…reminds me, in her own dog-kind-of-way, about the simple pleasures in life. Like enjoying a few moments in the warm afternoon sun every once in a while (chewing bone is optional).
webperson sökes
oktober 27th, 2011 § 0 comments § permalink
Jag försöker bygga en hemsida. Det går inte särskilt bra: det går långsamt och jag måste lära mig tusen saker från början och jag har varken tid eller tålamod, jag behöver den där hemsidan nu.
För att snabba på det hela gick jag en kurs på UCLA Extension. Fyra lördagar x 8 timmar som kostade $750 och jag hade höga förväntningar kan jag säga. Inte så att jag trodde att jag skulle kliva ut med en tekniskt och utseendemässigt fulländad hemsida på något vis, men en bra basic version tänkte jag att jag skulle få till för de där pengarna.
Men det var ingen bra kurs alls. Det var en riktig skitkurs faktiskt om man ska se till kursen utlovade och vad den i praktiken levererade och aldrig förr har jag skrivit en så ovänlig kursutvärdering som efter denna. Jag tänkte först begära en del av pengarna tillbaka, men så fegade jag ur. Tänk om allt var mitt fel, tänk om det är jag som är dum i huvudet och inte kursen som var dålig, tänkte jag. Det vore pinsamt.
När kursen var slut gick jag ut på gatan och började springa för att hinna över innan rödljuset slog om. Då snubblade jag på något idiotiskt, föll plakat på trottoaren och slog sönder knät och mina två veckor gamla jeans som hade kostat$ 185.Det enda som var bra med det var att bakom mig gick två av mina fellow kurskamrater som jag inte pratat med tidigare. De stannade för att kolla att jag mådde bra och sedan gick vi tillsammans till våra bilar och pratade skit om kursen hela vägen och jag kände mig inte längre så dum i huvudet.
Hur som helst så kan man säga att den kursen kostade mig $935, ett trasigt knä, 32 timmar av mitt liv och mer frustration än vad jag trodde att en människa kunde uppbringa inför ett tekniskt problem.
Om någon känner någon som är bra på att bygga hemsidor baserade på Joomla och som är schysst och trevlig så får denne någon gärna kontakta mig.
till papperstidningens försvar
september 30th, 2011 § 4 comments § permalink
Jag har verkligen försökt, det har jag. När jag kom tillbaka från Sverige i mitten av augusti tänkte jag att nu är det väl ändå dags att modernisera mitt tidningsläsande, övergå till nätläsande av min lokaltidning istället för att hämta in den där pappersbunten varje morgon.
Så jag lät bli att förnya prenumerationen som jag gjorde uppehåll i innan vi åkte till Sverige. Läste Los Angeles Times på nätet istället. Och på telefonen.
Och upptäckte ganska snart att jag har ingen koll alls längre. För jag läser inte en nättidning på samma sätt som jag läser en papperstidning.
På nätet klickar jag bara på det som jag är absolut mest intresserad av, allting annat glider elegant och obemärkt förbi min uppmärksamhet.
Och jag är rastlös; jag läser ett par artiklar, sedan kommer jag på att jag skulle ju läsa den där andra artikeln i en annan tidning och så klickar jag vidare eller så kollar jag min mail som hastigast och vips så har jag halkat iväg till något annat. Hejdå lokalnyheter.
Papperstidningen är något helt annat. Papperstidningen är, helt enkelt genom sin fysiska existens, uppfodrande. Den ligger där på köksbordet, ett visst antal sidor och innan jag har gått igenom alla sidor så har jag inte läst den.
Alltså läser jag hela tidningen. Inte varje artikel, men oändligt mycket mer än vad jag gör på nättidningen. Jag går till exempel inte in på ”businessdelen” på nätet för jag är inte så värst intresserad av det. I papperstidningen bläddrar jag igenom den bara för att den finns där och allt som oftast hittar jag intressanta artiklar där också.
Dessutom: i papperstidningen ligger texterna där framför mig. Inte bara rubrikerna och en liten snutt av en inledning utan hela artiklarna. Jag läser lite förstrött och så visar det sig faktist vara intressant fast inte rubriken lät så förfärligt spännande och så läser jag hela artikeln av bara farten.
