Jag vet, jag har lagt in den där bilden förut, men jag kan inte låta bli. Mitt lilla universum är det, särskilt de allra första dagarna innan tidsomställningen har klarats av och jag kan sitta uppe halva nätterna och det finns inga måsten, inga förpliktelser, bara ensamhet och lugn och ro. Jag kan dricka kaffe klockan två på natten om jag vill och jag kan sova till elva nästa dag utan att få dåligt samvete över det.
Resan över gick bra och den var lika förfärlig som den alltid är. Eller nej, den var värre faktiskt, de blir bara värre och värre, det blir bara mer och mer slitsamt. Egentligen borde det vara enklare ju större barnen blir och det blir det ju också på sätt och vis. De roar sig med film och böcker, sover ganska mycket och till min stora lycka och mentala hälsa har nu även Erik tagit sig förbi den där längden när man bara måste ta spjärn med fötterna mot stolsryggen framför då och då för att liksom kasa sig på plats i stolen trots att jag vaktar honom som en dobberman för att han inte ska göra det eftersom jag inte vill störa andra och eftersom jag tycker att den avsky som möter mig och mitt barn från människan som sitter i den stolen är så jobbig och sorglig att ta emot.
Nu är det slut med det och det är skönt. Nu är mina barn större och jag ska ägna resten av mitt flygande liv åt att vara precis så vänlig och hjälpsam som så många andra människor varit mot mig när jag har rest ensam med mina barn och behövt det som mest. Jag ska betala framåt. Jag ska säga ”vad fina barn du har” och ”gud vad du gör det bra som fixar att resa själv med barnen” till utmattade föräldrar. I passkön ska jag le till mamman som förgäves försöker lugna ner sina två hyperaktiva barn som just befriats från 11 timmars stillasittande. Jag ska le och nicka så att hon förstår att jag också har varit där och att det är ok, inget att göra åt, ingen katastrof, bara två hyperaktiva barn i en passkö. Världens undergång är det inte. Jag ska erbjuda mig att hjälpa till om någon ser ut att behöva det och om en fyra månaders bebis framför mig skriker oavbrutet i en timme eller två ska jag inte sucka högt och himla med ögonen eller ta det som en personlig förolämpning mot mig och mitt välbefinnande; jag ska bara skänka en tacksamhetens tanke åt mina stora, oskrikiga, barn, trycka fast hörlurarna lite bättre, och låta livet ha sin gång.
Ja, tiden av stolsryggsångest är över, men resorna blir jobbigare för varje gång. För att jag är flygrädd, för att jag blir så trött och sliten, för att tiden går så obeskrivligt långsamt. Jag kan sitta där hopklämd i min stol och uppleva en ångest som inte har någonting med stolsryggar att göra, bara med vetskapen om att den här resan kommer jag att göra igen och igen och igen och igen, ett oändligt antal resor som jag måste göra under resten av mitt liv.
Och sedan lite åldersnoja på det: helt plötsligt börjar jag tänka på när den tid kommer att jag inte längre orkar göra den där resan, när jag är gammal och skröplig och tvingas stanna hemma. Det är ju ännu värre, tusen gånger värre.
Ja herregud, så där håller jag på. Men i eftermiddags sov jag några timmar och det är varmt ute trots att solen inte skiner, och sommarstugan är så fin för min bror har lackat verandan och min syster städat och min mamma skött om löjtnanshjärtansbusken i rabatten som om det vore hennes barnbarn och nu är det bara skönt att vara hemma.
