Min dotter vill bli vegetarian. Sedan förra sommaren, efter att ha sett en annons om hästkött till salu och efter efterföljande samtal om köttätande och djurhantering, har hon inte ätit gris- och nötkött. Vi kom överens om att hon skulle trappa ned, inte bara sluta med allt kött nu och genast utan faktiskt lära sig att äta grönsaker först. Äta måste man ju, trots allt.
Nu har vi trappat ner i nästan ett års tid. Det har gått långsamt och det har varit mitt fel (well, Jeffs också eftersom han utgör den andra personen i familjen som får hantera en gasspis, men han är inte så himla intresserad av just matlagning vilket är en närmast oändlig källa till konflikter i vårt förhållande, men det är en annan historia).
Det har varit mitt fel eftersom ansvaret för matlagning i huvusak vilar på mig och jag avskyr vardagsmatlagning. Åh, det monumentalt tråkiga i att varje dag lägga ner tid på att planera, handla och sedan laga maten. Alla är hungriga, alla är trötta, vi har med stor sannolikhet just kommit hem från någon träning av något slag, och så ska jag ställa mig och laga mat. Igen och igen och igen. Och igen.
Jag tycker inte om, och har inte tålamod, att spendera tid på att hitta nya spännande recept (men det är klart jag gör det ibland, jag är ändå en någorlunda ansvarsfull moder). Vet ni hur många recept man måste leta efter för att ställa om till vegetarisk kost för en unge som inte är särskilt förtjust i grönsaker? Det är många, kan jag meddela.
Så vi äter mer vegetariskt nuförtiden, men det har varit en ganska planlös och sporadisk omställning. Jag har inte lärt mig så mycket om vegetarisk kost som jag borde ha gjort, har inte lagat så mycket vegetariskt som jag borde ha gjort, och det har jag förfärligt dåligt samvete över. Ett par gånger i veckan kanske, ibland fler, men ett par gånger i veckan gör ingen vegetarian. Jag tycker att det är strongt av min unge att ta ställning och jag stödjer henne till 110 procent, men jag har inte orkat fullfölja. Dessutom saknar tre av familjemedlemmarna min dotters moraliska resning och vill gärna fortsätta äta kött, vilket gör allting ännu lite krångligare.
Men nu, nu har hon läst Jonathan Safran Foers Eating Animals och nu är det slut med nedtrappning tycker hon, nu är det no more kyckling, kalkon eller fisk i hennes diet. Jag får vara glad om hon fortsätter med ägg och mjölk.
Så nu är det akut vegetarisk matlagning som gäller. Vegetarisk lunchlåda varje dag. ”Jag kan inte mamma, jag kan inte” säger hon olyckligt när jag föreslår kyckling och det får jag ju respektera. Så gott det går. Kanske kan vi kompromissa lite om takten på omställningen, komma överens om nedtrappningen ändå måste fortsätta ett tag till, men vi försöker få till den i snabbare takt.
Hur det än är med den saken så har det inträffat en dramatisk upptrappning av våra vegetariska ambitioner. Receptletande. Näringslära. Testande av maträtter, vem äter vad och inte. Så många matrelaterade aktiviteter, ännu mer än tidigare.
Kämpa, morsan, kämpa.