På nätet orkar jag inte klicka på alla insändare, korta ledare eller Fråga Amy – jag läser de största artiklarna och sedan betraktar jag tidningen som färdigläst. Eller färdigläst – när blir en nättidning färdigläst? Aldrig, vilket ju är positivt på ett sätt, men som också gör att jag blir överväldigad och på något vis legitimerar det faktum att jag inte läser så noggrannt.
Och jag missar massor. Jag känner mig helt off.
Jag saknade min papperstidning alldeles förfärligt.
Så jag gav upp alla tankar på modernisering. Jag började prenumerera igen och i måndags morse låg den där på uppfarten igen. Uppfodrande: ”Läs mig,” sa den.
Den läggs väl ner snart förstås, precis som alla andra papperstidningar, men fram till dess så gör jag just det. Jag läser hela min älskade papperstidning och jag tänker aldrig säga upp min prenumeration igen.
slacker parents. but fit. plenty of gym visits.
september 23rd, 2011 § 2 comments § permalink
When I’m at school Mom and Dad work too.
Mom does writing. She loves lunch with friends. She reads about and other stuff. She goes to long, boring meetings and she drinks a lot of coffee. She sits at the desk typing and works out at the gym.
Dad on the other hand also goes to the gym, he types, writes, goes to hockey games, he too drinks a lot of coffee, studies, goes to his work at UCLA, and also goes to the gym.
Vi har det bra här
september 21st, 2011 § 4 comments § permalink
Luna sover, jag bygger hemsida. Försöker bygga rättare sagt. Mest är det bara frustration och irritation över hur långsamt det går och hur svårt det är när man inte kan nästan någonting. Det är ju alldeles fantastiskt roligt när det blir som jag vill, men det blir det nästan aldrig. Funderar på att gå en kurs för att lära mig, hittade en på UCLA Extension där man lär sig att använda Joomla. Vad är det, undrar jag? Är det bra månntro?
Luna bara sover, hon är som en litet barn, sover bäst utomhus.
i förbifarten
september 17th, 2011 § 2 comments § permalink
Det är mycket nu. Hösten har börjat och jag hinner inte med. Jag känner mig som den där som inte hann med bussen och som springer och springer och tappar halsduken och fumlar med väskan och vinkar åt chauffören och ropar ”Hallååå, stanna, snälla vänta på mig, jag skulle ju med här.” Bara det att det inte är en buss jag springer efter, det är livet självt.
Det är födelsedagar och kalas och nya träningstider och hockeyträning jämt och nya aktiviteter och jobbsök och valp och skola och ett pestigt elände med en av lärarna. Det är nya rutiner för Alicia, för hon har börjat middle school och det är en molande sorg över just detta faktum, att hon är på en annan skola, någon annanstans, och att hon börjar high school om tre år. Jag hämtar pojkarna på den gamla vanliga skolgården och jag vill att hon ska komma och möta mig som hon brukade göra och med andan i halsen fråga om hon kan ha en playdate eller om hon kan stanna kvar på skolan en stund och mamma ta min ryggsäck jag vet inte var min lunchväska är och nu åker jag till Emily kommer du och hämtar mig sent, får jag äta middag där och nej jag har ingen hemläxa eller jag menar jag har redan gjort den, så får jag stanna länge, mamma snälla. Och sen är hon borta och det är helt i sin ordning men nu är hon inte längre där och jag saknar henne så mycket att jag får ont i magen när jag går in på skolgården.
Hur som helst, den här helgen är en Hämta-andan helg. Barnen och Jeff badar och jag, jag gör just ingenting. Sitter på en solstol och tittar på folk. Läser tidningar. Funderar lite över morgondagens födelsedagskalas. Skriver. Saknar i stort sett bara gott kaffe. Har inga större förhoppningar om ”Soak City Food Hut.”
utsikt från dagens skrivarlya
september 17th, 2011 § 2 comments § permalink
Soak City eller vad det nu heter: lugn och ro och glada barn. Möjligtvis också den enda plats på jorden som ännu ej koloniserats av Starbucks. Den Costco-hatande, småföretagsälskande delen av mig tycker att det är helt i sin ordning. Den andra, kaffeälskande, delen suckar dystert över sugigt kaffe.
den jag inte är
september 8th, 2011 § 2 comments § permalink
Jag har plockat upp två liftare i mitt liv.
