Ingegerd Landström

Nej men! Fick just en affisch från SWEA (Swedish Women's Educational Association) mailad till mig där det förkunnas att Dolph Lundgren – Dolph! – ska kröna årets lucia på årets julmarknad.

Först ett klargörande: Varje år arrangerar SWEA i Los Angeles en julmarknad som besöks av en massa människor  och till denna julmarknad kommer även Lucia. Förra året kröntes hon av vad-han-nu-heter i Red Hot Chili Pepper och det tyckte Jeff var mycket spännade.

Men i år är det Dolphs tur och det tycker jag är mer spännande. Han är ju märklig denne man – så lätt att fnissa litet åt, för det man minns mest är hans svengelska och möjligvis ett antal mindre minnesvärda filminsatser. Men så lyssnade jag på hans Sommarprogram från i somras och då slutade jag fnissa, för han verkade mycket sympatisk och uppvisade dessutom en hel del självdistans, vilket i sig är en mycket sympatisk egenskap. Han lät också förvillande lik Jan Guillou på rösten och det var märkligt att cykla omkring på de norrländska landsvägarna och höra Dolph-Jan berätta om hur det gick till när han träffade Sylvester Stallone inför inspelningen av Rocky III.

Men så läste jag för alls inte länge sedan alls något konstigt om att han vill följa i Arnolds fotspår (eller om det var Ronald Reagans, jag minns inte) och börja med politik och bli president så småningom och då fnissade jag litet igen. Och konstaterade att man vet aldrig riktigt var man har den där Dolph. Han är som en kameolont.

(Jag ska förresten jobba på julmarknaden och om ni kommer mellan tio och tolv på förmiddagen så kommer jag att stå där i insläppet och säga "Välkommen välkommen, God Jul" och ta betalt. Det blir trevligt. Sedan, om jag har tur, kanske jag kan få eskortera Dolph.)

Gårdagens demonstration gick bra, alldeles sagolikt bra om man tar i beaktande att det rådde högsommarvärme, att tåget mellan Universal City och City Hall var knökfullt och att hela familjen hängde med.

Men våra tre små änglar var verkligen änglar denna dag. Visserligen var de ganska gnälliga iblan och emellanåt var de less på alltihop, men man kan inte begära allt för mycket av förstagångsdemonstranter, särskilt inte när de är under tio år. Vi försökte lösa det hela genom att muta dem med godis eller äpplen eller kex så fort vi hörde något som liknade gnäll. Det funkade över förväntan

Dessutom tillbringade vi mesta tiden på gräsmattan utanför City Hall, lyssnandes på borgmästaren och diverse andra talare (föräldrarna), läsandes (Alicia), och utövandes olika typer av fysiska aktiviteter, framför allt brottning och vilt jagande av bror (Max och Erik).

På väg hem frågade Max, "Mamma, who won? Did we win?"

Och eftersom jag inte orkade  med att försöka förmedla mer kompliceraad realpolitik till mina barn den dagen, och eftersom jag tyckte att det var viktigt att de fick en positiv bild av vad en demonstration i bästa fall kan åstadkomma, så konstaterade jag helt enkelt att, "Ja Max, vi vann. Idag vann vi."

Jag har inte ägt ett par snygga solbrillor på femton år. Minst. I min ungdom använde jag linser och följaktligen också solglasögon, åtminstone gjorde jag det när det norrländska vädret så tillät, vilket inte var så förfärligt ofta, men i alla fall. Jag åkte ju på semester ibland.

Sedan hände något och mina ögon började uppföra sig som om det var ett halvt kilo sand jag hällde i mina ögon och inte en lins jag försiktigt petade in varje gång jag försökte. Nya optiker försäkrade alltid "de här linserna är fantastiska, du kommer inte att känna av något alls."

Så fel de hade.

Idag har jag gjort ett sista försök. Jag har varit hos en optiker som bara hummade litet när jag inledde vårt samtal med att konstatera att, "I'm not very optimistic about my contactlens-wearing."

Han gav mig ett par nya super-silikon-linser och nu har jag haft i dem i ett par timmar. Det känns fortfarande bra. Ingen sandkänsla alls. Kanske nästa lön går till ett par nya brillor.

Lördagen den 15: november demonstrerar USA mot Proposition 8 och för homosexuellas rätt att gifta sig. Och ja, man kan demonstrera utanför USA också – längst ner på listan över städer där demonstrationer planeras att genomföras finns rubriken "International." Sverige finns inte med på listan, men det är ju inte för sent än. Kom ihåg tidsskillnaden bara.

Ok, jag kanske inte har de där gröna fingrarna som jag så gärna vill ha, men ingen ska i alla fall påstå att jag inte försöker. Jag tar livet av blommor och odlar nya med samma energi och nu när min senaste besprutningsomgång resulterade i att vår stora trädliknande buske dog en plötslig död, har jag börjat om igen. Nya fina små plantor i varje kruka och mina mesta darlingar är de här California Natives (till höger). De tycker egentligen inte om vår uteplats, alldeles för litet sol anser de och avlider resolut när jag försöker odla dem, men jag ger inte upp för jag vill så gärna att de ska trivas hos mig.

