Ingegerd Landström

Jahaja, en jordbävning så här på söndagskvällen. Styrka 5M. Jag satt vid fönstret som vetter ut mot gränden och det vibrerade som om en mycket stor och tung sopbil körde förbi alldeles utanför. Nej, faktiskt vibrerade det nog mer än så.

Mina barn drog efter andan. Vi satt alldeles stilla i soffan i en minut och väntade på att någonting mer skulle hända. Det kändes tryggt att sitta där tillsammans och jag tänkte att ok, om den ska komma någon gång så kom för all del just precis nu. Vi är redo, vi fixar det här, vi duckar och täcker varandra. Kom på att vi har en hel del äppeljuice i kylen just nu, men inte en droppe vatten, förutom nån slags konserverad sort som ligger nerpackad i jordbävningslådan i garderoben. Tittade på vår överfulla bokhylla och tänkte på hur obegripligt nonchalanta vi är som inte har säkrat den och som låter vaser och foton och allt skit stå framme huller om buller. Glassplitter tänkte jag också på, hur skyddar man sig mot glassplitter?

Man hinner tänka så mycket på en minut.

Sedan hände det ingenting mer och allting blev som vanligt.

Det är fredag, jag har semester, jag behöver börja fila på min CV, så jag har åkt upp till the Getty Center. Tyckte att det är ett bra ställe att fundera över jobb och framtid och vad jag ska göra av resten av migtt liv; såna stora tankar tänker man bäst högt uppe på ett berg där solen värmer, vindern svalkar och internetanslutningen – som inte kostar en spänn – fungerar som en dröm.  Under sådana omständigheter är det lätt att tänka att det blir nog bra det här, hur det än blir.

Jag tycker om att sitta här och titta på folk. Alla ser så lediga ut och så kära där de strosar omkring i shorts och klänningar och håller varandra i handen och pratar och pekar och tar kort på utsikten och varandra. Ibland slänger de sig i gräset, tar av sig skorna, dricker lite kaffe. Beundrar utsikten och trädgården. Strosar vidare. Pensiorärerna pustar i trapporna, luar sig mot räcket och torkar diskret svetten ur pannan. Skolklasserna tjoar och rullar runt på gräsmattan och ingen går fram och säger till dem att hålla tyst och sitta still.

Så här sitter jag och tittar på allt detta och känner mig alldeles lugn och alldeles tillfreds med livet. Det är skönt. Nu ska jag börja söka jobb.

På fredag är det morsdagskalas i Max klass. Dagen till ära har alla barn intervjuat sina mammor, ställt frågor om favoritfärg och godaste maten och roligaste hobbyn och sånt. Samt vad man jobbar med. Denna intervju, tillsammans med ett foto på mamman och barnet, sätts sedan upp på en vägg i klassrummet och så kan alla andra mammor och alla pappor med för den delen, gå runt och läsa alla intervjuer och få reda på litet mer om varandra.

”Mamma, what is your job?”frågade alltså Max häromkvällen, helt i enlighet med den interjvumall han följde.

”What is my job?” upprepade jag.

”Yeah, what´s your job?” upprepade Max.

”Well,” sa jag. ”Vi hoppar över den frågan så länge. Ta den sist.” Varpå jag drabbades av en smärre existensiell kris, svarade på alla frågor utom just denna och gick in i sovrummet för att beklaga mig för min man.

”Administrator, that´s my job. I don´t want to be an administrator, I´m not an administrator!”

”What´s wrong with being an administrator?” frågade han.

”Nothing, absolutely nothing, it´s a fine job. I just don´t want to think of myself as an administrator. I´m not an administrator damn it!”

”Say Academic”, föreslog han.

”That´s pathetic,” sa jag. ”That sounds like a person who desperatly tries to hold on to her failed academic carrier.”

”Oh,” sa han. ”Say you´re a writer then. That´s what you´re aiming for.”

”No no no, that´s a lie. I can´t lie to my own child about my job. That´s even more pathetic.”

”Ok then. Administrator it is.”

”Mamma, what is your job? ropade Max otåligt från köket.

”Well, it´s kind of hard to explain,” började jag, icke-administratören. ”I read a lot of papers. Talk to people. Write stuff.”

”Ok, so your job is to write?”

Hmmm.

”Ja, sa jag. ”Skriv det. Mommy´s job is to write. There you go.”

”What do you write?”

”Det behöver du inte berätta”, sa jag, ”det blir så långt. Kom nu så går vi och borstar tänderna.”