En gång när jag nyligen hade fått körkort och var på väg hem från stan till min lilla by en lördagsmorgon. Jag kände igen honom, han var några år äldre och kom från en by några mil bortanför min. Han var snygg och jag var blyg och jag släppte av honom efter ett par mil, vid korsningen där jag skulle svänga vänster och han skulle fortsätta rakt fram.
Den andra gången var en sen kväll i Uppsala när jag var på väg hem från stallet. Det var mörkt, det ösregnade och vid en busshållplats stod en drypande våt människa och liftade. Hon hade just missat bussen visade det sig och jag skjutsade ner henne till stan. Hon var så glad över att någon hade stannat och jag var så glad över att jag hade stannat.
Jag kom att tänka på dem när jag körde förbi tre liftare idag. Först två unga män strax bortanför Main Street i Santa Monica, sedan en äldre man längs med PCH.
Jag tänkte att det är något med liftare som vädjar till det bästa i oss. Hela idén med att lifta bygger ju på att människor kan – och vågar – lita på varandra.
Någon litar så mycket på sina medmänniskor att hen ställer sig en vägkant i förhoppningen att någon annan som är på väg åt samma håll och har plats över i bilen ska stanna till och öppna dörren.
Denne andra litar så mycket på sina medmänniskor att hen öppnar den där dörren och släpper in en okänd människa i bilen för en stund.
Jag vill också lita på mina medmänniskor. Jag vill tro att den där människan som står där inte vill någonting annat än att ta sig från punkt a till punkt b på billigast möjliga sätt, men det gör jag inte. Jag vill inte vara misstänksam och ängslig, men det är jag. Jag stannar aldrig och jag tittar inte på liftaren när jag kör förbi. Jag skäms, särskilt om jag sitter helt ensam i min stora bil.
Jag tror att varje upplockad liftare bidrar till att den sammanlagda tilliten i världen, den som kommer sig av att människor tror gott om varandra och gör snälla och hjälpsamma saker mot varandra, ökar. Tydligen tror jag dock mest av allt att rån- och mordstatistiken går upp om jag stannar till.
Ängslighet, I hate you.
världen har blivit en farlig plats
september 2nd, 2011 § 0 comments § permalink
Det är så mycket som kan hända en liten valp.
Den kan tugga på pinnar och riva sönder tandköttet, eller, ännu värre, kvävas. Den kan äta stenar (och kvävas igen) eller växter som den inte tål och bli jättesjuk och dö. Den kan bli stungen av ett bi och om den är allergisk kan vad som helst hända. Den kan äta legobitar (det spelar ingen roll hur minituöst man försöker tömma huset på legobitar, de dyker ändå upp någonstans och de är alltid mycket små och livsfarliga) och kvävas av det också.
Den kan smita ut genom dörrar/grindar/fönster som av misstag lämnats öppna och då är det kört.
Den kan få för mycket mat och bli fet, eller för lite mat och svälta ihjäl. Eller i alla fall inte växa som den ska. Den kan bli trampad på av en jäktad vuxen och normaltung person som till exempel far omkring i köket och lagar mat och inte ser att den lilla valpen också vill hänga i köket.
När den lilla valpen blir större och kan gå ut och på promenader kan den träffa på en mycket större hund som försöker slita strupen av den. Jag läste någonstans att Cavalier King Charles Spaniels dels är dåliga på att läsa av andra hundars kroppsspråk (eller hundspråk eller vad det nu är), dels tror gott om allt och alla och gärna springer fram och hälsar. Tänk er själva vad den kombinationen kan leda till.
Så är det just nu, mitt i all hundlycka. Men man vänjer sig, visst gör man väl det?