppsan.

Här hade jag kunnat säga att nej, helst av allt vill jag inte att de ska leka tillsammans alls. Jag hade kunnat säga att jag är så trött på 8-åringens ständiga konflikter med Erik. Att jag är urless på det faktum att han fyra dagar av fem står och väntar på oss när vi kommer hem från skolan och vill leka med Max. Jag hade också kunnat säga att han pratar skit om Max kompisar inför honom, att han påstår att de har gjort en överenskommelse när de först träffades att de två ska vara världens bästbästa kompisar alltid, och att han hotar Max med att aldrig mer leka med honom om han leker med andra kompisar. Jag hade också kunnat säga att han lärt Max allt som är värt att veta om bad guys (gangsters, carjackers, murderers, and oh that list goes on forever and haunts Max in his sleep) och om innehållet i filmer som 8-åringens storebrorsa (15) tittar på och tydligen också 8-åringen. Samt en del annat.

Men det gjorde jag inte. Jag sa att det är vad som fungerar bäst för vår familj och så vill vi ha det. En gång i veckan. Inte hugget i sten, men som en grundregel.

Samtalet tog sig aldrig riktigt efter det.

Nu är jag mycket nöjd med arrangemanget, men lite orolig över hur vi ska komma överens om vårt gemensamma staketbygge. Tror att det eventuellt kan stöta på en del problem. Tror att vi eventuellt kommer att få betala det där staketet själv. Det är det värt.

Alltså, detta med papperstidningens död. Är det verkligen bara jag som tycker att en av dagens höjdpunkter består i att gå ut och hämta tidningen, veckla ut den på köksbordet och hinna läsa både rubrikerna och kanske, med lite tur, en och annan artikel innan någon annan vaknar och kommer och stör mitt läsande?

Jag har börjat prenumerera på LA Times igen och det gör mig lite stillsamt lycklig. Jeff fnyser åt mig, tycker att jag är konservativ och dessutom en miljöbov som bidrar till skogsdöd och elände.

Jajaja, säger jag, jag håller med. I princip håller jag med. I praktiken älskar jag min gamla papperstidning och på helgerna, när jag tar min kaffekopp och min tidning och sätter mig ute i solen på verandan, då sitter Jeff där också. Han får dela min tidning med mig utan att ett ord av sarkasm eller spydighet kommer över mina läppar. Så generös är jag.

Erik hade Thanksgivingkalas i skolan häromdagen. De skulle ha en föreställning och Erik tränade på sin enda replik i flera dagar, de tillverkade någon slags kostym i skolan och allting var mycket spännande och förväntansfullt. Klockan 10.30 skulle föreställningen börja och jag hade lovat att ta med en äppelpaj till kalaset efteråt.

Inga konstigheter med det alls.

Jag bestämde mig för att pröva ett nytt recept på äppelpaj, ett som jag tror hette "den enklaste äppelpajen" och som skulle behöva vara i ugnen i cirka 45 minuter. Och det vet ju alla att äppelpajer är godast när de är nygräddade så jag beräknade att om jag ställer in pajen i ugnen 9.30 så är den färdig 10.15 och så cyklar jag iväg till skolan 10.25 med en lagom avsvalnad paj. Helt ok planering tycker jag, inte så mycket marginal kanske, men marginaler är för mesar som jag brukar säga.

Men pajen gräddades inte. Den blev inte klar helt enkelt och 10.28 gav jag upp, tog ut pajh-vetet, lämnade den på spisen, cyklade iväg till skolan, sprang in på kontoret och skrev in mig som besökare, sprang vidare till klassrummet och 10.32 öppnade jag dörren och såg omedelbart en vilsen och mycket bedrövad Erik som tittade efter sin mamma i havet av föräldrar och inte kunde förstå varför hon missat hans replik, den som han tränat på i flera dagar. 

Jag missade det. Jag missade den delen av föreställningen där de gjorde sin lilla teaterföreställning. Jag var två minuter sen och föreställningen hade börjat 10.30 prick! och den tog två minuter.

Jag såg resten av deras show, Erik stod där bland sina klasskompisar och sjöng lite håglöst, hela tiden tittade han på mig och såg så ledsen ut att jag knappt kunde andas.

Vilket totalt misslyckande. Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare känt mig så fullständigt katastrofal som mamma, aldrig förr varit så medveten om hur ledsen jag gjort min unge.

Jag bad en annan förälder att han han skulle skicka filmen som han tog till mig, så att vi kunde se på den senare tillsammans hemma. Tänkte att det kanske kunde gottgöra något. Men filmen kom och jag började titta på den och det enda jag såg var en mycket bedrövad Erik som tittade efter sin mamma i havet av föräldrar och alltmer började inse att hon inte skulle komma. Klickade bort filmen och kommer aldrig någonsin att titta på den.

