Ingegerd Landström

Vi är ”between cars” för tillfället, eftersom vår gamla toyota, den så kallade ”katastrofbilen” har gått i graven. ”You need a new engine” sa vår mekaniker och det tyckte vi var en tydlig signal om att det var dags att skaffa nytt.

Så nu tittar vi efter nya bilar. Jag vill ha den miljövänligaste vi kan få tag på och det vill väl Jeff också, men han halkar hela tiden iväg till ”coola” bilar. Bilar som väl är ok vad gäller bensinförbrukning, men som framför allt ser lite sportbilsaktiga ut och dessutom bara har plats för fyra personer. Vi är fem personer i vår familj. Förstår inte riktigt hur han resonerar, men jag tänker mig att det är en slags 40-årskris. Han håller på att låta skägget växa också, får allt oftare kommentarer om att han ser ut som ”the Dude” (Jeff Bridges, the Big Lebowski). Det säger han ingenting om , men jag tror att det är precis så han vill ha det.

Hur som helst, eftersom vi bara har en bil (som Jeff tog till jobbet) och jag hade tid hos en optiker i Santa Monica i förmiddags så cyklade jag dit. Och det var alldeles fantastiskt!Vilken upptäckt!

Inte för att jag inte cyklat tidigare, det har jag, men bara på cykelbanan längs med stranden, tidigt på morgonen,utan något annat ärende än att få motion. Och i vår lilla stad förstås, men den är så liten så det räknas inte.

Nu bestämde jag mig för att inte fega ur, att verkligen cykla i biltrafiken och byta fil och grejer och det gick bra nästan hela tiden. Bara när  jag skulle göra en vänstersväng ut på Wilshire missade jag att ta mig över i vänstersvängningsfilen.Det blev övergångsstället istället. Nederlag. Å andra sidan hoppade kedjan en gång, men det fixade jag på ett par minuter. Kändes rutinerat. Seger.

Det jag inte riktigt hade väntat mig var att det var så roligt att cykla i trafik. Oändligt mycket roligare än att köra bil, en helt annan värld. Solen värmde, blommorna luktade vår, uppförsbackarna var görliga, ingen körde på mig och Fedexbudet hälsade på mig. Jag kryssade fram mellan bilar sådär som motorcyklar gör när det är trafik och man tänker alltid att det ser så farligt men samtidigt så fuck-traffic-behagligt ut. Det var jag i morse. Min cykel och jag.

Och så blev det en och en halv timmes bonusträning dessutom. En win-win situation helt enkelt. Visserligen tog optikerbesöket tre timmar istället för en och en halv, men det tidsbortfallet kommer jagatt kompensera med att skriva klart en artikel snabbare än jag någonsin gjort tidigare. Nu börjar jag.

På hemresan fick inte hela familjen plats på samma flyg, vilket innebar att jag och pojkarna åkte med Lufthansa via Frankfurt, Jeff och Alicia någon annan väg och tid.

Det var ingen bra resa. Vi fick vänta en och en halv timme i planet innan vi lyfte. Vårt flygplan hade inga individuella tv-skärmar. Pojkarnas Ipodbatterier tog slut när det fortfarande var  åtta timmar kvar av resan (så otroligt orutinerat, hur blev det så?!). Det var trångt, bökigt, rastlöst och allmänt pestigt. En stor del av tiden satt jag och tänkte på precis hur eländigt allting var på detta plan, på vilken j-a katastrofal skitresa det var, och på hur mycket jag avskyr att flyga i största allmänhet.

Sedan skämdes jag över det. En katastrofal resa kan möjligtvis vara en där ett barn kräks över en hel stolsrad inklusive minst en okänd människa. Eller en där luftgroparna får en att lyfta från stolarna och man är säker på att man kommer att dö. Eller en där man inte ens kommer fram utan faktiskt dör. Det är varierande grader av katastrof det.

Vi var bara uttråkade. Rastlösa. Hade hemlängtan så det värkte i hjärtat. Värre än så var det faktiskt inte. Ingen katastrof alls, och nu är vi hemma. Vad jag älskar hemma. Hej hej vardag.

