Ingegerd Landström

Skolstart. Ny ryggsäck till Erik och nya pappersmappar till alla tre inköpta i god tid, vattenflaskor och lunchväskor helt ok från förra året, inga nya behövs. Koll på nya klasskompisar, koll på nya lärare, alla är nöjda och glada, allt är lugnt. Uppstigning i god tid, lunchväskor packade, glömde inte bort att köpa frukt och rökt kalkon till mackorna igår. Bestämde kläder dagen innan, hittade alla borttappade skor och ställde dem i hallen där de ju faktiskt ska befinna sig.

Ut ur huset i god tid och därmed i god tid på skolan trots att jag glömde papperena med klassrumsnummer och var tvungen att springa tillbaka och hämta dem (note to self: det kallas att ha marginaler och betyder helt enkelt att man tar till några minuter extra i sin tidsplanering för att gardera sig mot oförutsedda händelser längs med vägen. En bra grej, glöm det inte.).

Hälsade på alla lärare, hälsade på rektorn, hälsade på en drös nya föräldrar och en del gamla. Många social networking poäng. Bra jobbat.

Hem. Fem och en halv ljuvliga, ensamma, produktiva timmar.

Hämtning av barn. Playdate för Alicia. Hem med pojkarna, lite mellanmål och sedan hopplockning av hockeyutrustning inför eftermiddagens träning. All utrustning hittades,  påklädning under lugna och stillsamma former, iväg till träningen och vi kom i tid. I god tid.

Två och en halv timmars hockeyträning. Svinkallt. Alla mammor hängde vid sargen i två och en halv timme. Måste bli ändring på det där, ska vi verkligen göra det, stå vid sargen i två timmar två gånger i veckan och titta på när våra barn tränar hockey? Vi bör omgående skaffa ett liv, men det är en annan historia som jag återkommer till en annan gång.

Hem vid 19-tiden. Beställde hämtpizza till trötta, utsvultna barn och mamma. Dusch och bad och allt det där och sedan, den verkliga utmaningen: Pappershögar! Hemläxor! Alla papper som behövdes fyllas i fylldes i (i genomsnitt sju per barn), alla hemläxor gjordes utan några större incidenter (förutom att jag använde min föräldraauktoritet och suddade ut Eriks självporträtt bestående av en streckgubbe med vassa tänder och draget vapen. Herregud.)

Kl. 21:14: Pojkarna sover. Alicia ligger och läser.

Sådärja. Första skoldagen avklarad. Piece of cake if you ask me.

Ja det är det, det är en bright, shiny, varm och vänlig och stillsam morgon på alla sätt och vis.

Vi har landat, vi är hemma.

Flygresan var lång, kändes oändlig. Vi längtade hem så förfärligt allihop, alla frågade hur länge det var kvar hela tiden, jag också.

Med fem minuter kvar till landning börjae Max blöda näsblod. Blodet fullkomligt forsade och jag tänkte att jag kanske borde skriva till Swissair och fråga dem vem som skulle ha hjälpt honom med allt blod om han inte hade suttit bredvid mig. Hade en av flygvärdinnorna haft tid att hjälpa honom, lugna honom, byta blodiga servette och klämma till över näsryggen för att få det att sluta rinna?

Eller skulle kanske hans närmaste granne kunna avkrävas att ta på sig rollen som sjukvårdare? Men han kanske inte hade någon lust med det alls, särskilt inte efter att ha blivit nerspilld med en hel kopp äppeljuice av näsblödaren några timmar tidigare. Äppeljuice som torkat blir kladdigt och ganska obehagligt, ännu obehagligare på en flygresa där allting redan är mer eller mindre obekvämt och obehagligt. Spilld äppeljuice mellan låren på en tio-timmars flygresa kan få vem som helst på dåligt, lite mindre hjälpsamt humör.

Jag skulle också kunna fråga Swissair vem som hade ansvaret för at Alicia skulle på få sig en syrgasmask om det behövdes. Den gamla skröpliga farbrorn som satt bredvid henne? Eller hinner flygvärdinnorna med att titta till alla barn som sitter utspridda runt om i kabinen utan någon förälder bredvid sig? Vem ska lugna henne och hålla henne i handen om hon får panik och måste ha sin mamma och vägrar sitta kvar i sin stol?

