Ingegerd Landström

Vi har en fin liten lokaltidning här i min lilla stad. Palisadian-Post heter den (ja, bindestrecket ska vara där, vet inte riktigt varför) och jag läser den från första sidan till sista när den kommer ut varje torsdag. Den är precis som en lokaltidning ska vara, man får reda på viktiga saker (som hur våra skolor påverkas av det astronomiska budgetunderskottet), och en del mindre viktiga saker ( som att en person fick sin bildörr påkörd när hon, möjligtvis lite obetänksamt och utan att se sig för, det förtäljer inte historien, öppnade den efter att ha parkerat längs med Sunset Blvd).

Som i varje god lokaltidning kan lokalbefolkningen naturligtvis göra sina röster hörda genom insändare och det är det många som gör. Trafikrelaterade insändare är absolut vanligast och som god tvåa kommer den ständiga frågan om hundbajs på gräsmattorna. Här en liten pärla från förra veckans tidning:

”Use your own lawn
Many neighbourhood dog owners seem to take it for granted that their dogs can pee and poop on my lawn (even if they pick up the poop). And so I ask myself: Would they allow their kids to do so? Think about that. Am I supposed to allow your pet some slack because it´s an animal? I don´t understand. Please explain.”

Jag ser och förstår författarens ilska (vår gräsmatta är något av en toalett för lösspringande hundar och när man en gång fått torka upp hundbajs i hela huset efter att en unge råkat trampat i en hög och sedan traskat in utan att ta av sig skorna kan det hända att man funderar på om man kanske ändå inte skulle ta och skriva sig en liten insändare), men kan inte låta bli att fnissa åt den där jämförelsen. Den kom så oväntat, presenterade ett helt nytt angreppssätt, ett helt nytt perspektiv på företeelsen. Vet inte riktigt vad jag skulle svara om jag var en slacker hund och dess ägare. Diskussionen slutar där.

1) Our morning routines

2.a) The amount of volunteer work at school; 2.b)  The all but complete absence of dads in that volunteering

3) My stay-at-home-mom-life vs my work life

There, those are the things I need to actually do something about, as opposed to writing about them. Ok, I can’t do so much about the absent dads except quietly curse them, but the rest is all in my hands. ”I am the captain of my fate, I am the master of my soul,” right? Or was it faith? I think it was faith, but fate works better here, obviously.

Anyway, that’s me, I am the captain. I will steer this sinking ship around and become a better, less cranky, person.

Yes, that’s the name of the blog I would start if I only had the time.

It would be so much fun, I could take pictures of my garden every day and describe what’s happening and what’s not. I could ask questions and clever people would answer and let me know whether I might get away with regular potted soil as opposed to sandy for my Manzanitas, since I accidentally used that soil already. I didn’t take the time to read the label. They could tell me what plants that should be used in rock gardens actually needs in order to be happy, cause it can’t possibly be rocks now, can it? They could probably tell me the best way to store some of that rain water too, and maybe sometimes we could get into discussing coastal environment and sustainable cities and all that mindblowing stuff.

It really would be so much fun, but I’m off to do laundry now. Put kids to sleep. Prepare for tomorrow’s valentine parties at school (yes, three of them). Something else that I can’t quite remember right now, but most definitely something relating to household chores or children.

Bye bye then, fun blog, I’ll see you in another life.

Peter Englund har en akademiblogg, den blev jag glad över att hitta. Jag hittade den tack vare ett slösurfande utan dess like som pågått hela denna förmiddag, med undantag för en utflykt till ett garden center där det skulle finnas native plants. Det fanns det inte, förklarade personalen när jag kom dit efter en halvtimmes bilåkning i ösregnet, tanken är att de i framtiden ska ta in native plants, de har dem inte just nu. Jaha.

Så jag åkte hem igen, slösurfade vidare, hittade Peter Englunds blogg och läste att hans nyårslöfte består i att han ska sluta upp med att planlöst, poänglöst, surfa på nätet. Det tar så mycket tid har han insettt, och det skapar en rastlöshet och en orolighet i både tanke och kropp som han inte tycker om.

Tänk att jag funderar i samma banor som Svenska akademiens ständige sekreterare, det är stort. Inte för att jag har avgett något nyårslöfte i ämnet, men herregud så mycket tid jag slösar bort på nätet. Inte alltidl, men i perioder när jag väntar på besked om något, när jag befinner mig mitt emellan något nyss avslutat och något ännu inte påbörjat, när regnet väller in och min plan för dagen inte går att genomföra och jag inte har någon plan B, då sitter jag där, surfandes bort min tid på något som sällan leder någon vart.

