Alltså, trots möjlig reumatism och blodtrycket och det där så betraktar jag mig som en frisk person. Hyperstressad (vilket jag tänker att jag ska jobba på, men jag vet inte hur och bara det är ju en stressfaktor i sig), men ganska vältränad och ja, allmänt förhållandevis välmående.
Min relation till sjukvården är det däremot någonting mycket sjukt med.
Först sammanbrott hos tandläkare Zola, följt av total oförmåga att ringa honom och tala om att tanden fortfarande inte mår bra. Jag hade hunnit med en rotfyllning innan jag åker till Sverige på lördag om jag hade ringt honom för en och en halv vecka sedan. Nu chansar jag på att värken håller sig borta ett par veckor till. Lycka till då, you ignorant fool.
Igår, nytt sammanbrott, om än i mindre skala.
Skulle ta blodprov och tuberkulostest hos min vanliga läkare, beställd av min specialistläkare vars mottagning befinner sig på ett annat sjukhus.
Det var lite bråttom med det där testet för utan det kan jag inte få en viss slags medicin som ska testas på mig. Därför bestämde jag mig för att göra det på måndag, trots att det var min enda långa, ärendefria dag denna vecka och alltså min enda ostörda arbetsdag, och trots att jag skulle vara tvungen att ta bussen eftersom vår gamla trötta extrabil stannade för gott i lördags morse. Den valde för övrigt Sunset Blvd en lördagsförmiddag med mig vid ratten för dena incident, vilket har gjort mig djupt tacksam över att AAA och vänliga poliser existerar på denna jord.
Hur som helst. Utan att komma med några tröttsamma detaljer så tog det där sjukhusbesöket, som borde ha tagit 50 minuter om jag haft min bil och lite mer flyt, nästan fyra timmar. Fyra timmar som inkluderade bussresa, pappersstrul, mer strul med papper, promenader mellan olika mottagningar, tillfällig stängning av blodprovsmottagning och till sist beskedet att jag inte kan ta några prover idag, eftersom rätt papper inte hade skickats från specialistläkaren och det var ingenting som det kunde göras något åt där och då.
Vad gjorde jag? Blev jag förbannad? Ifrågasatte jag vad som hade hänt? Talade jag om för dem att jag just slösat bort fyra timmar av min dag på att inte ta blodprov på grund av deras slarv eller vad fan det nu var fråga om?
Nej, nej och nej.
Istället, litet sammanbrott. Inte hulkande storgråt, bara stillsamma tårar som gjorde sköterskan alldeles överväldigande vänlig och moderlig och lite förskräckt också och mig, ja, inte vet jag, mest trött.
Nämen. Varför det? undrar ni och det undrar jag också. Just där och då finns det liksom inga klara och vettiga tankar i mitt huvud som kan förklara varför jag reagerar sådär. Om jag tänker något över huvud taget så tänker jag möjligtvis, ”jaha ja, här står jag och gråter, är jag inte riktigt klok eller? Kan någon bara komma och ta bort mig härifrån, snälla.”
Jag är inte bra på sjukvård. Tycker inte om sjukhus. Vill ha min kropp ifred. Förutom förlossningar är mitt enda bestående sjukhusminne ett skadat ledband där läkaren konstaterade att det kunde bli aktuellt med operation, vilket fick mig att brista ut i kombinerad storgråt/gapskratt, omöjligt att få stopp på. Då var jag 16 år eller så och min tränare som var med mig blev lite förundrad över min reaktion. Det blev jag också. En tidig indikation på vad som komma skulle.
Imorgon ska jag tillbaka till specialistläkaren. Det blir spännande, allt kan hända. Jag bävar.
Så skönt! Tuppjuck går alltså att överkomma, härligt!
De hade lovat att kunna hjälpa mig med min nötallergi att be passagerarna närmast inte äta nötter, men de vägrade sedan och var totalt oförstående… Så efter att ha flugit över Atlanten för två dagars jobb o var på väg tillbaka igen så brast det. (men sen kom ju skrattet när jag insåg att där sitter jag som vuxen kvinna och har mig…)
Hej Malin, var det en sorglig film eller?? Skönt att det inte bara är jag, men idag gick det bra, inga sammanbrott, ingenting. nice.
Åh vad härligt att läsa! Eller, alltså jag lider med dig! Men jag har gjort samma sak på ett flyg. Satt där med ansiktet i händerna och grät över något hemskt fånigt och alla började fixa och trixa… Då började jag skratta istället och fik såklart låtsas att jag storgrät så de inte skulle tro att jag var knäpp. Eller rättare sagt, så de inte skulle förstå att jag faktiskt ÄR knäpp. Tuppjuck eller vad det kallas. Såg en fantastisk dokumentär en gång om människor som drabbats av tuppjuck.
Det är ju också ett sätt att tackla det hela på. Då slipper du stå framför en ängslig receptionist och gråta. Fast det har jag en stark känsla av att du inte skulle göra…