Varför, skulle jag fråga till sist, får jag veta när jag ringer och checkar in tre dagar före avresan att jag helt säkert och utan problem har fyra platser tillsammans  när det sedan visar sig att det har jag inte alls, jag har två platser ihop och två andra platser utspridda på olika håll i kabinen och måste förlita mig på att vänliga medresenärer kan tänkas flytta på sig för att vi ska få sitta någorlunda nära varandra?

Men det där brevet ska jag skriva en annan dag, inte idag. Idag sitter jag i min soffa på verandan, dricker kaffe, läser Bright shiny morning av James Frey medan ungarna och deras kompis bygger kojor i vardagsrummet. Om en stund kommer Jeff hem, då ska jag gå till biblioteket och läsa på om amerikansk skolpolitik. Där ska jag sitta i flera timmar i lugn och ro utan någon som ropar ”mamma mamma mamma” och vill ha något av mig, min hjälp min uppmärksamhet min tid min energi.

bright shiny morning it is.

Jag klipper gräs, det finns oceaner av gräsmattor här och nu när min bror är bortrest har jag fått förtroendet att ta hand om dem.

Så jag klipper gräs men mest av allt klipper jag humlor. Det är vidrigt, de finns överallt och de är så fina och runda och ludna och somriga och det enda de vill är att surra omkring och äta blommor i lugn och ro och jag kör över dem med min jättelika mördarmaskin och klipper dem i små geggiga gulsvarta småbitar som jag sedan spottar ut bakom mig.

Jag vet att jag gör det för jag har kollat.

Jag saktar ner för att de ska hinna surra vidare, jag kör runt dem när de inte har vett att flytta på sig så att det blir små långhåriga öar av oklippt gräs här och där och jag vet att min bror kommer att undra vad i hela fridens jag sysslat med. Men när jag stannat och väjt ett tag så börjar jag slarva för det är humlor precis överallt och om jag håller på så där blir jag aldrig klar.

Så jag ser varje humla jag möter i ögonen, mumlar förlåt och sedan kör jag över dem.

• Max, blomma till skolan på onsdag, samt favoritbok,
• Max, grej till show-and-tell på torsdag
• ta med pajer till teacher appreciation day 7 maj
• kalas, Erik, fredag, glöm inte!
• volunteera 21 may, Walk-a-thon. Glöm inte apelsinklyftorna
• beställ boken som Max behöver över sommaren
• träffas efter skolan på torsdag och diskutera kommande field trips (Erik)
• bilder, årsboken, senast onsdag, GLÖM INTE! (Alicia)
• fira Ms. Barnett, 3 maj, efter skolan (Erik), ta med frukt???

Juni månads avslutningsfester och picknicks och insamlingar och volunteering och uppvisningar och föreställningar och field trips ej inräknade.

Amerikaner gör allt möjligt samtidigt som de kör bil, det vet varje svensk. Amerikaner rakar sig på olika delar av kroppen, bättrar på mascaran, läser morgontidningen, äter middag, kort sagt gör allt som faller dem in och som man bara inte gör, i alla fall inte om man är svensk och kör bil med händerna parkerade på ratten i den korrekta tio i två positionen.

Jag har hamnat där själv nu. Häromdagen skulle jag köra in till Westwood, vanligtvis en rask liten biltur på femton minuter längs med Sunset Blvd. Det tog närmare två timmar den här gången  – varför vet jag inte, trafikstockningar här är ofta obegripliga och saknar alla former av logiska förklaringar – och under den tiden hann jag läsa ut en bok som jag inte hunnit med tidigare. Jag krockade inte och det gjorde mig på lite bättre humör mitt i trafikstockningsraseriet.

Ibland måste man helt enkelt, hör ni det? Ibland måste man.

Min arbetsplats har flyttat utomhus nu när det helt plötsligt har blivit varmt. Det är fint att sitta här; om jag går iväg någonstans så längtar jag genast tillbaka. Idag åkte jag till West Hollywood och gjorde en intervju med två fantastiskt driftiga teatermänniskor – mer om dem senare –  och i bilen på väg hem var jag så glad över att intervjun blev så bra och över att jag snart skulle sitta vid mitt illgröna bord ute på altanen och börja fila på en artikel.

