Min två-och-ett-halvt-åring är väldigt förtjust i sin mamma.
Det har min man litet svårt att ta. Han brukar retsamt kalla honom för en riktig "mama's boy" (fast på ett ömt och kärleksfullt sätt förstås, eftersom han är en snäll pappa.)
Det biter inte alls på två-åringen, han är helt likgiltig inför sådana plumpa påhopp. Han kurar bara ihop sig ännu längre in i min famn, klappar mig på kinden och viskar i mitt öra, "me mama's boy."
Mammas pojke – och stolt över det.
Margoth, det visar ju att du gjorde någonting väldigt rätt där…
Min mama’s boy som var min skugga till han borjade skolan, ar nu en airline pilot, kapten. Han har nu en liten son, drygt 2 ar,som sa gullig och go’, precis som sin far…
Jag är så glad för varje dag som två-åringen behåller sin babygosighet, det är bara det mysigaste som finns i denna värld.
Håller med Anne, såååå gulligt! Då måste ju hjärtat bara smälta…
Åh, jag fick en tår ögonvrån att läsa det fina inlägget. Och imorgon är det mors dag också, hoppas du får en riktigt bra dag med många barnpussar och kramar!