Ingegerd Landström

Flygresan hem tillbringade jag i Bodil Malmstens trädgård i Finistére. Jag läste om hennes blomplanterande och vattnande och krig mot mullvadarna och om hennes bekantskaper med andra Finisterianer i denna lilla franska by som hon hittade av en slump och så totalt förälskade sig i att hon flyttade dit. Köpte ett hus och började odla sin trädgård.

Det låter så underbart det där, att hitta sin plats på jorden, hitta hem. Jag skulle också vilja göra det, har alltid trott att jag skulle göra det så småningom och jag skulle gärna vilja göra det ganska snart så att jag, om allt går väl i övrigt, hinner bo där ett bra tag.

I bilen på väg hem från flygplatsen, medan ungarna ropade "daddydaddydaddy" och ingen brydde sig om mig, satt jag och tänkte på allt detta och kände mig lite dyster. Alla dessa nedsläckta lokaler, tomma gator, ödsliga bensinmackar och iskalla reklamskyltar som rusar förbi utanför fönstret – kontrasten mellan Bodil Malmstens franska trädgård och Los Angeles sedd från 405:an mellan LAX och Westwood klockan halv tio på kvällen är…ja…obeskrivbar faktiskt. 

"Jaha", tänkte jag. "Välkommen hem, här bor jag. Är det här mitt Finistére? Är det här jag vill tillbringa resten av mitt liv?" Jag satt och tänkte på det där och på att det måste ha blivit fel någonstans. Inte för att jag har någon klar bild av hur min plats på jorden skulle se ut, men den innehåller definitivt inte några ödsliga bensinmackar, det är jag alldeles säker på. Den är mer åt Finistére-hållet om man säger så.

Men dagen därpå, det vill säga i förrgår, var jag ute på en tidig joggingrunda och vinden blåste så ljumt och vänligt, solen värmde mina trasiga axlar och kråkorna höll sig på behörigt avstånd. Och igår fick vi reda på att det finns en liten, liten chans att vi får köpa det där huset i alla fall, det som ligger nära havet och bergen och utan minsta bensinmack inom synhåll. Inte vet jag om någon ljuv hitta-hem känsla skulle uppstå – det kanske är väldigt få förunnat, Bodil Malmsten kanske bara hade tur – men om jag fick sitta där ute på terassen på kvällarna, under mitt citronträd, och lukta på blommorna, så skulle det vara alldeles tillräckligt.

Idag, eller imorgon, eller möjligtvis på måndag, allra senast den 4.e, får vi besked.

Jag, mina barn, våra tre ryggsäckar och fyra resväskor har kommit hem. Jeff mötte oss på flygplatsen och jag gick av mitt fem veckor långa mammaskift.

Jag tog vagnen med resväskorna, han tog barnen. Jag gick bakom dem, lyssnandes till deras ivriga "pappapappadaddypappadaddy" när de skulle berätta om tusen och en saker för deras pappa som de nästan saknat ihjäl sig efter de sista veckorna.

Jeff såg till att de inte blev överkörda när vi gick över gatan och löste konflikten om vem som skulle sitta var i bilen. När pojkarna hittade en cykel i garaget och bråkade om vem som skulle cykla först redde han ut det – jag bar in väskor i hissen.

Väl hemma slängde jag in smuggel-köttbullarna i frysen, duschade och gick och la mig (ungarna sov på planet, det gjorde inte jag). Hörde någonstans långt borta att det diskuterade vad som skulle ätas till middag, förundrades över det oerhörda i att saker hände utan att jag på något minsta vis var inblandad. Somnade. Vaknade till då och då, ibland av ett måltjut (hockey), ibland av att pojkarna bråkade om något. Ignorerade allt, sov vidare.

Och hela tiden, hela kvällen: "Daddy! Daddy!Daddy!" Inte ett enda "Mamma", inte ett enda. Ingen som saknade mig när jag försvann till sovrummet, ingen som kom och drog i mig och ville att jag skulle kliva upp, ingen som behövde hjälp med något, ingen som ville att jag skulle leka något eller läsa något eller fixa något. iInga tänder att borsta, inga böcker att läsa, ingenting. Bara jag och min trötthet och min säng i mitt sovrum.

Resmorgon. Det vanliga kaoset som uppstår när man ska packa ihop en sommarstuga som man bott i hela sommaren. Tänkte jag skriva. Men det finns faktiskt inget kaos alls här, bara en hel del vemod över att den här sommaren också har tagit slut. 

