Ingegerd Landström

Jag hade glömt bort hur vått allting blir på våren. Mina barn har aldrig tillbringat en sen vårvinter i norra Norrbotten tidigare, jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Tror jag tänkte mer på kyla än på väta innan vi kom hit, bekymrade mig mest för att hålla mina små, känsliga  SoCal-knoddar varma, inte torra.

Amatörmässigt kan man tycka eftersom jag vuxit upp här, men jag är övertygad om  att vårvintrarna var mindre våta på min tid. Somrarna var i alla fall varmare och soligare och vi badade hela tiden, det är jag helt säker på.

Nu tittar jag förvånat på mina barn när de kommer in efter bara nån halvtimme och klagar över att deras varma, sköna vinterkläder är blöta och att de vill byta.

Till vadå? frågar jag dem då. Jag har varit så nöjd med att de alla har varsin uppsättning vinterkläder, inklusive bra skor och nya vattenavvisande varma handskar; att de skulle behöva flera omgångar har inte slagit mig en sekund (vattenavvisande är på intet sätt samma sak som vattentäta, minns det när ni köper handskar, men det visste väl alla redan).

Nu har vi insett att vi måste uppgradera klädbeståndet: det måste bli galon. Vilket Erik inte har några problem med, han fick ett par fodrade galonbyxor häromdagen och de är han mycket glad över. Det är jag också, de är fantastiska!

Max däremot, ställer sig tveksam till hela grejen. Han har begränsad erfarenhet av galon, men han har omedelbart snappat upp att det är ett material för småbarn, inte för en cool åtta-åring. Han tycker dessutom inte om bylsiga kläder över huvud taget och vill helst ha på sig samma kläder som hemma: träningsskor, luvtröja och mjukisbrallor. I obevakade ögonblick har han begett sig ut i pulkbackarna iklädd träningsskor, luvtröja (eller t-shirt!) och mjukisbrallor, bara för att komma in fem minuter senare som ett mycket kall, genomblöt och ganska sur åtta-åring. Det är inte hans klädval som är problemet, det är snön det är fel på, verkar vara hans grundinställning.

Idag ska vi göra ett nytt försök att hitta godtagbara galonkläder. Byxor. Och handskar. Helst vill jag svepa in dem i en enda stor galonoverall och så vore vi av med det problemet. Nästa vår, då blir det annat av.

Kolla här då, nu har Alicia hittat bokstäver till mig på telefonen. Fantastiskt, den till och med autokorrigerar på svenska. Jag vet jag vet, det är ingen nyhet för någon utom för mig, men för mig är det stort.

Jag sitter på en träbänk på skolgården och väntar på att mina barn ska tröttna på att spela handboll. Då ska vi traska iväg och köpa en sån där tång som man gör hål i läder med. Sedan ska vi nog köpa glass också, bara för att liva upp denna mediokra dag.

Jag sitter och tittar på alla andra kvinnor som också är här för att hämta sina barn och som hänger på skolgården ett tag innan de går hem. Vad gör de, är de nöjda och tillfreds med sina hemma-mammaliv? Har de valt det aktivt, har de en plan B när barnen blir äldre, sover de gott om nätterna?

Eller är de som jag, sitter de här för att det av olika anledningar bara blev så? Har de samma ständigt närvarande panik i bakhuvudet, den som man håller tillbaka så gott det går, men som gör att man vaknar på nätterna ibland och undrar hur det här livet ska fortsätta, om det över huvud taget går att få ett jobb igen efter flera år utanför arbetsmarknaden, om man alls kan nånting längre, om man kan bli galen av att känna sig så otillfredsställd, så utanför allt,  eller om man vänjer sig så småningom?

Nej, jag frågar inte, det är klart jag inte gör. De kanske inte ens är hemmamammor, de kanske bara har en ledig dag. Eller ännu bättre, de kanske har ett yrke där de kan bestämma över sin tid och hämta barn från skolan ibland, bara för att det är så trivsamt att göra det.

Jag pratar  lite med några mammor jag känner, om barn och alla klassfester som är på gång och om hur det blir nästa år när våra små tio-åringar ska börja en annan, mycket större, skola. Sånt som vi alltid pratar om.

Det är trevligt. Sedan blir det glass och hålslagare. Läxor. Middag. Sova. Life goes on.

