Ingegerd Landström

…kan jag rekommendera den här lilla juleberättelsen, författad av den galne Andy.

Men det här, det här är ju katastrof! Den amerikanska tullen har blivit lite griniga just när det gäller bokpaket och vill inte gärna släppa in dem i landet längre och därför levererar inte Bokus längre till USA. Och här sitter jag med min boklista och undrar vad jag ska göra nu. Förslag? Någon? Snälla. Var kan man beställa svenska böcker – både för barn och vuxna – och få dem levererade till USA?

(Ja alltså, jag kan ju beställa dem till min syrra i Sverige och så får hon skicka dem vidare hit, men det tar ju en evig tid och dessutom skulle man ha postat paket från Sverige senast den 28:e november för att de ska hinna hit före jul.)

Ni vet hur det är när man är på gymmet. Man sjavar runt där med sina lurar och lyssnar på musik eller ser på tv, eller så läser man möjligtvis en bok. Man går omkring i sitt eget lilla akvarium helt enkelt. Man pratar definitivt inte med sina medgymmare.

Men förra veckan hände det något på mitt gym. Förra veckan öppnade det nämligen igen efter en veckas totalrenovering, och istället för de gamla vanliga maskinerna som alla visste hur de fungerade, fanns det nu nya märkliga tingestar som vi inte visste hur vi skulle sätta igång och inte visste hur vi skulle höja och sänka olika delar på och ibland inte riktigt visste vad som var tanken med överhuvudtaget.

Så vi stod där och pillade och letade spakar och så sneglade vi försiktigt på grannen och så insåg vi båda att vi stod och sneglade på varandra och så – hör och häpna – började vi prata och fundera tillsammans på hur den här trappmaskinen kunde förmås gå igång, eller hur i hela fridens namn man skulle kunna höja sitsen på  den där apparaten. Och det ena gav det andra och så helt plötsligt hade den stilige mannen med den gröna Nike-tröjan frågat om vi inte skulle gå och ta en kaffe efteråt och jag hade sagt javisst och han stod och väntade på mig ute på Wilshire när jag kom ut genom dörren.

Nej, nej, nej, det där sista var förstås inte alls sant, jag är ju gift och allt. Men det har varit en trevlig och ovanligt social vecka på gymmet, det har det varit. Nu har vi lärt oss hur de nya maskinerna fungerar, så nästa vecka blir allt som vanligt.

Det hände sig för ett tag sedan att jag fick reda på att en hel del människor som jag känner läser den här bloggen. Både vänner och familjemedlemmar och en och annan kollega och en och annan före detta kollega också.

Jag hade ingen aning om detta – de är ju så fullständigt kassa på att kommentera allihopa, så hur i fridens namn skulle jag kunna veta det – men nu vet jag för en efter en har talat om det för mig.

Jag tycker naturligtvis mest bara att det är väldigt roligt, men det har stört mig en del också. Helt plötsligt, när jag insåg att människor jag känner läser det jag skriver, började jag fundera alldeles för mycket på vad jag skulle skriva. Och när jag väl skrev blev det alldeles för mycket pet i texten och det är väl ändå inte meningen att man ska hålla på med alltför mycket sånt i en blogg, då kan man ju lika gärna skriva en avhandling.

Jag försöker sluta tänka på det, på vilka eventuella personer som läser det jag skriver. Det här är bara en anspråkslös liten blogg, ingenting annat. Mindre funderande, mindre textpet. Så får det bli.

Ps. Det begriper ni väl att det inte gör något att ni inte  kommenterar, jag är bara så glad att ni kommer hit hälsar på!

Vi ska fira Thanksgiving hos svärisarna i år.

"Vi fixar maten", sa vi, "ni behöver bara duka bordet."

I förrgår nämnde jag i förbifarten att jag skulle gå till WholeFoods och köpa en kalkon.

"No, don't do that", sa svärmor. "I ordered all the food. From vad-nu-restaurangen-hette-det-har-jag-glömt."

"You did what??" sa jag.

"I ordered the food. Dessert too."

Jamenherregudändå, tänkte jag för mig själv, man kan väl ändå inte beställa take-out till Thanksgiving. Man ska stå där och svettas över sin kalkon och oroa sig över att den kanske blir för torr och inte veta när den är klar och sedan vara ganska stolt när det blev riktigt bra till sist. Den ska  definitivt inte levereras till ens dörr inpackad i foliepapper och färdig att äta. I värsta fall är den redan uppskuren.