Det finns inget kaos för jag har blivit bättre på det här. Jag har packat i flera dagar, en resväska här, en där, och nu är de inlastade i bilen, det gjorde jag redan igår kväll. Jag har letat fram alla biblioteksböcker och hittat alla utom en. Jag har städat, tömt kylen och, nej förresten, jag har inte dammat mattorna. Jag har rensat borta alla gamla blad från blommorna som står på verandan, nu får mamma ta över.

Nu ska vi äta frukost. Pojkarna ska cykla en runda och sedan ska vi ställa bort cyklarna i förrådet. Det definitiva slutet på sommaren – att ställa in cyklarna i förrådet. Alicia har sagt hejdå till sin allra bästa sommarkompis redan igår kväll. Det var sorgligt.

Sedan ska vi titta oss omkring i stugan för att se att vi inte glömt något och sedan kommer det där ögonblicket när vi måste säga hejdå till alla och när det är över sätter vi oss i bilen och åker till Luleå. Och imorgon åker vi hem.

Jag lagar mat i smyg denna sista vecka i Sverige. Jag stryker omkring på gården och väntar på att min mamma ska lämna huset för en längre stund och när hon väl gör det – idag till exempel cyklade hon iväg för att plocka blåbär – skrider jag till verket. Snabbt in i köket och så kör jag igång med storkoket. Fort går det, idag uppstod blodvite när jag skar lök bara för att jag hade så bråttom och för att jag hela tiden sneglade ut genom köksfönstret för att se om någon var på väg in.

Mina föräldrar börjar nämligen bli lite till åren. Inte för att de inte kan fixa det där med mat längre , det kan de visst, men jag tänker att ibland vore det skönt för dem att bara ha något att ta fram och värma ur frysen. Så jag föreslog min mamma att jag skulle göra några storkok med grytor och sånt som de gillar så att det räcker till att frysa in några portioner.

Det förslaget tyckte inte min mamma alls om. Hon tycker att jag tillbringar tillräckligt mycket tid i köket som det är och att jag inte ska oroa mig för dem. 

Så nu lagar jag mat i smyg, när hon inte ser, för man ska välja sina strider och detta är en strid som jag väljer att inte ta.

Jag vet ju att när hösten kommer och de hittar de där matlådorna i frysen så kommer mamma att muttra över att jag inte lyssnade på henne, men sedan kommer hon att börja titta lite närmare och hitta allt möjligt som hon gillar och då kommer hon att bli ganska nöjd och skänka mig en tacksamhetens tanke och jag kommer att sitta på andra sidan jordklotet och känna att jag kan ta hand om mina fina föräldrar lite grann i alla fall, fast jag inte är där.

Imorgon ska jag göra köttfärsbiffar, det blir en utmaning. Jag hoppas på blåbärsplockning igen.

Jag borde skriva här. Borde skriva på min andra grej. Borde läsa tusen böcker till innan jag åker hem, vi åker ju hem snart och min hög med olästa böcker är sorgligt stor. Nästa sommar, allt får bli nästa sommar.

Jag borde sova mer, jag tror folk i min närhet oroar sig för mig för att jag ser så sliten ut. Men jag är sliten, så det är väl ok att se sliten ut. Jag är trött och sliten och jag har så helvetiskt ont i axlarna så jag kan knappt tänka på något annat. JOHN AND PAUL, I LOVE YOU AND I MISS YOU! I MISS OUR MORNINGS TOGETHER – YOUR HANDS AND YOUR ULTRA SOUND MACHINES AND YOUR ELECTRIC CORDS, I MISS YOU MORE THAN I MISS MY HUSBAND AND I MISS HIM A LOT! Ja, dessutom har jag inte klippt håret på mycket länge och det bidrar kanske till den slitna looken. Jag ska, jag ska göra det, bara inte just nu.

Jag borde skriva något om åklagare "bara köra på" Hilleberg för att visa mitt stöd för alla smarta kvinns som skriver så bra och starkt och klokt om det hela. Och nu har jag gjort det så det känns bra.

Vi borde ha köpt ett hus. Det har vi inte gjort och som det ser ut just nu så kommer vi mest troligt inte att göra det heller.

Jag borde få det där andra jobbet jag sökte häromdagen. Herregud, om jag inte ens blir kallad till en intervju för det jobbet så kommer jag aldrig, aldrig, aldrig att få ett jobb i Los Angeles. Det är mitt jobb, de kunde ha läst min cv och skrivit jobbannonsen efter den. 

