De senaste dagarna har jag läst Leslie Bennets’ bok The Feminine Mistake: Are we giving up too much? som handlar om kvinnor, barn, och jobb (och en del om män också, mest om hur de är knölar som lämnar familjen åt sitt ekonomiska öde när de tröttnat på äktenskapet).
Bennetts inleder med att konstatera att hennes bok inte alls är något inlägg i den gamla dammiga och okonstruktiva Mommy Wars-debatten. I förordet försäkrar hon att hon har full respekt för kvinnors val, vilket det än må vara, och hon påpekar att hon minsann älskar att arrangera blommor, inreda sitt hem, och laga mat. Också.
Jag kan inte riktigt hålla med henne om det, jag tycker nog att Leslie Bennetts’ bok, The Feminine Mistake: Are we giving up too much? är ett inlägg i Mommy Wars-debatten så det bara skriker om det; det är ett basebollträ i huvudet på kvinnor som tagit beslutet att stanna hemma och ta hand om sina barn på heltid.
Det är en intressant bok om man vill lära sig mer om läget på den amerikanska familj-vs-arbetsfronten. Inte minst är den intressant om man vill förstå något av tonläget på debatten. Ganska hög, får man säga.
Boken är ganska rörig ibland och vissa argument och teman återkommer Bennetts till om och om och om igen. Jag läser och läser och förstår hur viktigt hon tycker att det här är och hur gärna hon vill få läsaren att förstå, men det blir lite tröttsamt. En alert redaktör hade kanske kunnat använda rödpennan lite oftare, kanske rentav plockat bort ett och annat kapitel, men Leslie Bennets är contributing editor på Vanity Fair sedan tjugo år tillbaka, så hon skriver väl sin bok som hon vill antar jag.
Det grundläggande argumentet i Bennets’ bok är detta:
”Yes, women are entitled to make their own choices; yes, raising children is an essential, deeply meaningful, and socially valuable occupation. But those arguments entirely miss the larger point, as does the current debate over ”choice feminism.” In the end, the real question isn’t about feminism at all; it’s about survival. When women rely on blind faith to safeguard their financial security, they put their own futures and those of their children at risk. If your husband divorces you or drops dead, was it really such a great idea to stay home if you can’t afford to buy groceries to feed your kids (Bennets, p. 311)?”
I oceaner av exempel visar Bennet vilka ekonomiska risker som är förenade med långa uppehåll från arbetsmarknaden, hur svårt det kan vara att komma tillbaka efter flera års uppehåll, hur mycket man halkar efter i löneläge, vad som kan inträffa om mannen dör, vill skiljas, förlorar jobbet, blir sjuk och förlorar arbetsförmågan osv osv. Hon intervjuar män som berättar om hur pressade de känner sig över att vara ensamma familjeförsörjare, eller som skulle vilja byta karriär men som inte kan eller vågar eftersom ekonomin hänger på honom och enbart på honom.
Det går att kombinera arbete och familj, hävdar Bennets. Det är svårare i USA än i många andra länder, men det går; det behöver inte vara antingen-eller. Och så visar hon om och om igen (det är här det blir rejält tröttsamt) hur kvinnor lyckas kombinera barn och jobb så till den milda grad att jag till sist blir alldeles matt och en enda fråga går runt i huvudet på mig: Varför, till och med i denna bok, är det bara kvinnor som ska lyckas kombinera barn och familj i detta land, var är männen, hur ska föräldrar fixa det där kombinerandet tillsammans?
Framemot slutet av boken kommer det faktiskt ett kapitel om det också, som handlar både om männens ansvar, om hur det långsamt förändras, och om hur amerikansk familjepolitik är närmast obefintlig och behöver förändras så att fler människor inte ska behöva känna att man måste välja.
Framemot slutet av boken framhåller Bennetts också att vi alla har ett ansvar utöver det rent individuella, att beslutet att sluta jobba har implikationer, för våra egna barn och för nästa generation föräldrar, både kvinnor och män. Om vi drar oss tillbaka från arbetsmarknaden istället för att kräva förändring kommer arbetsgivare aldrig att behöva införa föräldravänligare arbetsvillkor, det kommer aldrig att finnas en amerikansk familjepolitik värd namnet.
Här skriver Bennetts om reaktionerna som hon fått på boken och att så många är negativa är möjligtvis inte så konstigt. Hennes grundläggande argument – att kvinnor behöver ta ekonomiskt ansvar för sina liv – är jag med på, men, som sagt, hon framför inte alltid det där argumentet så elegant. Trots att hon påstår att hennes mål enbart är att ”informera” så är det mycket stay-at-home-mum-bashing, inte alldeles smart kanske om det är den målgruppen man vill nå och en del av hennes påståenden är bara larviga fördomar. Det är också många intervjuer med extremt högutbildade och välbetalda kvinnor vars situation vi vanliga dödliga inte alldeles enkelt kan sätta oss in i.
I reviewtråden på Amazon.com kan man hitta massor av långa och insiktsfulla kommentarer på boken, både positiva och negativa. Mammakriget är alive and well i USA, det är alldeles säkert….
Så. Nu ska jag läsa på om amerikansk familjepolitik.