Hela tiden som jag gör det känner jag att jag borde – och vill – göra något annat, men jag vet inte vad. Hela tiden är jag irriterad på mig själv för att jag inte gör något annat, för det är ju inte så att jag inte har saker att göra, jag bara inte gör dem.

Jag ska försöka lägga av med det, har jag tänkt mig. När jag befinner mig i något av de där tillstånden när nätsurfing är det enda jag kan ta mig för, ska jag läsa en bok i stället. Det ska jag göra nu, det kanske Peter Englund också gör. Hej hej.

På Jeffs jobb får de allt som oftast besök av nobelpristagare. Det fick de igår igen och efter det sedvanliga seminariet och minglet skulle Jeff följa nobelpristagaren, som inte känner till Westwood så väl, tillbaka till hotellet.

De gick iväg och befann sig snart inbegripna i ett spännade vetenskapligt samtal (får man förmoda) när nobelpristagaren helt plötsligt, mitt i en mening, började springa. Inget ökande av stegen, inget småspring, nej det var en rush värdig en 100-meters löpare och den skulle ta honom över vägen innan trafikljuset slog om till rött.

Jeff förstod först ingenting, de hade ju gått där i lugn och ro och diskuterat och haft så trevligt och inte hade någon av dem särskilt bråttom heller. Sedan, av ren artighet kanske, började han också springa, såg att en bil kom i hög fart och stod i begrepp att svänga höger och förstod att nu skulle denna man bli överkörd och världen bli en superhjärna fattigare. Nobelpristagaren såg inte alls bilen, han var så fokuserad på att ta sig över vägen och ingenting skulle få stå i hans väg. Så nobelpristagaren sprang, bilen svängde i hög fart, och med ungefär tio centimeters marginal krockade de inte.

Jeff sprang ifatt nobelpristagaren, la handen på hans axel och utropade: ”Man, if you get killed in my company, I´ll never get tenure!”

Det tyckte jag var rätt roligt sagt, hela historien var rätt rolig faktiskt, jag skrattade i alla fall.

-Vad sa han då? frågade jag

– Ingenting. Konstaterade bara att det var han som hade haft företräde. Sedan gick vi till hotellet.

(tenure=fast tjänst vid universitet)

Nu har det regnat och stormat i en vecka och vi är så trötta på det här. Erik suckar varje morgon när han tittar ut genom fönstret för att bedöma dagens väderläge. I morse konstaterade han dystert att solen kommer aldrig, adrig mer fram igen. Samt att det inte blir någon hockyträning i eftermiddag.

Och det har han ju rätt i: ingen hockeyträning, ingen tennisträning, inget kaffe på verandan, inga nya mogna tomater. Bara blöta träskor, myror inomhus, takläckage och en överfull, larvigt liten, vattentunna.

Man får egentligen inte klaga på att det regnar. Vi har kronisk vattenbrist i den här delen av världen; regn är en välsignelse, regn är manna från himlen. Om man någon gång råkar försäga sig och utbrista i ett ärligt, ”I am so sick of this rain,” skyndar man sig genast att tillägga ”but we shouldn’t complain, we need the rain. Rain is good.”

Och det är väl sant. Regn är bra, vi behöver det, vi ska var tacksamma över att det regnar och det är vi.

Men ändå. Måste allt komma på en gång? Någon dag här och där, jämnt fördelade över året, vore väl inte så dumt. I augusti skulle jag jubla över några regniga dagar. Nu vill jag bara att det ska bli torrt ute så att myrorna flyttar härifrån. Sol. Nu.

Någon frågade mig om inte jordbävningen i Haiti får mig att tänka till lite extra, om den inte får mig att fundera över riskerna med att bo i en jordbävnings-benägen del av världen.

Men nej, det får den förstås inte, hur skulle den kunna det? Inte kan jag på något vis relatera allt det ofattbara som händer där med vår gamla vanliga vardag.  Jag läser artiklarna, tittar på bilderna föreställandes människorester och trasiga barn med blåslagna ansikten, skänker pengar så gott jag kan, och tänker inte ett ögonblick på  vår egen jordbävning och hur den kommer att se ut. Varje jämförelse blir ett dåligt skämt.

Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag tror att Angelenos i allmänhet är förvissade om att det ska gå ganska lugnt till när vår jordbävning kommer. För den kommer: sannolikheten för att en stor jordbävning (M6.7) ska inträffa i Kalifornien inom de närmaste 30 åren uppgår till 99.7 procent. Sannolikheten för att en mycket stor jordbävning (M7.5 eller över) kommer att inträffa är ungefär fifty fifty och mer sannolik i södra Kalifornien (37 procent) än i norra (15 procent). Allt enligt rapporten ”Uniform California Earthquake Rupture Forecast”, som kom ut för ett par år sedan.

Men Angelenos  i allmänhet tror på den där devisen som Southern California Earthquake Center kör med, den som säger att, ”Earthquakes are inevitable, but the damage from earthquakes are not.” Vi tror att om vi bara följer de där sju punkterna, ”The seven steps on the road to earthquake safety”, som tas upp i broschyren ”Putting Down Roots in Earthquake Country”, så har vi vår överlevnad i stort sett garanterad. Punkt nummer sju till exempel, som handlar om åtgärder man bör ta till efter att skalvet har upphört, har titeln ”When safe, continue to follow your disaster plan.” Inte ”If” –”When.” Vi tar det som ett löfte.

Angelenos tror att när det händer här kommer jordbävningssäkra byggnader att svaja betänkligt, men inte rasa ihop och begrava folk under rasmassorna. Vi tror att broarna och viadukterna som förstärkts sedan Northridge 1994 kommer att hålla så att inga bilar behöver störta ner, inget vägnät lamslås. Vi tror att dammarna kommer att hålla tillbaka vattenmassorna. Vi tror att polisen kommer att hålla ordning, att brandkåren ska släcka bränderna och att ambulanserna ska föra skadade människor till sjukhus där det finns både personal och utrustning.

Så tror vi. Så tror jag. Jag provianterar nytt vatten när jag åker till Target och jag funderar lite flyktigt på att nu är det väl ändå dags att montera fast bokhyllan i väggen så att den inte åker i golvet om det börjar skaka. Annars är allt som vanligt.

Ryssar – de låter så exotiska när de pratar med varandra. De låter som spioner, som författare i exil med säkerhetspolisen i hasorna, som ett par som träffas i hemlighet och i all hast: allt de säger låter viktigt och hemlighetsfullt och spännande.

Jag sitter på Starbucks och är grinig för att jag varit tvungen att köpa ett starbuckskort och registrera detta kort med mitt namn och min adress för att kunna använda internet. Vad är det för idioti? Jag ångrar mig så, blir mer och mer tveksam till att lämna ut mina uppgifter på nätet, man gör det till höger och vänster av alla möjliga anledningar och jag tycker inte om att göra det.  På Coffee Bean får man en inloggningskod som  består av några siffror och med den loggar man in och så är det bra med det: ingen frågar mig vad jag heter och var jag bor och om jag vill ha hundra miljoner reklamutskick per e-post om Coffee Beans alla produkter. Dessutom är kaffet godare.

Mitt emot mig har ett ryskt par slagit sig ned, de sitter med huvudena tätt ihop och pratar sådär snabbt och intensivt med varandra som bara ryssar kan. De ser definitivt inte ut att vara ett par trötta föräldrar som lämnat ungarna hemma ett par timmar med barnvakten; de ser ut som om de har bara denna enda halvtimme på sig att berätta allt det som måste berättas, sedan går tåget, sedan kommer Stasi, och allt kommer att vara för sent.

Jag skriver vidare på min text. En annan text, inte den här, den skrev jag efteråt.

Plötsligt, efter kanske femton minuters intensivt samtal, rullar mannen upp vänster skjortärm så långt han kan. Under skjortärmen, en bit ovanför armvecket, har han ett brett guldarmband. Ett slags överarmband helt enkelt. Paret studerar detta armband mycket ingående och jag vågar inte titta så ordentligt, men det ser dyrt ut och det gnistrar av röda stenar.

Bäst jag sitter och funderar på detta märkliga överarmband gör kvinnan likadant. Hon har en vit blus på sig, den har trekvartsärm och denna ärm rullar hon upp och visar upp ett likadant överarmband med likadana rödgnistrande stenar som mannens. De sitter där en stund och jämför och känner och vrider och vänder på armarna så gott det går.

Så småningom kavlar de ned ärmarna, rättar till kläderna, reser sig upp, tar sista klunken kaffe, och går ut genom dörren.

LA Kings vs Washington Capitals. A suite.

Many old friends and a great view.

Very excited husband got to meet LA Kings alumni Marty McSorley, and got his autograph and got to talk to him for a while.

Very excited kids got to meet Bailey. No autographs, but a hug and a handshake.

And we won. 2-1. Great game. Great afternoon!