Så borde jag komma in på den där distansutbildningen jag sökt, men det verkar inte som om jag gör det och det gör mig lite ledsen. Ledsnare än för både huset och jobbet. Eller kanske inte mer än för huset ändå. Den där terassen, jag hade varit en mycket lycklig människa där ute på min terass om kvällarna, även fast jag inte kom in på kursen.

Jag borde lägga mig och krama min läsande dotter och sedan borde vi sova. Det ska vi göra nu.

Tack för fler kommentarer på mitt tidigare inlägg. Jag började svara där, men det blev så långt och så ville jag verkligen hamra in mina åsikter i varje eventuell läsare så det fick bli så här.

Först måste jag bara säga att påståendet att "problemet är att väldigt liten del av svensk media har kvalificerade reportage…" är ju helt…jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Kanske bara att det bekräftar min rubrik. Den här sommaren har jag läst "samlingsreportage-böcker" av Anneli Jordahl, Jan Gradvall och Niklas Orrenius. Jag har läst ett par Filter, någon Axess, 00-tal, Tidningen Vi och en hel del andra tidsskrifter. Sverige har massor av alldeles fantastiskt begåvade journalister!

Åter till ämnet: gratisjournalistik vs betald journalistik, traditionell media vs bloggar.

För att försöka hålla mig kort så tror jag helt enkelt att bra journalistik kostar pengar. Om det nu är så att våra USA-korrar gör ett dåligt jobb och mest sitter vid sina skrivbord och läser amerikanska tidningar som de sedan refererar ur i sina artiklar, så blir det ju inte bättre för att en bloggare gör samma sak. Ja, Det Progressiva USA (för att bara ta ett exempel, jag vill inte hålla på och peka ut den bloggen hela tiden, det är absolut inget fel på den) är gratis, men om vi nu ska prata kvalitet och vad vi vill att journalistik ska vara i framtiden så är det väl knappast kostnadsfri referatjournalistik, i vilken form det än må vara, som är den mest eftersträvansvärda. Väl?

Jag tror så här: Om man vill skriva bra reportage, om man vill hitta nya nyheter och inte enbart referera till andra källor, så kostar det pengar, vare sig man publicerar sig i en blogg eller i en tidning eller på blommigt fucking toalettpapper.

Någon måste helt enkelt betala. Någon måste betala Martin Gelin för att han tillbringar några dagar i Tennessee och skriver sin artikel, annars kommer han att vara tvungen att skaffa sig ett annat jobb för att inte dö av svält och då kommer han inte att ha tid att åka till Oklahoma eller Minnessota eller Nyköping och göra fler bra reportage. Möjligtvis kommer han att sitta vid sitt skrivbord några kvällar i veckan och blogga om något intressant han läst i tidningen eller sett på något nyhetsprogram i TV. Det blir säkert riktigt bra det också och alldeles säkert blir det gratis, men är det det vi vill att journalistik ska vara begränsad till? Det tror inte jag att någon vill. Dett är faktiskt inte bra nog.

Hörni, aldrig har väl intresset för skrivandet och möjligheterna att bli läst varit större än nu. Det är ju alldeles fantastiskt, helt makalöst! Tänk om alla dessa begåvade skribenter, bloggare såväl som "vanliga" journalister, kunde sluta ödsla tid på att bråka om vem som är bäst och istället diskuterade viktigare, roligare saker. Till exempel hur vi vill och kan gestalta och förklara och förstå samhället genom det skrivna ordet, oavsett publiceringsform. Och hur vi ska finansiera det. 

Apropå Martin Gelin, glöm för all del inte bort att läsa hans bok, Det amerikanska löftet: Barack Obamas väg till Vita huset, som kom ut i våras och handlar om just precis det, Obamas väg till Vita huset.

Underbar sträckläsning, jag tillbringade en hel dag i det amerikanska presidentvalet och jag önskar att jag hade kunnat läsa den medan valkampanjandet faktiskt pågick – den hade bringat reda och klarhet i de informations- och åsiktsmassor som ständigt vällde över en och som man, well, jag, inte alltid orkade eller hade tid att ta till mig medan det pågick.

Bäst: Gelins roadtrips runt USA och hans möten med allt från överkörda mullvadar till Obamakramande rednecks. Personporträtten. Delar av talen som fanns med och som fick mig sådär valkampanj-sentimental-tårögd igen. Det var ett kärt återseende. 