Mail från mamman till en av Max bästa klasskompisar:

”Hej Ingrid,

Rex (Max klasskompis, inte hans rätta namn) undrar om Max vill följa med på en särskild förvisning av Diary of a Wimpy Kid. Rex sa att Max älskar serien och eftersom Rex pappa har skrivit manus till filmen har vi extra biljetter till visningen. Hoppas han kan följa med, jag tror det blir jätteroligt. Vi hämtar honom vid fem-tiden.”

Lugn och stillsam söndagsmorgon. Jag har vattnat blommor och druckit kaffe, men jag har inte varit ute och sprungit eftersom jag lider av sviterna efter en kikhostliknande influensa som aldrig vill gå över. Detta icke-tränande stör mig oerhört; i början av januari sprang jag en timme i hyfsad fart, nu, två rejäla förkylningar senare, vattnar jag blommorna och dricker kaffe på morgonen istället. Måste bli ändring på det där.

Jeff och pojkarna har åkt iväg på hockeyträning. De spelar roller hockey två gånger i veckan och när de dessutom skulle börja med ishockey utyckte jag att det var väl ändå lite väl mycket och nu kommer hela helgerna att gå åt till att sitta i iskalla hockeylador och känna urinvägsinfektionerna komma krypande.

Men det visade sig vara en hit för alla inblandade: Jeff och pojkarna masar sig iväg halv åtta på morgonen, Alicia sover, jag läser tidningen och när Alicia väl vaknat har vi hela förmiddagen för oss själva. Vi gör inte många knop kan jag säga, men det är precis så vi vill ha det. Ibland, när andan faller på, kan vi traska iväg till vår farmers market och handla lite grönsaker och jordgubbar, men mer än så blir det inte. Norrbottningen i mig är dessutom stillsamt lycklig över att mina barn kan åka skridskor. Lite skidlektioner på det så kommer de att vara väl rustade för alla livets prövningar.

Vänta lite här nu, svarade jag verkligen just på det där mailet från en av klassmammorna, det där hon bad fler föräldrar (ja mammor då), cirka fyra till fem personer, att under en timmes tid hjälpa till med att fläta handtagen till korgarna som de små ettagluttarna ska få på klassens alla hjärtans dag kalas; svarade jag verkligen ”jag kan hjälpa till” på det mailet och innebär det alltså att imorgon eftermiddag kommer sammanlagt upp till sex kvinnor i sina bästa arbetsföra år att under en timmes tid sitta på små stolar i klassrummet och fläta små korghandtag till våra barns skolkalas?

Ja. Ja, det gjorde jag och ja, det är precis vad det innebär.

Oh my god.

Los Angeles katolska skolor har förlängt sitt skolår med 20 dagar, så att det nu är 200 dagar långt, till skillnad från Los Angeles skoldistrikts (LAUSD) skolår som bara är 175 dagar (man drog ner på det förra skolåret eftersom man inte längre har råd att hålla skolorna öppna, men det är en annan sorglig historia).

Kardinal Roger Mahony som tillkännagav förlängningen berättar att man inte gör det för att konkurrera med LAUSD utan att man ”simply  is trying to step up their performance to ensure that students would become globally competitive.”

Globally competitive. Jag hör det överallt nu för tiden, i vilken skolartikel jag än läser så är det PISA-studier och Kina-skräck och hur ska det gå för våra barn som inte kan matte och hela tiden pratar man om att barnen måste vara ”globally competitive.”

Mycket önskar jag för mina barn, att de ska bli och att de ska vara, men aldrig någonsin har jag tänkt den tanken, att de ska bli globalt konkurrenskraftiga. Som ett mål i sig; som att ambitionen med vår skolpolitik är att det vid slutet av varje skolår ska släppas ut en enorm  taktfast marscherande nationell armé bestående av college graduates, på väg ut i världen för att slå alla på käften, mangla ner allt motstånd och fucking vinna racet!

Harmoniska människor som vågar gå dit hjärtat pekar, ungefär så lyder min modesta önskan.

Kanske man måste vara globalt konkurrenskraftig för att nå dithän, jag vet inte. Men att diskussionen om vad våra barn behöver för att leva ett gott liv så ofta börjar och slutar där, det är sorgligt.

