snart så

juni 2nd, 2010 § 1 comment § permalink

Jag som trodde att kravet på föräldranärvaro i skolorna var ett amerikanskt fenomen.

Det är det ju inte alls visar det sig: i Sverige debatteras föräldrarnas närvaro i skolan som aldrig förr och det är intressant för den debatten har jag inte sett här. Det vill säga inte på offentlig plats. På barnkalas och poolpartyn diskuteras det en hel del, men i min bekantskapskrets, bestående till nästan 100 procent av heltidsarbetande föräldrar, är alla rörande överens och det blir inte så mycket debatt.

Jag borde skriva något om det, men jag har så lite tid just nu och det finns så mycket att säga om allt som har med skolan att göra och jag har inte riktigt förmåga att sortera mina tankar, så jag får återkomma. Då ska jag skriva om volunteering, fundraising och läxor/projektarbeten. Då ska jag börja blogga igen. Snart ska jag göra det.

allt är nytt under solen

maj 13th, 2010 § 2 comments § permalink

Min skrivkurs tar knäcken på mig, om än på ett bra sätt. Jag hinner inte med och ligger alltid två steg efter, men jag lär mig massor under tiden som jag skriver och plöjer artiklar som ska analyseras och ändrar om klantigt formulerade och kommaterade meningar till snygga, Los Angeles Times-värdiga diton. Eller ja, de är väl inte alldeles LA-Times värdiga, ännu, men jag försöker i fall fall komma i närheten av det, det är ditåt jag strävar. Man måste ha ett mål och en mening med allt.

Stressigt men roligt alltså. Igår skrev jag klart en artikel om Tove Alsterdal på engelska. Henne träffade jag förra veckan, en mycket sympatisk och energisk människa. Jag skrev alltså texten på engelska, och det är jag stolt över att jag klarade av. Att jag fick ihop det alltså, sedan vet jag inte om det blev så bra. Jag får min dom av magister Mike ikväll. Är nervös inför det. Sedan ska jag skriva en text om Tove Alsterdal på svenska också, men det blir bara roligt.

Igår kväll läste jag på och skrev lite om sportdrycken Gatorade och om hur den kom till, det var också intressant. Den har fått sitt namn efter Florida University fotbollslag, som heter Gators och som var provkaniner när Robert Cade och hans kollegor började experimentera med salt, socker, vatten och lite annat för att få fotbollslaget att behålla vikten och stå på benen i Floridavärmen.

Idag ska jag förbereda frågor till kvällens presskonferens med Richard Halpurn, Tin Pan Alley-sångare och världens främsta (enligt honom själv) imitatör av Austin Powers. Jag har aldrig tidigare hört talas om Richard Halpurn, visste inte att det finns folk som fortfarande imiterar Austin Powers och Tin Pan Alley musik, what the heck is that?

Men idag och ikväll kommer allt att klarna. Richard Halpurn kommer till vår kurs ikväll och vi ska intervjua honom, presskonferens-style. Vi vet inte riktigt om han kommer som sig själv eller som Austin. Nu ska jag läsa på.

skönhet – och porr – ligger i betraktarens öga

maj 7th, 2010 § 0 comments § permalink

nude

L.A. County Museum of Art (LACMA) gör reklam för sin pågående Renoir-utställning, Renoir in the 20th century.  De gör det genom att hänga upp bilder från utställningen på lyktstolpar längs Sunset Blvd. På detta viset alltså:

nude 2

Reklamkampanjen föranledde en Palisadian (vi kallas så, vi som bor här har jag förstått) att skriva brev till LACMA, som vidarebefodrade brevet till redaktören i Palisadian-Post, som sedan publicerade det i tidningen. Jag vill gärna publicera det här också, eftersom det på ett fint sätt bekräftar alla existerande fördomar om pryda amerikaner. Håll till godo.

”My seven-year-old daughter has asked me to contact you about the Renoir banners hanging along Sunset Avenue in Pacific Palisades. She feels very uncomfortable having to look at them when we drive along the street. She wonders why that woman is exposing herself and we talk about how that is an inappropriate pose for a young girl to be in. And I find it alarming that one of the banners hangs right next to Palisades High School. I´m sure you could have chosen a painting that was less shocking and more appropriate for children to look at. Please think twice before you put up R-rated pictures for our children to look at!”

