Jag klipper gräs, det finns oceaner av gräsmattor här och nu när min bror är bortrest har jag fått förtroendet att ta hand om dem.
Så jag klipper gräs men mest av allt klipper jag humlor. Det är vidrigt, de finns överallt och de är så fina och runda och ludna och somriga och det enda de vill är att surra omkring och äta blommor i lugn och ro och jag kör över dem med min jättelika mördarmaskin och klipper dem i små geggiga gulsvarta småbitar som jag sedan spottar ut bakom mig.
Jag vet att jag gör det för jag har kollat.
Jag saktar ner för att de ska hinna surra vidare, jag kör runt dem när de inte har vett att flytta på sig så att det blir små långhåriga öar av oklippt gräs här och där och jag vet att min bror kommer att undra vad i hela fridens jag sysslat med. Men när jag stannat och väjt ett tag så börjar jag slarva för det är humlor precis överallt och om jag håller på så där blir jag aldrig klar.
Så jag ser varje humla jag möter i ögonen, mumlar förlåt och sedan kör jag över dem.
Skitsnack! Jag tycker du har talang, så det så.
En myra eller en humla har jag inga större problem med, inte ens tio, men när det börjar bli mer så vilar det något massmordsaktigt över det som jag tycker är förfärligt obehagligt. Bilder ja, du är snäll du men jag är en i bästa fall medelmåttig fotograf. Man får inse sina begränsningar!
Skönt att hitta en jämlike. Jag har också svårt att ”mörda” ett djur, oavsett det är en myra eller något större djur som en fågel eller älg(något andra har som nöje på hösten). Men det måste vara oerhört svårt att klippa en gräsmatta utan att mangla ner några humlor efter vägen.
Jag tror jag har frågat det förut men jag frågar det igen, varför blir du inte fotograf? Du tar så vackra bilder och jag älskar att titta på dem. Kram//