september 23rd, 2011 § 2 comments § permalink
When I’m at school Mom and Dad work too.
Mom does writing. She loves lunch with friends. She reads about and other stuff. She goes to long, boring meetings and she drinks a lot of coffee. She sits at the desk typing and works out at the gym.
Dad on the other hand also goes to the gym, he types, writes, goes to hockey games, he too drinks a lot of coffee, studies, goes to his work at UCLA, and also goes to the gym.
september 21st, 2011 § 4 comments § permalink
Luna sover, jag bygger hemsida. Försöker bygga rättare sagt. Mest är det bara frustration och irritation över hur långsamt det går och hur svårt det är när man inte kan nästan någonting. Det är ju alldeles fantastiskt roligt när det blir som jag vill, men det blir det nästan aldrig. Funderar på att gå en kurs för att lära mig, hittade en på UCLA Extension där man lär sig att använda Joomla. Vad är det, undrar jag? Är det bra månntro?
Luna bara sover, hon är som en litet barn, sover bäst utomhus.
september 17th, 2011 § 2 comments § permalink
Det är mycket nu. Hösten har börjat och jag hinner inte med. Jag känner mig som den där som inte hann med bussen och som springer och springer och tappar halsduken och fumlar med väskan och vinkar åt chauffören och ropar ”Hallååå, stanna, snälla vänta på mig, jag skulle ju med här.” Bara det att det inte är en buss jag springer efter, det är livet självt.
Det är födelsedagar och kalas och nya träningstider och hockeyträning jämt och nya aktiviteter och jobbsök och valp och skola och ett pestigt elände med en av lärarna. Det är nya rutiner för Alicia, för hon har börjat middle school och det är en molande sorg över just detta faktum, att hon är på en annan skola, någon annanstans, och att hon börjar high school om tre år. Jag hämtar pojkarna på den gamla vanliga skolgården och jag vill att hon ska komma och möta mig som hon brukade göra och med andan i halsen fråga om hon kan ha en playdate eller om hon kan stanna kvar på skolan en stund och mamma ta min ryggsäck jag vet inte var min lunchväska är och nu åker jag till Emily kommer du och hämtar mig sent, får jag äta middag där och nej jag har ingen hemläxa eller jag menar jag har redan gjort den, så får jag stanna länge, mamma snälla. Och sen är hon borta och det är helt i sin ordning men nu är hon inte längre där och jag saknar henne så mycket att jag får ont i magen när jag går in på skolgården.
Hur som helst, den här helgen är en Hämta-andan helg. Barnen och Jeff badar och jag, jag gör just ingenting. Sitter på en solstol och tittar på folk. Läser tidningar. Funderar lite över morgondagens födelsedagskalas. Skriver. Saknar i stort sett bara gott kaffe. Har inga större förhoppningar om ”Soak City Food Hut.”
september 17th, 2011 § 2 comments § permalink
Soak City eller vad det nu heter: lugn och ro och glada barn. Möjligtvis också den enda plats på jorden som ännu ej koloniserats av Starbucks. Den Costco-hatande, småföretagsälskande delen av mig tycker att det är helt i sin ordning. Den andra, kaffeälskande, delen suckar dystert över sugigt kaffe.
september 8th, 2011 § 2 comments § permalink
Jag har plockat upp två liftare i mitt liv.
En gång när jag nyligen hade fått körkort och var på väg hem från stan till min lilla by en lördagsmorgon. Jag kände igen honom, han var några år äldre och kom från en by några mil bortanför min. Han var snygg och jag var blyg och jag släppte av honom efter ett par mil, vid korsningen där jag skulle svänga vänster och han skulle fortsätta rakt fram.
Den andra gången var en sen kväll i Uppsala när jag var på väg hem från stallet. Det var mörkt, det ösregnade och vid en busshållplats stod en drypande våt människa och liftade. Hon hade just missat bussen visade det sig och jag skjutsade ner henne till stan. Hon var så glad över att någon hade stannat och jag var så glad över att jag hade stannat.
Jag kom att tänka på dem när jag körde förbi tre liftare idag. Först två unga män strax bortanför Main Street i Santa Monica, sedan en äldre man längs med PCH.
Jag tänkte att det är något med liftare som vädjar till det bästa i oss. Hela idén med att lifta bygger ju på att människor kan – och vågar – lita på varandra.
Någon litar så mycket på sina medmänniskor att hen ställer sig en vägkant i förhoppningen att någon annan som är på väg åt samma håll och har plats över i bilen ska stanna till och öppna dörren.
Denne andra litar så mycket på sina medmänniskor att hen öppnar den där dörren och släpper in en okänd människa i bilen för en stund.
Jag vill också lita på mina medmänniskor. Jag vill tro att den där människan som står där inte vill någonting annat än att ta sig från punkt a till punkt b på billigast möjliga sätt, men det gör jag inte. Jag vill inte vara misstänksam och ängslig, men det är jag. Jag stannar aldrig och jag tittar inte på liftaren när jag kör förbi. Jag skäms, särskilt om jag sitter helt ensam i min stora bil.
Jag tror att varje upplockad liftare bidrar till att den sammanlagda tilliten i världen, den som kommer sig av att människor tror gott om varandra och gör snälla och hjälpsamma saker mot varandra, ökar. Tydligen tror jag dock mest av allt att rån- och mordstatistiken går upp om jag stannar till.
Ängslighet, I hate you.
september 2nd, 2011 § 0 comments § permalink
Det är så mycket som kan hända en liten valp.
Den kan tugga på pinnar och riva sönder tandköttet, eller, ännu värre, kvävas. Den kan äta stenar (och kvävas igen) eller växter som den inte tål och bli jättesjuk och dö. Den kan bli stungen av ett bi och om den är allergisk kan vad som helst hända. Den kan äta legobitar (det spelar ingen roll hur minituöst man försöker tömma huset på legobitar, de dyker ändå upp någonstans och de är alltid mycket små och livsfarliga) och kvävas av det också.
Den kan smita ut genom dörrar/grindar/fönster som av misstag lämnats öppna och då är det kört.
Den kan få för mycket mat och bli fet, eller för lite mat och svälta ihjäl. Eller i alla fall inte växa som den ska. Den kan bli trampad på av en jäktad vuxen och normaltung person som till exempel far omkring i köket och lagar mat och inte ser att den lilla valpen också vill hänga i köket.
När den lilla valpen blir större och kan gå ut och på promenader kan den träffa på en mycket större hund som försöker slita strupen av den. Jag läste någonstans att Cavalier King Charles Spaniels dels är dåliga på att läsa av andra hundars kroppsspråk (eller hundspråk eller vad det nu är), dels tror gott om allt och alla och gärna springer fram och hälsar. Tänk er själva vad den kombinationen kan leda till.
Så är det just nu, mitt i all hundlycka. Men man vänjer sig, visst gör man väl det?