Ah, the wonder of an empty day. Inga läkarbesök, inga ärenden att uträtta, inga tider att passa, och biblioteksvolunteeringen som jag skulle haft i två timmar på förmiddagen blev inställd. Jag borde gå till tandläkaren förstås, men jag gör det inte, jag gör det bara inte. Jag vet att det blir värre om jag inte fixar det, men jag kan inte förmig mig att lyfta på luren och tala om för Dr. Zola att kronan inte hjälpte min spruckna tand och att jag nog måste ha den där rotfyllningen i alla fall.

Istället lång springrunda, tidningen, och ett telefonsamtal från min läkare som sa att MRI-undersökningen inte visade så mycket . ”Possibly very early degenerative…” någonting och jag ska testa någon slags medicin och se vad som händer. Inte ett ord om ”möjlig cancertumör” eller MS-liknande symptom. Gott så.

Nu en stor kopp kaffe  och så ska jag sätta mig och skriva en artikel baserad på en intervju av en intressant person jag gjorde för alldeles för länge sedan. Det blir bra det.

Först: åka iväg på morgonen, väl förberedd, lite nervös men mest förväntansfull över att träffa en person jag är nyfiken på.

Sedan: intervju. I bästa fall ett bra samtal, ett där innehållet tar över situationen. Så var det idag. En intervju med en person som hade mycket att berätta och som var så, så, jag vet inte vad. Klok. Eftertänksam. Och intressant.

Efter det: köra hem, med huvudet fullt av alla första intryck. Meningar som dyker upp, möjliga inledningar som virvlar omkring. Lättnad över att det gick bra.

Till sist: sätta sig vid datorn. Kasta ner alla de där första intrycken. Lyssna igenom bandet. Hitta en första tråd. Börja skriva. Känna ansvaret över att skriva en text som gör personen jag pratat med rättvisa. Den utmaningen.

Det är arbetslycka det.

Tänk att vara journalist, en bra och framgångsrik journalist med massor av journalistkollegor att diskutera skrivande och allt annat spännande med. Tänk att man tillsammans med en av de kollegorna spånar på några uppslag och idéer och att en av de idéerna utmynnar i ett gemensamt bokprojekt, ett bokprojekt som man sedan sitter i en grandios lägenhet i Marocko och finslipar tillsammans.

Tänk sedan hela den resan, att skriva en bok om ett ämne som man verkligen är intresserad av och att få göra det tillsammans med någon annan som man tycker om att jobba med. Tänk allt forskande och läsande, allt dispositionsfilande, alla utkast, alla textversioner som mailas fram och tillbaka (eller ja det finns ju Google.doc också). Alla diskussioner, alla strykningar och omskrivningar, all frustration, alla tysta kvällar framför datorn med alldeles för mycket kaffe och alldeles för lite text, men också, någon enstaka gång, i det där totalt koncentrerade, glasklara tillståndet som överträffar det mesta annat man kan företa sig här i livet och som gör att texten nästan skriver sig själv.

Tänk all stillsam, ren och skär lycka över att få göra allt detta. Tänk det.

Det var ett ångestfyllt beslut och jag vet inte om jag valde rätt till sist, men den blev det i alla fall. Det är ju en omöjlig uppgift att välja kamera när man inte känner sig riktigt hemma i fotobranschen, man måste lita på andra som kan sina saker men alla proffs tycker olika och hur ska man veta vem man ska lita mest på? En bra nybörjar-DSLR-kamera sas det mig att den här var och till sist tog jag ett djupt andetag och gjorde slag i saken. Nu har vi inlett en första trevande bekantskap. Det känns bra än så länge, på ett försiktigt vis.

Aaaa the frustration of att komma från en liten ort belägen vid världens ände. Eller i alla fall ovanför polcirkeln. Nu har vi lyckat boka påskbiljetter till Stockholm och det var verkligen inte enkelt, fråga min man som gjorde allt jobbet. Två gånger gjorde han det dessutom, för jag hade inte riktigt ordning på min brors förehavanden och så visade det sig att han skulle vara bortrest när vi kommer och hela resan skulle helt plötsligt behöva flyttas framåt en vecka. Då suckade Jeff och bokade om alltihop och jag undrade i mitt stilla sinne hur han orkar med mig och mitt oorganiserade väsen, men det gör han och för det kan jag tycka att han borde få något slags pris. En boxervalp kanske?

