Våra kära finländska vänner. Vi har känt varandra ända sedan vi flyttade till USA och jag tycker så mycket om dem. De är olidliga när Finland vinner VM-guld i hockey; då mailar de och gratulerar till silvret, samt påpekar att är det inte lustigt att samtliga mål i finalen faktiskt gjordes av finnar eftersom det enda svenska målet gjordes av Hyväpäive eller vad han nu hette.
”As if I care,” säger jag då. ”Jag har vuxit ifrån Hockey-VM för många år sedan.”
De är så olika. Hon, hetlevrad åsiktsmaskin; han, lugn som en filbunke, finskare än den finskaste finne. Underbara människor. Och om jag inte vet vad något heter på engelska så kan jag säga det på svenska och så kan vi komma fram till vad jag menar. Bara en sån sak.
Hur som helst, igår kväll när de och några andra gäster var här så kom vi att prata om vädret. Vi, finnarna och svensken, uttryckte vår förälskelse i SoCal-vädret och försökte förklara hur den förälskelsen aldrig går över utan istället har övergått till djupaste kärlek; en som man inte längre kan klara sig utan och som man med all säkerhet vet kommer att vara livet ut (vi uttryckte det inte direkt så poetiskt, men det var själva kärnan i konversationen).
Angelenos-gästerna såg nöjda ut där de satt och lyssnade. Inte nöjda på ett skrytigt sätt alls för Angelenos skryter inte om sitt väder, mer som ett ”we know and we appreciate that you appreciate it as well.”
SoCal-vädret är så bra på så många olika sätt, men, förklarade jag, för mig som kommer från norra Sverige, från en del av världen där sommaren är kort, full av mygg, ofta regnig och ganska sval och med några ynkliga, underbara varma sommardagar däremellan, så är SoCal-vädret – ja, solen då – så rogivande.
Svensk – framför allt norrländsk – sommar är så full av desperation mitt i allt det underbara. Alla har längtat så oerhört, plågat sig igenom vintermånaderna, förtvivlats över våren som aldrig kommer och när våren och sommaren och solen väl kommer så kastar vi oss ut i den och det är så obeskrivbart härligt alltihop.
Samtidigt, mitt i allt det där härliga, så spanar vi tvångsmässigt mot himlen och väderleksrapporterna, för vi vet med all säkerhet att innan vi vet ordet av så är nästa lågryck på väg in och hela sommarhärligheten skiter sig. Och så är det helt plötsligt november igen.
Man kan bli galen för mindre.
SoCal-solen håller inte på så där. Det finns ingen desperation över vädret här, ingen oro. Det finns bara ett enda stort varmt och vänligt lugn; vi vet att nästa dag med stor sannolikhet blir lika varm och skön som den förra. Och så vidare.
Inte för att inte vädret varierar i södra Kalifornien, det gör det visst. Det finns perioder när regnet vräker ner i flera dagar, när vattentunnorna fylls upp på en halvtimme och taket börjar läcka i vårt lilla hus. Det finns dagar när dimman rullar in från havet klockan två på eftermiddagen och allting blir kallt och fuktigt och luktar sen septemer och potatisland. Det finns soliga kyliga dagar och soliga stekheta dagar och så de där ljuvliga alldeles-lagom-soliga-dagarna som man aldrig kan få nog av och som man uppskattar lika mycket varje gång de dyker upp, om det så är varje dag två månader i sträck.
Ungefär så försökte jag förklara, lite mer kortfattat bara.
Detta om vädret och finländska vänner. Nu ska Alicia och jag gå ut i solen och köpa doppresent och nya kryddor. Hoppas solen lyser över alla mammor idag!