Nu väntar jag med spänning på den där boken som någon bloggare snart ger ut i samma ämne och som kommer att vara mycket, mycket bättre. Och Alldeles Gratis.

Via Messerschmitt hittar jag till Det Progressiva USA som, apropå DN:s ledare om priset på nyheter på nätet, låter meddela att han kan sköta nyhetsbevakningen från Kalifornien lika bra som vilken journalist som helst. Alldeles Gratis!

Han kallar det för "bra-nog" journalistik och tror att vi kommer att låta nöja oss med det i framtiden, hellre det än att betala giriga tidningar och journalister ett enda öre för de reportage de producerar. 

Messerschmitt håller med och konstaterar att hon får sin USA-nyhetsrapportering via Gunilla Kinn och ovan nämnda Lennart. Alldeles Gratis.

"Bra-nog" journalistik. Ett så sorgligt ord. Och vad sorgligt om vi nöjer oss med det. Jämför vilket blogginlägg som helst från Det Progressiva USA med detta fina reportage om det amerikanska sjukvårdssystemet skrivet av journalisten (och numera författaren) Martin Gelin.

Jag vet ju inte exakt hur Martin Gelin gick tillväga när han skrev det där reportaget, men jag kan tänka mig att det blev en resa till det där bergsområdet i Tennessee, hotell, lite mat och kaffe skulle inhandlas, och så tog det förmodligen en en hel del tid också, i form av intervjuer och ja, så skulle ju reportaget skrivas också. Resultatet blev ett stycke högklassig journalistik som någon måste betala för.

Lennart på Det Progressiva USA sitter hemma vid sitt skrivbord och funderar, skriver sitt inlägg, klipper in citat från olika nyhetskällor som på ett eller annat sätt anknyter till det han skriver om och så var det klart. Ok som blogginlägg? Absolut. Men "bra nog"? Är ni inte riktigt kloka???

Messerschmitt nämner Gunilla Kinn också. Jag tycker mycket om Gunilla Kinns blogg, jag går in och läser där varje dag. Hon är också, precis som Martin Gelin, en utmärkt journalist, och någon gång då och då nämner hon i ett inlägg på bloggen de där reportageresorna hon skulle vilja göra och de där reportagen som skulle bli resultatet, om hon bara hade råd, om hon kunde sälja in en artikel till någon tidning. Förmodligen är det så att hon inte kan betala vare sig biljetter eller hyra med hög besöksstatistik på sin blogg. Om nu någon gratisläsare trodde det.

Det är klart att det är trevligt att allt på nätet är gratis. Men "bra nog" är faktiskt inte bra nog, då betalar jag hellre för riktigt, riktigt bra. 

Jag äter knappt godis alls den här sommaren. Tycker nog att det svenska lösgodiset är lite överskattat bland oss svenskar i förskingringen, är det inte mest samma gelégegga som i USA? Och chokladen, herregud vad vi utlandssvenskar överskattar Marabou mjölkchoklad, det smakar ju bara mjölk, inte choklad. Till och med apelsin-krokant känns tveksamt den här sommaren. Ibland, mest av nostalgiska skäl, köper jag Never Stop och ibland knycker jag en näve godis av mina barn bara för att det finns där. Och så lakrits förstås, salt, söt, citronlakrits, any laktrits is god lakrits. Däri ligger storheten i det svenska godiset. Där och bara där. Svenskt förresten, är inte lakrits en finsk uppfinning?

Förutom att jag knappt äter godis alls så skriver jag nästan ingenting här och det är ledsamt tycker jag, det trodde jag att jag skulle göra. Jag har inte så mycket att säga helt enkelt. Jag ska försöka ändra på det. 

Dagens husköpsstatus: Försiktig optimism.

Jag plockar bär nuförtiden. Springer runt i skogen och ropar emellanåt ”Hääär finns det bääär” till mina föräldrar som oftast är med mig. De hör lite dåligt båda två så jag måste ropa högt, vilket har den fördelen att både björnar och brunstiga rentjurar hör att vi kommer och håller sig på behörigt avstånd.

Jag ropar dessvärre inte så ofta som jag skulle vilja, för det finns knappt några hjortron att tala om i de norrländska skogarna i år. Man går och går över oändliga myrar och hittar ett bär här och ett där och allt som oftast dyker man in i ett stort buskage där moln av myggor väntar på en och har man tur så hittar kanske man hittar fyra stora vackra hjortron och sedan går man vidare. Mot nya myrar och nya buskar och kanske ett och annat hjortron.

Jag älskar att plocka hjortron!