En gång i veckan kliver jag upp kvart i sex på morgonen. Jäktar som en liten gnu för att hinna med allt det som ska hinnas med på morgonen, kramar min familj, susar ut genom dörren och halvspringer iväg bort mot UCLA Medical Center. Tre minuter över sju rycker jag upp dörren till svit 440, ber receptionisten så förfärligt mycket om ursäkt för att jag är sen, skriver in mig och dråsar ner i en stol. Ingen bra början på en dag alls.

Men sedan, när jag har suttit där på stolen och pustat i ett par minuter så kommer John och hämtar mig, som vanligt iklädd fleecetröja och såna där nike-tofflor som alla idrottskvinnor och män går omkring i när de inte tävlar. John hälsar och frågar hur läget är och jag svarar att det är bra och så går vi in det vanliga rummet. Vi pratar lite om det ena och det andra medan han fäster elektroder på min axel och bäddar in alltihop i ett skållhett handdukspaket. Sedan släcker han lampan och går iväg.

Efter tio minuter kommer John tillbaka, packar upp min axel och övergår till ultralljudsbehandling. Sedan kommer Paul in, också iklädd fleecetröja, och masserar hela armen och axeln och skuldran och nacken och jag ligger där och känner mig så innerligt tacksam – blir alldeles rörd över det också faktiskt – att det finns människor som väljer att arbeta med att få andra människor att bli hela och friska och värkfria.

Efter att John visat mig några nya övningar och gett min axel en tiominuters isinpackning går jag därifrån,  traskar vidare mot jobbet, köper kaffe, känner hur skönt solen värmer mot min rygg och hur axeln känns nästan viktlös. Det är också en bra dag.

Drog med familjen på Svenska skolans fundraiser igår eftermiddag. Tennismatch mellan Will Ferrell och Mats Wilander, det kan man inte gärna missa. Jag tittade mycket på tennis på den tiden, satt uppe hela nätterna när Edberg och Wilander spelade någon semifinal i USA eller Australien eller var det nu var och jag vill minnas att det nästan alltid var kring jul, annandagen eller så, nyår kanske?

Hur som helst så var det väldigt trevligt, Will Ferrell var rolig på sitt vanliga vis och Mats Wilander sa knappt någontins alls på sitt vanliga vis och när han kom intraskande på plan med tennisbagen över axeln såg han precis ut som han gjorde för 20 år sedan och jag blev alldeles rörd över detta. Skulle förklara för Max vem den där Mats är och Max, som ofta är en väldigt lyhörd liten kille, lyssnade och förstod och lovade att heja på honom också.

Före matchen kom det in en kille på plan som presenterade sig som Björn borgs son, Lars Borg. Han verkade litet tafflig till en början och jag tänkte att det är väl någon ung människa som gått ut svenska skolan för något år sedan och det var ju modigt av honom att ställa sig där mitt på center court och leverera en monolog bara sådär. Men han var rolig, väldigt rolig faktiskt och efter att han avslutat sin monolog med en dikt om "Love" undrade jag vem i all världen detta var. Insåg, när speakern talade om att detta var den svenske komikern Björn Gustavsson, att jag har verkligen usel koll på Sverige nuförtiden. Jag fotade honom inte ens, denne okände yngling. Men Wilander fotade jag. Hittar dessvärre inte sladden till kameran, så jag kan inte lägga upp  honom här. Imorgon så.

Har just ätit frukost på min lilla restaurang. Druckit gott kaffe. Nu, en sista koll på anteckningarna och sedan ska jag iväg och göra en intervju. Min första sedan jag traskade runt i små byar på Sri Lanka och pratade kustmiljöpolitik med fiskare och lokaltjänstemän. Om några dagar ska jag intervjua några fler människor och så småningom ska jag skriva en artikel av alltihop. Det är en bra dag idag!

Här sitter vi vid hemmets datorcentral och har lite kvalitetstid tillsammans, min sjuke son och jag. Strax efter att jag tog den där bilden kom vi på att vi skulle gå in på Bolibompa och kolla lite och vilket litet himmelrike det var då! Erik skjuter älgar och blandar mjölkdrinkar och vill inte alls bygga lego längre. Vi har aldrig använt Bolibompasajten förut. Först hade vi ingen bra dator, men sedan i julas – eller snarare sedan Hanukkah – är det lilla problemet avklarat och nu har vi en stor, fin dator som officiellt är till för Alicias skolarbeten. Det var i alla fall vad farmor anförde som skäl till att hon köpte den. Ja, sedan har vi varit inne på Bolibompa ett par gånger, men det har varit överbelastning och det har funkat så eländes långsamt, så vi har gett upp. Men nu, nu funkar det strålande och Erik gapskrattar när han skjuter iväg älgen för hundrade gången. Det får bli lego en annan gång.