Så jag tyckte att det var inte riktigt ok, det där, men maten var beställd och det var inget att göra åt det. Och nu är det Thanksgiving, vi ska äta middag om sisådär sex timmar och jag har varit ute och promenerat i en och en halv timme, spelat lite fotboll med Max, ätit frukost och nu ska jag nog sätta mig och läsa tidningen och dricka kaffe i lugn och ro, innan vi masar oss över till svärisarna om några timmar. Jag har defintivt inte lagat någon kalkon. I princip tycker jag nog fortfarande att jag gärna vill att vi fixar den där kalkonen själv, men, tja…någon gång kan man ju göra ett undantag.

Jag läser svenska tidningar på nätet och bilderna på snöstormar avlöser varandra och det är så vackert. Det är så vackert och jag kan minnas precis hur gott det luktar och hur det känns när kylan kryper in under alla kläder och jag kommer ihåg hur mycket jag tyckte om att gå hem från jobbet på kvällarna när snön hade fallit hela dagen och bäddat in Uppsala i ett vitt ludd och ingenting hade hunnit börja tina ännu.

Sedan, när jag väl har börjat tänka på det, så börjar jag tänka på Norrland och på vår lilla sommarstuga som står där alldeles kall och tyst och jag ser mamma sitta vid köksbodet och läsa tidningen och dricka en halv kopp eftermiddagskaffe och fundera över vad de ska äta till middag. Ibland tittar hon ut genom fönstret och tänker för sig själv att nu börjar det verkligen bli mörkt tidigt. Hon suckar lite över det för min mamma har aldrig riktigt accepterat hela den där grejen med att solen faktiskt försvinner i några månader varje vinter, så urnorrlänning hon är.

När jag har kommit så långt slutar jag läsa och klickar bort alla bilder. "Klick klick klick," så enkelt var det. Man ska ändå inte läsa tidningar på arbetstid.

Åh, vi såg "Eviga Ögonblick" ikväll. Som var en så fantastisk historia och så vacker och det ville jag säga till Jan Troell och det hade jag kunnat göra för han var där och han verkade vara en mycket sympatisk och lågmäld person, men ändå vågade jag inte för man kan ju inte gå fram till Jan Troell hur som helst, och nu är jag ganska irriterad på mig själv över det.

Aaah, detta tycker jag om. Jag tycker om att sitta i en hyfsat städad lägenhet, med diskmaskinen som surrar och ungarna som sover och jag tror att Jeff också har somnat mitt i någon saga för jag har inte sett till honom på ett tag.

Ikväll har vi haft kära vänner från Norrland på besök och nu är det fredag kväll och vi har en hel ledig helg framför oss. Och vi ska vara så lata, så lata och knappt göra någonting alls: inga födelsedagskalas, inga släktåtaganden, inga projekt, ingen resa någonstans, inget volunteerande, ingen jour. Vi ska storhandla mat, det ska vi faktiskt göra, men det tar bara en timme. Drygt. I övrigt ingenting särskilt alls.

Lugn och ro, bara lugn och ro.

Förra veckan hade jag semester och det märktes minsann på antalet blogginlägg. Det var så alldeles sagolikt roligt att ha tid att skriva igen och jag skrev blogginlägg och en hel massa annat roligt hela dagarna och jag var en glad och harmonisk morsa som knappt blev trött och sur på mina ungar en enda gång, trots att jag var ensamma morsan i två veckor. Vi bakade till och med kanelbullar en kväll!

Nu är det jobb som vanligt igen, jag hinner bara laga lite mat och krama mina barn på kvällarna och bloggen säckar ihop totalt.

Det är inte det att jag inte vill jobba, jag vill absolut jobba, jag måste bara lära mig att organisera mitt liv lite bättre så jag hinner mer. Jag inbillar mig att det ska gå att göra det, jag vet bara inte hur. Jag ser aldrig på tv och allt hushållsarbete ligger redan nu på miniminivån.

Ett tag försökte jag att sova mindre, men då blev jag en mycket grinig och irriterad människa, värre än när jag är hungrig, så det var ingen bra idé. Tänkte jag först, men så fick jag höra att man kan äta något slags nyponpulver och bli pigg som en speedad kanin och det är dessutom nyttigt. Stämmer det månntro?