Tänker aldrig någonsin läsa det här inlägget heller, ville inte skriva det över huvudtaget, men det är mitt straff.

Ställde in pajh-vetet i ugnen när jag kom hem. Den behövde 45 minuter till innan den var klar.

Förra veckans deadline gick bra och idag fick jag se artikeln som den ska se ut i tidningen. Alltså, det är inget som jag får betalt för och det är bara SWEA´s jultidning, men i alla fall. Jag gjorde intervjun, tog bilder, skrev en text och skickade iväg alltihop till den fenomenale layout-Lennart som gjorde en så snygg artikel av alltihop och nu har jag precis läst den. Det känns bra. Hade jag någon att fika med så skulle jag fira med ett kalasförmiddagsfika men det har jag inte, så jag dricker kaffe och klappar mig själv lite på axeln istället. När jag gjort det ska jag lära mig Pages som jag precis installerat på min dator. 

Dagen började extremt tidigt med att Max inte kunde hitta sin legogubbe och behövde hjälp med att hitta den. Då väckte han mig. Vi kunde inte hitta den, men eftersom vi ändå var vakna passade vi på att bygga lite pussel.

Sedan bestämde jag mig för att springa ner till stranden. Men stranden var så långt bort och jag är fortfarande förkyld så jag stannde vid kanten och tittade ner. Om man är nere vid stranden före sju på morgonen så är man nästan alldeles ensam där. Inga människor, inga bilar, kanske bara några morgonpigga delfiner.

Jag var verkligen ganska förkyld fortfarande så jag beundrade utsikten och luktade på havet ett bra tag istället för att springa, eller ens promenera.

Sedan gick jag hem och petade lite i min trädgård. Jag älskar min trädgård, den är inte så märkvärdig och den är väldigt liten ännu, men vänta bara.

Titta på mina fina, fina tomater. Erik och jag inspekterar dem flera gånger om dagen, flyttar runt dem så att de alltid ska stå i solen. Dessvärre tror jag att de kommer att bli uppätna av fåglar eller ekorrar när de börjar bli halvmogna. Jag bävar.

Efter en lång frukost åkte vi iväg mot Moorpark för att lämna ungarna hos farmor. Vi tog Topanga Canyon Rd för att komma över bergen. Den vägen är alldeles fantastiskt vacker och eftersom jag körde bad jag Jeff ta några fina bilder. Han är dock inte så bra på att ta bilder, så han fotade vägräcke istället för berg.

Här är jag körandes bil. Någon gång ska jag skriva om mina solglasögon som jag har ett något komplicerat förhållande till.

Vi hade bråttom så vi handlade lunch på Carl´s Jr. Varje gång jag handlar vid en Drive thru tänker jag på den allra första gången jag skulle göra det. Då var jag au-pair i Chicago och jag blev så nervös av hela situationen så jag körde rakt igenom. Som om jag bara var ute på en liten biltur och hade lust att svänga förbi McDonalds drive-thru och kolla läget. Det var mycket pinsamt, särskilt eftersom jag var 20 år och allting var pinsamt.

Ja, sedan lämnade vi av ungarna hos farmor och gav oss iväg för att hitta en soffa. Det var så förbannat tråkigt och vi hittade ingenting, bara fula, tråkiga och hemska möbler. Det var faktiskt så tråkigt så jag tappade lusten att fota och därför blir det inga fler bilder från den här dagen. Ångrar mig nu, borde ha tagit några bilder på de där hemska sofforna bara för att verkligen levandegöra graden av fulhet.

På söndag hade vi vänner över på brunch. Erik och Alicia fixade jordgubbsmoset som vi skulle ha till plättarna.

Vi åt kopiösa mängder frukost och ungarna lekte i flera timmar, medan vi satt i solen och drack kaffe med kära vänner. Lovely, lovely.

Vi behövde röra på oss så småningom, så vi gick till…ja, det heter the Bluffs på engelska men jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det på svenska. Det är alltså en slags klippkant och en brant backe som går rakt ner till havet.

Det plockades massor av pinnar.

Och det klättrades en hel del i träd.

När våra vänner åkt hem tänkte vi åka någonstans och försöka hitta en soffa, men klocklan var nästan fyra och vi orkade inte. Så vi gjorde ingenting särskilt alls, bara skrev listor på allt det vi borde göra. Sedan var helgen slut.  Nästa gång blir en mer intressant dag i bilder. Lite mer action ska jag satsa på.