Hur som helst, biljetterna till Stockholm är bokade, nu är det mitt jobb att ta oss norrut och det är här frustrationen kommer in. Det borde vara så enkelt, det är ju bara några larviga inrikesbiljetter, men allt är fullbokat, allt är dyrt, inga tider stämmer och om vi inte vore så trötta när i kommer fram så skulle vi bara hyra oss en bil och köra hela vägen. Kanske vi gör det.

Men vi ska hem till påsk. Jag har inte tillbringat en vår däruppe på sju år. Mina barn har aldrig gjort det, förutom Max och Alicia en gång när de var så små så de knappt kunde gå i snön och inte har några som helst minnen av. Men nu ska vara där i två veckor. Vi ska åka slalomskidor och längskidor och grilla korv. Vi ska åka upp till fjällen och bo i en liten ark mitt ute på en stor fjällsjö och där ska vi köra skoter och åka skidor och fiska. På kvällarna ska vi bada bastu för min bror har inte bara byggt en ark, han har byggt en arkbastu också och till den hör tydligen något som kallas bastutunna, vilket innebär att man kan ta sig ett dopp efter bastun utan att behöva hugga hål i isen och sänka sig ned i fruktansvärt kallt vatten. Erik tränar snowboardhopp på mattan i vardagsrummet. Jag ska se till att boka de där f-bannade biljetterna.

(Alltså, jag bor inte fullt så långt norrut som man kan tro av fotot. Men känslan är precis den: en landsväg i riktning ut mot de ödsliga vidderna i fjärran. På gott och ont.)

Det är söndag eftermiddag, en ljuvligt ljummen och händelselös eftermiddag, och jag halvligger i vår soffa på altanen och tittar upp på våra eucalyptusträd, funderar lite förstrött på om man verkligen kan hugga ner något som är så grandiost?

Visst kan man det, säger min svåger. Han tycker inte om eucalyptusträd, framför allt därför att de inte hör hemma i södra Kalifornien. Min svåger tycker inte om någon växtlighet som inte hör hemma här, oavsett grad av grandiositet, and that is that.

Invasive alltså – det är ett minus. Dessutom är de brandfarliga, de brinner som torrt björknäver, och våra träd, som står alldeles intill vårt lilla hus, är säkert alldeles speciellt brandfarliga eftersom vi inte har beskurit dem sedan vi flyttade hit. Ett minus till.

De står i vägen för vår framtida utbyggnad av tomten. Stort minus.

Om vi bygger ut tomten så att vi kan ha ett trädgårdsland i ena hörnet så kommer eucalyptusträden att se till att både trädgårdsland och den utbyggda tomten ligger i skugga så gott som hela dagen. Det största minuset.

Men hugga ner träd, det är verkligen inte min grej. Jag kan inte göra mig av med någon form av växtlighet så länge det finns minsta hopp om liv, hur ska jag kunna sanktionera mördandet av ett stort träd, eller till och med två?

Stort beslut alltså.

Andra stora beslut som väntar runt hörnet:

Ny kamera. En bättre kamera, en mer avancerad kamera. Men vilken djungel det är i kameravärlden och jag är verkligen inget proffs, hur ska jag kunna veta vilken kamera som är bäst? För mig.

Ny telefon. En Iphone? Men jag vill gärna ha knappar på min telefon, tycker inte om touch screens. Är det hopplöst gammalmodigt att tänka så, finns det över huvud taget telefon med knappar nuförtiden? Jag måste kunna kolla min mail på den, det och knappar är mina modesta krav.

Hund. Kan vi ha en hund, har vi tid? Och ska vi köpa en boxer eller inte? Blandras kanske? Men jag vill verkligen ha en boxer.

Om vi bestämmer oss för att skaffa hund, ska vi då ta en rescue dog eller ska vi gå till en bra uppfödare? En nära släkting till oss slutade prata med mig när jag försiktigt förde fram idén om att inte gå till ett animal shelter. Inte för att jag inte tycker det är en bra idé, det är det visst, men jag tänker att om vi ska ha en stor, stark boxer i familjen så vill jag veta varifrån den kommer. Inga dolda aggressiva anlag bland mina ungar, nix, det går inte.