Naaah. De är för söta ibland, mina fellow Palisadians.

time equals wisdom

maj 5th, 2010 § 0 comments § permalink

När jag läser fotografen Thomas Nilssons underbara och galna rapport från ”mediaghettot”  i Louisiana tänker jag tillbaka på det där seminariet jag var på för ett par veckor sedan, med David Cullen, Barry Siegel och Rick Warzman.

Alla tre har skrivit böcker om händelser som ligger mer eller mindre långt tillbaka i tiden: Cullen om skolskjutningen i Columbine (1999), Siegel om kraschen av en U.S. Air Force B-29 (1948) och Warzman om bokbränningen och försöken att bannlysa John Steinbecks Vredens Druvor (1939).

Barry Siegel och David Cullen i synnerhet pratade länge och entusiastiskt om värdet i att som journalist vara den som är ”sist på plats” och Siegel talade varmt för fenomenet ”långsam journalistik:”

”We obviously live in an instant information age, but even before twitter …there is a lot of pressure in the conventional  mainstream news paper to beat the competition, to break the news, to be first.  Some of us were always trying to argue the point of maybe it’s better to be last. To get the true full story. That’s what I would argue, I was always very conscious of the fact of how wrong we could be at the start. The imperative to be first is to me dangerous. So I would always raise my hand and  vote for being last. The great value of coming to any story after the dust have settled. When you have perspective, when people are willing to talk who weren’t when microphones and spotlights were on them.

David Cullen följde skolmassakern i Columbine från första dagen och han betonade flera gånger hur fel alla – inklusive han själv – hade från början. Alla teorier, alla spekulationer, alla rykten som spreds var fel: bakom massakern låg en psykopatisk ung man och hans deprimerade följeslagare och kompis, ingenting annat. De slutgilitga bevisen för det kom inte förrän 7 år efter massakern, då ett stort antal dokument, inklusive båda pojkarnas dagböcker, blev tillgängliga för allmänheten.

Rick Wartzman som skrev om försöken att bannlysa Vredens druvor betonade hur viktig kontexten är för att förstå en händelse. Hans bok handlar egentlingen inte så mycket om själva bannlysningen, men desto mer om det sena 30-talets amerikanska samhälle och politik: utan att förstå sammanhanget kan man inte förstå varför reaktionen på Steinbecks bok blev så stark.

Jaja. Alla kan ju inte ägna sig åt långsam journalistik, men det var i alla fall många kloka ord som sades på seminariet, väl värda att kontemplera när ”mediaghettot” samlas till nästa katastrof.

ryktet om dess död är inte alls överdrivet

maj 4th, 2010 § 0 comments § permalink

Jag kan inte så mycket om den svenska tidningsbranschen, men det var intressant att lyssna på Medierna i lördags och på ett reportage om Dagens Nyheters respektive Svenska Dagbladets syn på framtidens medier och förhållandet papperstidning/nätpublicering.

Det var intressant därför att trots att DN och SvD tänker helt olika i frågan – DN publicerar allt mindre material på nätet, SvD mer och mer – så fick jag uppfattningen att båda chefredaktör Gunilla Herliz på DN och redaktionschef Martin Jönsson på SvD är övertygade om att framtiden för papperstidningen är fortsatt ljus.

Det var alldeles särskilt intressant därför att jag har börjat läsa The Death and Life of American Journalism: The Media Revolution That Will Begin the World Again, av Robert W. McChesney och John Nichols, som handlar om den amerikanska tidningsjournalistiken uppgång och fall och vad som ska ersätta den.

Jag har inte hunit särskilt långt ännu, men så långt har jag kommit så att jag förstått att om man ska tro på McChesney och Nichols så är papperstidningens era snart över. De redovisar en undersökning gjord av MarketWatch som visar att upplagan hos de 395 största dagstidningarna i USA  minskade med 7.1 procent mellan oktober 2008 och mars, 2009. Motsvarande siffror för de två tidigare sexmånadersperioderna var 4.6 respektive 3.6 procent.

Baserat på den undersökningen gör McChesney och Nichols följande långtidsprognoser:

1. If newspapers continue to lose circulation at a rate of 7 percent every six months, they´ve got less than eight years to go before no one is reading them.