Våra utemöbler förresten, det känns som att de fodrar en förklaring. Det är helt enkelt så att vi har köpt ett hus med två stora altaner, men sedan tog pengarna slut och vi har inte råd att köpa några möbler. De där stolarna och bordet köpte vi på Craig´s list för 5o dollar (inklusive det halvtrasiga parasollet som skymtar i högra hörnet) och min tanke var först att vi skulle måla om dem. Men, ja, det blev inget målande och sedan började vi liksom vänja oss vid det gröna och nu har jag lagt bort det projektet. ”We should just embrace the green,” sa jag till Jeff, ”we should accept the fact that this is all we can afford right now and learn to love it.” Och så fick det bli. Illgrönt fick det bli. Teakmöblerna får vänta ett tag till.

Med ambitionen att infria min nyårsförhoppning angående brödbak skred jag till verket i söndags eftermiddag. Det var något slags ”basbrödsrecept” med betoning på bas, inga konstigheter alls och därför också omöjligt att misslyckas med, till och med för en nybörjare.

Trodde jag. För de jäste naturligtvis inte; ingenting jäser när jag bakar. Bullarna blev pyttesmå och kompakta, inte stora och fluffiga som jag hade föreställt mig att de skulle bli.

Är det ugnen? Mjölet? Höjden över havet? Mitt obefintliga handlag? Blir det inte bättre än så här?

…men titta vad som kom istället:

Min allra första California Poppy! Jag trodde jag hade planterat dem för tätt och att det bara skulle bli en massa blad och det var lite ledsamt. Jag tror fortfarande jag har planterat dem för tätt, men det spelar ingen roll: de tänker blomma i alla fall. Och idag fyller min fina storasyster år, så den här får du Stina!

Irriterande volunteerdag igår. Först fick jag diskutera med Max lärare om huruvida jag skulle få lov att läsa med Max eller inte. Läser är det vi gör när vi hjälper till i klassrummet, vi sitter med en elev i taget och läser berättelser märkta med olika bokstäver. När en elev har läst tre berättelser i en bokstavsgrupp utan fel går de vidare till nästa. Varje elev sitter med mig i bara några minuter, så det handlar inte om några längre seanser.

Nej, sa läraren. Föräldern som hjälper till ska inte läsa med sitt eget barn.

Jaså, sa jag, men jag vill göra det. Det är enda gången under mina två timmar i klassrummet som jag får jobba med Max.

Nej, sa hon, det blir inte samma sak när föräldrar läser med sina egna barn. Ni kan läsa tillsammans hemma.

Ja det kan vi, sa jag, men för Max är det jättespeciellt när jag är i klassrummet och hjälper till och han vill läsa med mig.

Iskall blick. Hon är en sträng lärare, och hon är särskilt sträng mot föräldrar. Hon gillar nog inte föräldrar alls.

Han behöver bara läsa, sa jag, jag ska inte skriva ner resultatet, men jag vill att han ska läsa med mig.

Iskall blick igen.

Ok. Max, gå och läs med din mamma.

Seger!

Sedan, och som straff, fick jag sitta kvar i klassrummet efter den första lektionen och klippa ut 22 papperslejon medan klassen gick ut och hade idrott. Eller det var väl inte ett straff egentligen, hon hade bett mig göra det innan vår diskussion kom igång, men det kändes som ett straff.

Efter en liten stund kom lärarassistenten in och satte sig för att vässa pennor. Vi pratade lite grann om det ena och det andra.

Alltså, varför sitter jag här och klipper papperslejon åt ungarna? frågade jag så småningom. Borde de inte göra det här själva?

Han skrattade lite och sa något om ”inte hunnit.”

Jaha, sa jag och la ner diskussionen, men fortsatte att fundera på vad vi höll på med. Såvitt jag kommer ihåg har jag aldrig någonsin fått någon pappersfigur klippt åt mig under alla mina år i skolan. Inte har jag fått någon penna vässad åt mig heller, men där satt vi, assistenten och jag, och vässade pennor och klippte ut papperslejon åt ettagluttarna.

Det tog nästan 45 minuter att klippa ut dem. Assistenten satt fortfarande och vässade pennor när jag gick.