Nej, det behövs inget frågetecken förstås, för löss, det har vi gott om i vår familj. Eller inte gott om precis, men tillräckligt för att tvättmaskinen ska skälva oroväckande under tvättmassorna som oupphörligt matas in och för att vi ska tillbringa timme efter timme på toaletten, behandlandes hår,  tvättandes hår, sköljandes hår och kammandes hår. Att kamma ur ett nästan midjelångt och mycket tjockt hår med en ofattbart liten luskam tar ett bra tag kan jag meddela. En hel kväll faktiskt. Om några dagar måste vi göra om det.

Min snälle kollega föreslog majonäsinpackning, påstod att det var oslagbart, mycket bättre än alla lusmedel man kan köpa. De amerikanska lössen har nämligen (i varierande grad) blivit resistenta, inga medel biter på dem och man ser framför sig hur de växer och frodas till kackerlacksliknande monster. Majonäs ska dock fungera, jag får återkomma om det.

Hur som helst, man måste konstatera att vi har ändå har kommit ganska lindrigt undan. Genom åren har vi fått en hel del brev hem från skola och dagis med besked om lössepidemi i varierande grad, men vi har alltid lyckats kommit undan. Någon gång ska väl vara den första. Ja, det var allt, nu måste jag gå och fylla på mer tvätt.

Ja, nej, nu börjar jag bli lite trött. Klockan är halv tolv på natten och jag sitter i ett höghus i Westwood, i chefens rum faktiskt, och tittar ut genom fönstret. Hon har vacker utsikt, min chef, om det inte vore så mörkt skulle jag kunna blicka ut över mina kvarter och hela Westwood Village och där bakom en del berg och träd och sånt. När jag sitter i mitt eget rum ser jag bara höghuset mitt emot. Om jag reser mig upp på en klar och icke-disig dag och tittar snett till vänster så ser jag havet långt borta i fjärran, men hur ofta gör jag det? Inte så ofta alls förstås.

Nu sitter jag i i alla fall i ett hörnrum med fin utsikt och försöker få något gjort, medan ett gäng spansktalande byggarbetare lägger golv i mitt rum. De pratar, ibland hummar någon på en sorglig melodi, och allt som oftast kommer de och frågar mig om något. Deras engelska är inte så bra och det irriterar mig så att min spanska är så usel och att jag inte har tagit mig för att gå en kurs och få lite fart på den igen. Jag ska. Kanske till hösten. Fast då har jag sökt in på en distanskurs i journalistik och så tänker jag ibland att jag borde verkligen ta mig för att gå en engelskakurs, en där man får plugga riktigt svår engelsk grammatik tills ögonen blöder. Det skulle jag behöva.

Hur som helst, på det hela taget har vi det riktigt trevligt här i höghuset, tycker jag. Det sågas mycket brädor också och en frisk doft av träslöjd har just börjat leta sig in på mitt rum. På chefens rum, menar jag. Och imorgon är jag ledig.

Pratade med en mycket trevlig man idag som, när jag frågade om hans yrke, svarade att han var ”independently wealthy.”

”Independently wealthy!” Vilket yrke. Vilket liv. Vad nyfiken jag blev. Jag såg framför mig Hugh Grant i den-där-filmen-vadhetterenuigen och ville så gärna fråga vad han gör på dagarna och om hans pappa också skrivit en julsång en gång i tiden och hur det kändes att vara så förmögen. Ja, det är kanske inte så märkvärdigt egentligen, det finns väl massor av förmögna människor som inte behöver lyfta ett finger om de inte vill, men i alla fall. Jag har aldrig pratat med en independently wealthy människa förut, åtminstone inte mig veterligt.

Jag frågade ingenting alls förstås, sa bara ”ok” och övergick till att prata om blanketter och medborgarskap och annat sånt som jag pratar om med folk mest hela dagarna på mitt jobb.

Tänkte på honom ibland under dagen. Independently wealthy. Jag hoppas han sitter på sin kammare och skriver en roman i lugn och ro.