Det där med att jag tar livet av blommorna är ju inte alldeles sant, åtminstone är det inte min avsikt. Men jag avskyr,verkligen avskyr, ohyra och av någon anledning hittar en hel del olika typer av ohyra till vår lilla uteplats.

Vårt citronträd, till exempel, fick små vita klumpar överallt och jag ville inte bespruta det så jag höll på i ett helt år med att torka bort det vita klegget med jämna mellanrum. Men under sommaren hade klumparna fått ett definitvt övertag och jag bestämde mig för att pröva någon slags spray, vilket resulterade i att klumparna dog och citronträdet med dem.

Likadant med vår finaste trädliknande buske, som hade vuxit sig så hög att den nästan nådde över muren. Den blev till sist översållad med små, vidriga kryp, sprayen åkte fram och busken dog (ja, det var samma besprutningsmedel och man kan tycka att jag borde ha lärt mig något av citronträdets öde, men det hade jag visst inte).

Ibland dör blommorna av någon synbar anledning alls. Ibland är det vår sommarvattnare som inte har rikigt koll på läget.

Hur som helst, nu har vi det fint i vår trädgård för några månader framöver och snart ska vi odla morötter och tomater och anlägga en mycket liten och anspråkslös kryddodling. Det blir fint det.

Han är så underbart knäpp. Om man känner sig litet trött och sliten en fredag morgon så läser man bara några inlägg av Andy medan man sörplar i sig morgonkaffet och så fnissar man åt något han skrivit sen sist och allting känns genast litet bättre. Det funkar varje gång.

Jag tänkte igår, medan jag strosade runt på Vanity Fair-uställningen på LACMA, att om det finns någon anledning till varför jag skulle vilja vara berömd så skulle det vara för att få bli fotograferad av Annie Leibovitz. Alla personer hon fotar blir nästan överjordiskt vackra och dramatiska och uttrycksfulla, och så verkar hon vara en så trevlig människa som får alla att trivas under fotograferingen.

Det senare törs jag påstå eftersom att utställningen, förutom alla foton och VF-framsidor, visar korta filmsekvenser där Leibovitz fotar dels Helene Mirren och Kate Winslet på en brandstege, dels Jake Gyllentahl sittandes på en stol i en studio läsandes en bok och förandes sin hand genom håret på ett mycket ledigt och nonchalant sätt. Leibovitz själv ser man knappt i filmerna, man ser bara hennes långa, vita hår schwischa förbi någon gång, halvt dolt under en svart-och vitrandig toppluva, men alla ser ut att ha fantastiskt trevligt och jag vill också vara med.

Annars var det roligaste med utställningen att se bilderna på det tidiga 1900-talets kulturelit. Alla, jag säger alla, hade en cigarett eller en cigarr i handen och alla var mycket glamorösa på det där stumfilmsstjärneviset som dagens stjärnor bara kan drömma om. Jag tror att de hade det roligare då.

En gång för länge sedan läste jag en krönika av Linda Skugge där hon skällde ut någon stackars fotbollsspelare som hade svarat på frågan om hur en perfekt dag för honom såg ut. Det var inte Skugge själv som ställde frågan, hon hade läst intervjun någonstans och blivit så förbannad för att fotbollsspelaren, som inte bara var fotbollsspelare utan också pappa, beskrev en perfekt dag som inte på något sätt inkluderade barnen. Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men det handlade antagligen om att sova ut och lång frukost och Tipsextra och något sånt. Inga barnaktiviteter i alla fall, det var kontentan av alltihop.

Linda Skugge tyckte att det var skit och kunde inte förstå hur en förälder kunde tänka sig en perfekt dag utan att barnen var med.

Jag vill minnas att jag höll med henne om det.

Och det jag vill säga med detta långa intro är att idag var jag den fotbollsspelaren; idag har jag haft en alldeles fantastiskt skön dag som inte på något vis har inbegripit mina barn, förutom genom ett telefonsamtal i morse.

Mina barn är nämligen ute på egna äventyr hos farmor och farfar och jag har:

sovit alldeles ostört till halv nio;

tränat på gymmet;

kommit hem, duschat och gått ut och ätit frukost och läst tidningen;

besökt Lacma och tittat på Vanity Fair-utställningen;

ätit en sen lunch och läst i min nya bok.

Och nu sitter jag vid skrivbordet och njuter av lugnet och tystnaden och har samtidigt en vag känsla av att jag kommer att hamna i dåliga-föräldrar-helvetet när jag dör. För jag har inte bara njutit av min lediga och barnfria dag idag; jag kommer att fortsätta så här hela veckan. Hela resten av veckan har jag semester, medan mina barn går i skolan och jag ser så fram emot det. Jag ska krama dem på morgonen och lämna av dem och jag ska hämta dem på eftermiddagen och krama dem igen och där emellan ska jag ha en ocean av jag-jag-jag-tid och det ska bli så oändligt skönt.

Jag tröstar mig med att jag blir en bättre mamma av det. Kanske det kanske. Det hade nog inte Linda Skugge tyckt.