Det är mycket som vi är dåliga på i Los Angeles för tillfället, men enligt en artikel i senaste Los Angeles Magazine kan vi i alla fall vara stolta över att vi är bäst i USA på att återvinna vårt avfall. Förra året utsågs vi nämligen till ”Top Recycler among the ten largest U.S. cities.”
Jag vet inte om det stämmer, när jag googlar så får jag fram en hel drös med listor där olika städer rankas olika högt, men enligt den här uträkningen (som jag antar är källan till artikeln) så är vi i alla fall riktigt bra på det. Yeih us!
Den där artikeln är intressant, sopor är mer spännande än jag någonsin anade. Till exempel får jag veta att Los Angeles började sortera avfall redan 1960, men att borgmästare Sam Yorty stoppade programmet fyra år senare eftersom det tvingade ”housewives to perform coolie labor.”
Ett par decennier senare tog man inte längre hänsyn till hemmafruarnas roll i avfallshanteringen (kanske männen hade börjat sopsortera? Kanske hemhjälpen och trädgårdsmästaren hade gjort sitt intåg i de amerikanska hemmen så att det nu var en annan typ av lågvärderad arbetskraft som tog hand om soporna och allt därmed var helt i sin samhälleliga ordning?) och påbörjade ett pilotprogram för full återvinning i västra Los Angeles. Sedan har det rullat på och nästa delmål är satt till år 2013 då 70 procent av allt avfall ska återvinnas.
Sedan skickas det förmodligen till Kina. Återvinningsbart avfall är USAs snabbast växande export till Kina: år 2008 exporterades avfall till ett värde av 7.562 miljader (tio procent av all U.S.-Sino export) och man beräknar att det kommer att öka till 12 miljarder inom en snar framtid. Allt detta exporterade avfall kommer sedan, får man förmoda, tillbaka till oss i form av billiga, Kina-producerade varor.
Tack vare avfallsartikeln halkade jag dessutom in på hemsidan för the Center for Land Use Interpretation, som jag aldrig tidigare hört talas om, men som verkar syssla med många spännande saker. Tillsammans med dem kan man utforska mindre kända ”landskap”, både i Los Angeles och på andra platser i USA. Till exempel Puente Hills Landfill (en av USA:s största och som ligger strax utanför Whittier i L.A. County), Los Angeles oljelandskap, dess helikopterplattformar och dess trafikmönster. En utställning har fått namnet ”The best dead mall in America,” visst blir man nyfiken.
Det om det, nu dags för ”Gulliver’s Travels.”
Här är det enkelt att sopsortera, allt åker i samma blåa soptunna och sedan sorteras det på annan ort. Men sopsortering i alla ära – det sätt som vi förpackar våra varor på kan göra mig alldeles matt. Plast och papper i lager på lager, kartonger med en påse inuti för själva varan och insvepta i plast runtom – inte konstig att återvinningsstationerna bågnar.
Och på tal om kvartersfåne så har jag en släkting som väl får anses som ”byfånen” när det gäller att hålla ordning på den lokala återvinningstationen. Brukade tycka att det var lite pinsamt när jag var yngre och allt var mer eller mindre pinsamt, nuförtiden är jag stolt över henne!!
I Sverige har avfallshanteringen stagnerat. Minskat avfall är ett av de delmål till miljömålen som inte uppnåtts. Finns flera anledningar men den viktigaste är avsaknaden av incitament för att just minska avfallet. Under 90-talet gjordes stora satsningar på källsortering och återvinning – vilket väl var gott men i sig inte minskar mängden avfall. Sedan dess har det inte hänt någonting, i stort sett. Producentansvar, dvs återlämningsskyldighet, på lampor och lysrör infördes för flera år sedan men fortfarande saknar de flesta medborgare möjlighet att lämna ifrån sig sina lampor nära hemmet. Flera kommuner bröt helt enkelt mot lagen och uppmanade invånarna att slänga glödlampor i vanliga soporna. Jag var en vända vid vår återvinningsplats igår och ägnade en stund åt sådant som folk lämnat runt om utan att ens kolla om det verkligen var fullt i kärlen. Slarvigt, men samtidigt inser jag resignationen. Är det överfullt i tidningskärlen ställer man även kartongerna bredvid. Jag stampade ihop ett gäng och betraktas väl nu som kvartersfåne eller så.