I lördags begav vi oss ut för att hitta en bil och min sammanfattning av den dagen är att bilhandlare har precis ett så dåligt rykte som de förtjänar att ha. Nej förresten, de borde ha ett ännu sämre rykte. om ens son barn växer upp och blir bilhandlare borde mödrar gråta och fäder slita sitt hår, förtvivlandes utropa ”vad gjorde vi för fel, hur kunde det gå så här?”
För bilhandlare ljuger, de ljuger och har en massa andra konstigheter för sig. Framför allt ljuger de.
De ljuger om att de har de och de bilarna hemma, ”bara kom in så kan ni provköra” säger de och när vi sedan kommer in så visar det sig att det finns inte ett enda ex av den bilen, att de kommer in först om två veckor. Eller så finns det troligtvis en sådan bil i deras affär på andra sidan stan. Eller så oops, såldes den visst just innan vi kom. Händelsevis har de en annan lika bra, om inte bättre, bil som vi borde titta på istället.
De drar hela rövarhistorier om att den här bilen som vi så gärna vill köpa inte är såld men beställd och att beställaren ska välja mellan denna bil och en som kommer in på tisdag och då får vi köpa den som han inte vill ha. I själva verket är så att den första bilen är betald och väntar på att ägaren ska komma in och hämta den vilket ögonblick som helst och att den andra bilen som skulle komma in på tisdag över huvud taget inte existerar. Varför gör de så? Säljer de fler bilar på det viset?
Ibland tar de med en på en planlös rundkörning på en jättelik parkeringsplats, envist rabblande, ”den ska finnas här någonstans” och de kör och svänger fram och tillbaka tills man försynt påpekar att det verkar som att just den bilen faktiskt inte finns här och finns det kanske något bättre sätt att ta reda på var den kan vara än att köra runt på den här parkeringsplatsen för det gör mig ganska illamående och om vi inte SLUTAR NU SÅ KOMMER JAG ATT KRÄKAS ÖVER HELA DENNA NYA FINA BIL OCH STÄDNINGEN KOMMER ATT DRAS AV PÅ DIN FÖRBANNADE PROVISION.
De hugger varandra i ryggen också. I lördags fick jag lära mig att bilhandlare gömmer bilar för varandra, ställer undan en eftertraktad bil på en ödslig plats på parkeringsplatsen för att fellow bilhandlare inte ska kunna hitta och sälja den. Det är vad provisionslön gör med människor.
Så har bilhandlare den märkliga egenheten att de hela tiden vill hålla på och introducera en för någon person. ”I want to introduce you to….” Det kan vara ägaren till bilaffären, eller hans son, eller en känd person som råkar befinna sig i affären just där och då. Varför gör de det? Går affärerna bättre då? Vi vill inte hälsa på någon alls, vi vill bara köpa en bil och åka därifrån.
Nej, det var ingen rolig lördag. Min tro på mänskligheten, eller i alla fall på bilhandlare, fick sig en buckla. Ingen bil köpte vi heller.
Lämna ett svar