2. If the circulation losses continue to accelarate – from 3.6 percent to 4.6 percent to 7 percent – it´s probably closer to six years. In view of the ongoing cutbacks that make daily newspapers less and less attractive, this is not an unreasonable projection.

McChesney och Nichols är inga papperstidningskramare, även om de gillar dem. Boken handlar istället om den nära förestående totala kollapsen av amerikansk journalistik, vilket i sin tur har allt att göra med demokratifrågor, eller snarare bristen på demokrati.

Hur ska framtidens journalistik finansieras för att säkerställa vår demokrati är huvudfrågan, och de argumenterar starkt för att den amerikanska staten måste göra det. Papperstidningarna går inte längre med vinst, nätet kommer inte att kunna dra in tillräckligt med pengar, åtminstone inte än på länge, länge, och om inte staten skjuter till pengar,så kraschar en av demokratins viktigaste förutsättningar; den om välinformerade och pålästa medborgare.

De vill se ett slags presstöd helt enkelt, Sverige nämns flera gånger i boken som ett av de länder som begripit att staten måste vara med och betala (och om man ska tro DN och SvD så funkar det finemang). Jag har inte hunnit till kapitlet om hur de menar att denna amerikanska variant av presstöd ska se ut, men det ska bli intressant.

McChesney och Nichols har en hemsida: www.freepress.net, med diverse mediereformsrelaterad (puh) läsning.

alla dessa böcker, alla dessa författare, all denna engelska

maj 3rd, 2010 § 2 comments § permalink

festival of books

Det var bokfestival i Westwood förra helgen, två dagar med massor av författare, föredrag, seminarier och boksigneringar. Ja, och så böcker förstås. Många böcker och väldigt mycket folk, 140 000 på två dagar.

Det är en härlig helg och hittills har jag gått dit år varje år sedan vi flyttade hit. Inte första året, då hade vi nyss flyttat hit och jag hade ingen koll på någontins alls, men efter det har jag alltid lyckats ta mig dit. Ibland med familjen och det är visst trevligt, men det bästa sättet att besöka bokfestivalen är på egen hand och med förbokad biljett till alla seminarier som man för allt i världen inte vill missa.

I år missade jag nästan allting och det var ledsamt. Jag trodde inte att jag skulle kunna gå alls först så jag bokade inga biljetter, och när jag väl lyckats förhandla till mig några timmar på lördagen var mycket redan slutsålt (biljetterna är gratis, men man måste ändå boka dem).

festivl of books

Men jag lyckades i alla fall gå på ett seminarim som hette ”Journalists uncovering the larger story”, med LA Times-kolumnisten Hector Tobar som moderator och med David Cullen, Barry Siegel och Rick Wartzman i panelen (heter det så: ”i panelen?”).

Roligt samtal, spännande samtal mellan fyra journalister/författare som alla har skrivit böcker om historiska händelser och som alla sa en massa kloka saker om skrivande och journalistik och en del annat också.

Mer om deras böcker senare, nu ska jag skriva en engelsk text om seminariet till min skrivkurs och det känns lite…jobbigt.  Engelska är svårt. Inte akademisk engelska, den är ganska okomplicerad och dessutom har jag tränat på det en hel del. Men vanlig engelska eller vad man nu ska kalla det. Icke-akademisk engelska, journalistengelska: det är svårt. Och det är oändligt frustrerande när jag inte hittar ord och när nyanserna går förlorade och när det helt enkelt inte låter bra.

Aaargh.

Så. Nu skriver jag vidare.

all reklam är bra reklam

april 30th, 2010 § 6 comments § permalink

Titta här då: Guideboken L.A. Bizarro: The All-New Insider’s Guide to the Obscure, the Absurd, and the Perverse in Los Angeles, som skriver om bisarra, märkliga, och/eller mer eller mindre porriga företeelser i Los Angeles, har tillägnat Ikea en hel sida. Det är kombinationen osannolikt billig mat – möbelförsäljning som författarna tycker är…well…absurd:

”Next time you’re shopping for a Krämsp or Glorfnab at Ikea, take a break and park your buns at perhaps the finest eating establishment in Los Angeles – if not the entire world: The Ikea Restaurant and Cafe. Seriously, how many furniture stores have a clean, modern cafeteria that will serve you a plate of eight billion Swedish meatballs smothered in heartstopping gravy with boiled red potatoes and a giant glop of sweet sticky lingonberries on the side, all for less than the price of a Croissanwich. Go on to an Ethan Allen showroom and demand penne past with Alfredo sauce for ninety-nine cents and see how long it takes them to call the police. […] The last time we were there they offered a complete prime rib dinner for about a nickel. That means a typical family of twenty can gorge themselves on beef for about a dollar and then pass out in the bedding section.”


starbucks, 05:48 på morgonen…

april 28th, 2010 § 0 comments § permalink

starbucks morgon april

…är ett härligt ställe. Lugnt och stillsamt, tidningar som prasslar, ingen har bråttom, solen har försiktigt börja lysa i ena hörnet av lokalen.

Det  är förvånansvärt mycket folk här, vilket väl mest beror på att det bor så många äldre människor i min stad. Äldre, pigga människor som inte ligger och drar sig på morgonen, de är ute och stavgår och yogar och sedan stannar de till på starbucks för att ta sig en kopp kaffe på det.

Det måste vara något med havsluften för pensionärerna i min stad ser nästan oförskämt fräscha ut. Jaja, tänker ni, det är klart, de är ju amerikaner, de är botoxade ända in i kaklet fattaruväl, men det är de inte alls. De är fräscha helt enkelt: spänstiga och väderbitna, lätt solbrända, ganska rynkiga (tänk Clint Eastwood för tio år sedan), rejält gråhåriga, de går klädda i jeans och snygga seglarjackor och ser ut som om de har för avsikt att leva i trettio år till. De får mig, med mitt höga blodtryck och min ständigt sovdepraverade hjärna, att känna mig lite sliten.

Sedan finns det en annan sorts äldre människor i min stad och de ser ut som författare hela bunten. Inte lika väderbitna, inte riktigt lika fräscha som gruppen ovan, mer sådär luggslitna på ett bohemiskt, artistiskt vis , med säckiga brallor, glasögon, hatt och olika grader av långt fladdrande hår. Jag blir glad av den där gruppen, tänker att jag skulle vilja hamna där själv en dag.

Men herregud, varför sitter jag här och skriver om pensionärer? Jag kom hit klockan kvart i sex i morse för att skriva  en artikel och en artikelanalys till min skrivkurs, inte för att analysera befolkningsgrupper i min lilla stad. Nu, artikel.

nya punkter på skol-to-do listan sedan igår och som jag längtar till sommarlovet

april 27th, 2010 § 2 comments § permalink

  • Max, blomma till skolan på onsdag, samt favoritbok,
  • Max, grej till show-and-tell på torsdag
  • ta med pajer till teacher appreciation day 7 maj
  • kalas, Erik, fredag, glöm inte!
  • volunteera 21 may, Walk-a-thon. Glöm inte apelsinklyftorna
  • beställ boken som Max behöver över sommaren
  • träffas efter skolan på torsdag och diskutera kommande field trips (Erik)
  • bilder, årsboken, senast onsdag, GLÖM INTE! (Alicia)
  • fira Ms. Barnett, 3 maj, efter skolan (Erik), ta med frukt???

Juni månads avslutningsfester och picknicks och insamlingar och volunteering och uppvisningar och föreställningar och field trips ej inräknade.

det kallas affirmation om jag inte minns fel

april 27th, 2010 § 0 comments § permalink

Igår kväll var det dags för Max att göra den årliga Mothers Day-intervjun och frågorna var ungefär likadana som förra gången.

Mina svar däremot, de var inte alls likadana. I alla fall inte frågan om vad jag jobbar med.

– Ok, last question Mommy, what is your job?

En nanosekunds tvekan bara, sedan:

– My job is to write. I´m a writer.

– Writer. Ok. Cool.

En nanosekunds tvekan till och sedan, eftersom jag eventuellt ska hjälpa till i ett forskningsprojekt tillsammans med min förre handledare och för att någon nytta ska jag väl ha av min doktorstitel och för att jag ibland blir så f-bannat trött på mig själv,  drämde jag till ordentligt:

– You can write reseracher too. I´m a writer and a researcher.

– Ok, researcher. How do you spell researcher?

En liten oansenlig fråga för Max, ett gigantiskt svar för hans mamma.