Mina barn begav sig ut på landet häromdagen och fick sig ett par ägg, från livs levande hönor. Mycket spännande, mycket märkligt, men kunde man verkligen laga plättar med dessa ägg? Var de inte smutsiga? Hur tvättar man av dem, det som är inuti alltså och som ju måste vara smutsigt när ägget inte kommer från en kartong? Skulle vi bli sjuka nu? Så många frågor och för att svara på dem stekte vi plättar. De smakade precis som plättar gjorda på vanliga hederliga kartongägg smakar. Ännu ett av livets små mysterier lösta.

Detta med ridning.

Å ena sidan: Alicia älskar det, jag med. Jag slutade när jag blev gravid första gången, nu har jag börjat igen. Det är fortfarande lika roligt och och en helt underbar grej att ha tillsammans med sin unge. Åka iväg och rida tillsammans. Prata häst. Längta till nästa ridlektion. Allt detta gör mig lycklig.

Å andra sidan: Alicia blev avkastad för ett par veckor sedan. I full galopp av en häst som bockade för en skällande hund och i några stillastående ögonblick såg det alldeles förfärligt ut.  Det visade sig snart att det inte var så illa, hon kom upp i sadeln igen, hade rejält ont i kroppen i några dagar, och nu längtar hon helt galet till tisdagens ridlektion.

Jag har inte alls återhämtat mig lika bra. Jag har gått omkring i snart två veckors tid nu och tänkt på att ridning är en farlig sport och på att det var jag som introducerade henne till den och att allt ansvar vilar på mina axlar. Inte så att jag tvingade henne men jag föreslog att hon skulle ta lektioner och när hon väl prövade var hon fast.

Jag hade lika gärna kunnat låta bli. Vi hade kunnat köpa en hund istället och aldrig satt vår fot i ett stall och hon hade förmodligen varit lika glad för det.

Nu vet hon hur roligt det är och vill aldrig i livet sluta och jag går omkring och tänker på det en hel del. På att ridsporten har sanslöst många olyckor, på hur smal och skör hennes ryggrad och nacke är och på hur hennes liv skulle bli om någon av dem gick av. Brutna armar eller blåa tår är smällar man får ta, men en del riktigt stora, livsförändrande smällar vill man gärna undvika, i synnerhet om det handlar om ens barn.

Jag vet jag vet, man kan aldrig få några garantier för någonting alls i detta liv; man kan lika gärna bli liggande i koma av ett fallande palmblad och man kan inte skydda sina barn från allt som är potentiellt farligt och det är farligare att köra bil men det gör jag ju i alla fall och sådär kan jag fortsätta att argumentera hur länge som helst. Jag håller med om alltihop.

Men ändå.

”The purpose of the feast is to expose children to a more authentic experience of what the Pilgrims had and did…”

”…please send your children to school on Friday wearing clothing similar to the Pilgrims who wore very plain, drab clothes….”

”…long-sleeved blue, gray, or brown shirt and long pants with socks pulled over the pants to the knees…”

”…a stocking cap or a wide brimmed black hat….”

”…parents are the Native Americans who bring much of the food…”

”…parents can can also dress appropriately…”

”…please send your child with wooden bowl, mug, wooden spoon and a cloth napkin….”

”…need people to sign up for food, games and set/-up/clean-up…”

”…if you are helping with building structures please arrive no later than 10:30…”

…ensure your child arrives at school no later than 6 AM to help milk the authentic cows…

…practice speaking proper Pilgrim talk with you child, using phrases such as ”Good morrow”, ”How now?” and ”Fare thee well.”

…preferably a belt with a buckle the size of a medium large dinner plate…

”Do not stress. Any small semblance of this will do. This is very casual.”

Ok, det spårade ur där på slutet, men vid den här tiden på året är det lätt att man gör det. Spårar ur. Det var väl därför de la till att vi inte ska stressa, men hur kan man inte stressa när alla högtider attackerar samtidigt på flera olika fronter  och allt detta ska multiplicera med tre?

Och det ska tas med massor av mat (de äter ju aldrig något, de är så speedade av själva kalaset och struntar fullständigt i hemlagade cupcakes och de fint uppskurna grönsakerna och allt det andra, varför håller vi på på detta viset???) och det ska bakas pumpapaj och det ska firas autentiskt med träslevar och knästrumpor och det har man inte hemma så man måste ut och handla och vad i h-e är en stocking cap anyway???