Sånt ligger jag och funderar på. Vädret är verkligen alldeles ljuvligt. Äntligen värme, mina blomlökar växer en halv centimeter om dagen. Min Manzanita blommar, trots att någon påstod att den inte trivs i kruka. Det var säkert min svåger som sa det. Jag ska visa honom den nästa gång han kommer hit. Imorgon ska vi förresten ut i vildmarken och leta efter Nya Zeeländska lersniglar med honom. Det blir spännande.

Min svåger, Mark, gör så många roliga saker. Och bra saker; om ni tycker att vattnet längs med kusten var renare nu än förra gången ni var här och surfade så är det med stor sannolikhet min svågers förtjänst. Eller i alla fall delvis hans förtjänst.

Ibland när han jobbar med något restaureringsprojekt behöver han frivilliga som hjälper till med att gräva, rensa bort växter som inte har där att göra (allt från små, små grästuvor till stora träd) och plantera nya, inhemska plantor, och allt som oftast kommer vi med vår lilla arbetstrupp bestående av fem personer (varav tre inte är alldeles arbetsvilliga) och gör en insats.

I söndags skyfflade vi torvmull (alltså mulch, är det torvmull? Eller bara mull? Eller något helt annat?) och sedan krattade vi ut den mycket prydligt längs med kanterna av en liten del av Stone Canyon Creek som rinner ovan jord genom UCLA. På detta viset:

Själva mullen syns inte så bra just på den bilden, vi hade just börjat, men det var i alla fall där vi befann oss. Dagen innan var ett hundratal volontärer där och planterade under Marks vägledning (därav flaggorna).

I söndags var det bara vi, en liten exklusiv skara, gräddan av hans volontärstab skulle man kanske kunna säga. På måndag ska skolbarnen plantera fler blommor och buskar.

Just det ja, jag sa faktiskt skolbarnen, kan ni förstå att detta faktiskt är en del av en skola!?

Jag trodde att det fanns en universell lag som sa att skolgårdar måste bestå av en stor plan yta täckt av asfalt och med ett absolut minimum av växtlighet, men tydligen är det inte så, i alla fall inte när det gäller privatskolor.

Nu har de lyckliga barnen dessutom fått nya, fina plantor och torvmull till sin lilla skoldjungel.

Vi tar vår skottkärra och våra spadar och går vidare till nästa projekt.

Min lilla trio är på semester hos farmor sedan igår kväll och det är ju alldeles fantastiskt vad mycket jag har fått gjort idag. Upp klockan sju efter en natts ostörd sömn vilket inträffar en gång om året i genomsnitt och gör mig till en bättre människa. Förbereda intervju, åka iväg till downtown, traska omkring lite på stan och fota, leta rätt på Hygge Danish Bakery, göra lång och rolig intervju med Jim Koenig som grundat och fortfarande driver Scandinavian Film Festival in Los Angeles och som är  en fantastiskt trevlig människa. Sedan hem, köpa sekatör, äta lunch och läsa tidningen, skriva klart annan text och skicka iväg den till min ständige läsare för en dos skoningslös kritik. Välförtjänst skrivbordspaus som jag tillbringade med att inviga den nya sekatören (som visade sig vara irriterande dålig på alla sätt och vis) på rotsystemet från de hemska rosenbuskarna som jag tog bort för ett par veckor sedan. Grävde ner de sista plantorna som stått och väntat på att få komma ner i jorden och det kändes mycket, mycket bra, jag har oroat mig för dem. Ja, sedan in till skrivbordet igen och här sitter jag och klockan är bara fem på eftermiddagen. Jag har en dryg timme på mig att titta på intervjun från idag och peta ner lite inledande text, därefter ut till Moorpark, krama mina barn, krama min snälla svärmor och svåger, äta middag och när vi kommer hem kan klockan omöjligt vara mer än nio. på sin höjd halv tio.

Det  är ju alldeles otroligt vad mycket tid ens barn tar i anspråk! Jag säger ingenting om det, det är som det är och det är för det mesta mycket trevligt, jag noterar bara denna ocean av tid  jag har haft  till mitt förfogande idag och alla saker jag hunnit med utan att vara det minsta jäktad, utan att snegla på klockan alls, förutom inför intervjun då.

Märkligt. Härligt.