Nyss avsläppt från en bil på baksidan av den nybyggda centralstationen I Uppsala står jag med min bokfyllda resväska och undrar hur jag ska komma över spåren och var jag kan hitta förvaringsboxarna. Allt är nytt, allt ser annorlunda ut och jag är alldeles förvånad: ”När hände det här?”
Går fel först och hamnar bara på en ny perrong, nerför rulltrappan igen och så småningom kommer jag in i det nya, moderna, trendiga stationshuset med Pressbyrå, apotek och öppen planlösning. Av en gammal järnvägsstation – visserligen fullständigt underdimensionerad i relation till antalet tågresenärer men ändå med någon form av karaktär – med träbänkar,, har det blivit en glasinramad galleria.
Jag letar mig fram till förvaringsskåpen. Det är fullt med folk framför dem; skåpen har placerats mittemot toaletterna och för att komma åt dem måste man ta sig igenom toalettkön. Kön är lång, det är trångt, jag har inte tillräckligt med växel. Min väska stöter i folk och jag säger “oj, ursäkta,” till höger och vänster. Ingen reagerar.
Jag skulle vilja säga något om den märkliga placeringen av toaletter och skåp, och om det faktum att det inte finns någon växlingsautomat, men jag låter bli. Ingen tittar på mig, ingen säger något, ingen ler inbjudande eller medkännande och i såna lägen är det svårt att småprata. I såna lägen förblir man tyst.
Går iväg för att få tag på växel och måste be folk flytta på sig när jag kommer tillbaka och ska försöka ta mig fram till skåpen. Ingen flyttar på sig oombedd. Jag känner mig uttittad trots att alla tittar bort.
Det finns inga lediga skåp visar det sig, axlarna skriker efter flera dagars stillasittande och flygresor och inga gymbesök alls, jag måste in till stan och handla, och jag tänker fanihelvete vad gör jag nu, jag orkar inte släpa omkring på det här tunga aset en sekund till.
Då säger en ung tjej: “det finns ett ledigt skåp här.” Hon flyttar på sig så att jag kommer fram och jag börjar nästan gråta av tacksamhet över den där lilla, vänliga gesten och över mina trasiga axlar och kanske mest av allt över det faktum att jag känner mig så bortkommen och fel och vilse i min gamla stad, bland tysta Uppsalabor.
Jag gör ju inte det förstås, jag börjar inte gråta, jag bara tackar henne så mycket, baxar in resväskan i skåpet och tar rulltrappan upp ur gallerian. Och ja, när jag kommer ut har det börjat regna.
Bökigt och fult och galleri-igt och karaktärslöst. I hear you sister!
Usch ja, den är verkligen en sorglig skapelse, den där konstiga gallerian. Så sent som härom året satt jag med en kompis på det gamla inpyrda stationsfiket och drack billigt rödvin ur klassiska runda glas, lovprisade miljön och hoppades att den skulle få vara kvar länge! Skulle den inte! Uppsala central har ju varit en sån där typisk rusa igenom snabbt, fixa biljett i automat och hoppa på pendeln-station. Nu är allt bara bökigt.
Ja visst ska det vara det, en liten trivsam uppsalastation med träbänkar, precis så ska det vara! gallerian består av mycket glas, en pressbyrå, ett apotek och möjligtvis något annat som jag inte kommer ihåg. inget som inbjuder till väntande på tåg, man vill bara därifrån. Och så regnade det och var mycket folk överallt och jag ville bara gå tillbaka till gallerian, hämta min väska och ta ett tåg därifrån. Det var märkligt på ett ledsamt vis.
Usch vad jobbigt. Och tråkigt.
Har Uppsala station blivit en Galleria? Men det var ju bara något år sedan jag var där senast. Det ska ju vara en liten mysig och hemtam studentstation. En kontrast,när man kommer från Stockholm.
Fast det är nog bara jag som är nostalgisk och lite sådär Stockholms-vonobensk.