Det var den klassutflykten det, den sista för året. Nu är det bara några kalas kvar, ganska många faktiskt men vi tar sommarlov en vecka tidigt så vi hinner bara med ett glassparty, en after-school föreställning samt party efteråt, ett dramaklasskalas, ett beach-kalas, ett reading buddy-kalas och så är det diverse insamlingar av pengar till alla lärare och lärarassistenter och så ska jag visst hjälpa till i Max klassrum en gång till. Till tre av kalasen har jag, under protest, lovat att vi ska rulla chokladbollar.
Sedan är det slut för den här terminen.
Under de här fem åren som mina barn har gått i public schools (två olika) inom Los Angeles skoldistrikt har jag suckat och svurit över allt som föräldrarna förväntas ställa upp och hjälpa till med, både i tid och pengar. Men jag har också haft härliga utflykter med mina ungar och deras kompisar. Ungarna minns dem och jag minns dem också för jag var med. Jag har varit hjälplärare i ungarnas klassrum och de har varit så glada över att just deras mamma leder bokklubben, eller skriver berättelser, eller tränar på bokstaven K. Jag har ganska bra koll på ungarnas klasskompisar och det gillar jag.
Volunteeringen är frustration och glädje, om vartannat.
Så har det varit de här fem åren och är det fortfarande: ena gången svär jag över ännu en förfrågan om kalasmat att bidra med; nästa gång kommer jag hem från en regnig heldagsutflykt i en nationalpark tillsammans med en lycklig Erik som förklarar att det här var den bästa dagen i hela hans liv.
Roligast har det varit när jag varit arbetslös och kunnat vara med så mycket som jag har velat eller inte velat.
Mest frustrerande har det varit när jag har jobbet heltid, för hur i hela fridens namn ska man få det att gå ihop? Hela systemet bygger ju på att det finns ett gäng hemmamammor och ett gäng yrkesarbetande kvinnor (Män? Nej. Män volunteerar inte.) med flexibla arbetstider som lägger ner massor av obetald arbetstid på volunteering. Mina arbetstider har alltid varit hyfsat flexibla, men det finns ju gränser.
På det stora hela så har jag accepterat att i den konkursmässiga staden Los Angeles måste föräldrar bidra, annars blir det en skola som ingen vill se sina barn gå i. Såna skolor finns det alldeles för många av och det är för sorgligt.
Sedan finns det förstås olika slags volunteering som är olika viktiga och vettiga, ungefär så här:
Mycket viktigt och absolut nödvändigt:
Insamling av pengar och om detta finns inte mycket att säga. LAUSD har inte tillräckligt med pengar för att driva bra skolor, så är det. Punkt. De föräldrar som sköter skolans fundraising sliter häcken av sig, det är i perioder ett – obetalt – heltidsjobb med ansvar för att flera miljoner kronor dras in, måste dras in. Jag har aldrig jobbat med det, men all heder åt dem som tar sig an uppgiften. Tack vare extra pengar får vi datorsal, lärarassistenter, idrottslärare, sånglärare ända upp till femte klass, art classes, mindre klasstorlekar, såna saker. Inga märkvärdigheter alltså, bara sånt som alla barn – minst – borde få ha, men som det inte finns pengar till. Ibland svär vi för att nu är det ännu en fundraiser på gång, men som sagt, på det stora hela så är det inte så mycket att säga om det. Skylten ovan är alldeles sann.
Bra bonusgrejer som aldrig skulle inträffa utan föräldrar:
Första gången vi kom in på skolgården på vår nya skola blev jag alldeles lycklig – och förvånad! – över all växtlighet, alla blommor och grönsaker som tog upp ett stort hörn av skolgården. Pumpor var på gång, tomater….allt möjligt finns det i denna härliga trädgård och det beror inte på att LAUSD bestämt sig för att anställa trädgårdsmästare. Nix, det är naturligtvis föräldrar som lägger ner massor av tid på att odla tillsammmans med eleverna. Ungarna sår och skördar och mäter temperaturen på komposten och ropar ilsket om man råkar trampa på deras nysådda gräs. Det är definitivt en bonus. Jag är glad och tacksam över att föräldrar tar sig tid att göra det, jag vill också skörda morötter med ungarna. Nästa läsår kanske.
Ett annat exempel på bonus är en kvinna i Max klass som gör de mest fantastiska ”art projects” med ungarna. Hon fixar och grejar och planerar och ibland behöver hon hjälp och då rycker andra föräldrar in bäst vi kan, men mest är det hon som gör det. Max konstaterade att denna mamma är hans favorit ”parent volunteer.” Inte konstigt alls, hon är en suverän bonus. Jag önskar att jag också kunde åstadkomma coola projekt med ungarna, inte i samma omfattning, men någon gång. Vill komma på något bra projekt. Nästa läsår kanske.
Hmm. Någonstans mitt emellan:
Här börjar det bli lite tveksamt. Ta field trips till exempel. Varje årskurs har sisådär en åtta, tio field trips varje läsår. Till varje field trip behövs ett antal frivilliga föräldrar som skjutsar, vanligtvis 6-8 personer. Det behövs också en förälder som tar på sig jobbet ”field trip coordinator” för ett läsår och som ser till att det finns chaufförer, gör upp listor över vem som ska åka med vem, håller reda på att körkort och försäkring är aktuella osv osv. Det är väl bra med någon field trip då och då, men så många? Nej.
Till den här kategorin hör ibland också volunteering i klassrummen, dvs då föräldrar leker hjälplärare. Jättebra ibland, tveksamt ibland: i Eriks klass gör vi nytta, klasserna kan delas upp och jobba i mindre grupper och allt det där. Sådana gånger är det roligt och vettigt. Men i Max klass gör vi ibland läsövningar med eleverna, ibland vässar vi pennor och klipper ut papperslejon. Om jag jobbade heltid, tog ledigt från jobbet ett par timmar en förmiddag för att hjälpa till i klassrummet och blev tillsagd att vässa pennor så skulle jag…skulle jag…ja, jag vet inte vad jag skulle göra.
Jamen herregud!:
Hur många kalas ska en genomsnittlig skolunge egentligen få ha per läsår? Är det skola eller en nöjespark vi talar om här? Till varje kalas ska det planeras, tas med grejer och så måste det förstås vara några frivilliga som hittar på roliga saker man kan göra på kalaset, och som dukar upp och hjälper till under kalaset och sedan städar efteråt. Här känns det definitivt som att en del föräldrar har lite väl mycket tid till sitt förfogande och kanske borde fokusera på andra saker här i livet än att arrangera femårspartyn på skoltid.
I denna djungel av volunteeringsmöjligheter försöker jag navigera mig fram så gott det går, prioriterar sånt som jag tycker är viktigt, oftare med dåligt samvete över allt det jag inte gör, än med gott samvete över det jag faktiskt bidrar med. Jag jobbar på det. Det blir hemrullade chokladbollar den här gången, men sedan får det räcka!
Läs debatten om föräldranärvaron i svenska skolan. Intressant. Rejält annorlunda jämfört med hur det ser ut här, men samma dåliga samvete. Det här inlägget är bäst. Och roligast.