Ingegerd Landström

Jag skriver och skriver och det är så roligt! Det går oändligt långsamt och det är svårt och jag vet inte riktigt vad jag gör ibland, men det gör ingenting. Faktiskt inte. Prestationsångesten existerar inte i min lilla stuga just nu; jag skriver och tänker att det här behöver inte bli bäst, det behöver bli en färdig text och det behöver bli bra. That’s it.

Emellanåt läser jag Björn Hägers ”Intervjuteknik” som är mer handfast och praktisk än alla de kvalitativa metodböcker jag plöjde igenom som doktorand och som har rätt roliga exempel på mer eller mindre lyckade intervjuer. Ibland rodnar jag när jag lyssnar på intervjun som jag gjort inför det som jag skriver nu och tänker att det är verkligen en svår konst detta att prata med människor. Åh, när det blir bra så är det alldeles fantastiskt spännande, men när det inte blir det, då rodnar man för sig själv där man sitter och lyssnar efteråt och tänker att jaja, man får lära sig av sina misstag.

Jag måste framför allt lära mig att hålla tyst. Hur svårt kan det vara? Var tyst bara.

Vaknade sur och grinig och rastlös. Har inte tid att vara ledig, har inte tid att bada och laga mat och åka på cykelutflykter och medla mellan tjafsande bröder varenda dag i två månaders tid: jag måste söka jobb, försöka skriva, köpa hus, komma underfund med vad jag ska göra av mitt liv. Det vanliga.

”Jag tar tjänstledigt idag”, sa jag där jag satt vid köksbordet med mitt kaffe och var grinig. ”Idag orkar jag inte vara morsa.”

Mina barn och deras kusiner ignorerade mig, av naturliga skäl. Vadå tjänstledig? Vadå inte vara morsa?

Och nej, så kan man ju inte hålla på, är man morsa så är man. Så vi resonerade om vad vi skulle ta oss till denna kyliga, molniga dag och kom fram till att vi åker och badar på ett äventyrsbad.

”MEN”, sa jag. ”Efter lunch. Efter att jag har fått stänga in mig i ett rum med min dator i två timmar och alla barn ska vara snälla som änglar och inte störa mig ett enda dugg, inte ens ni, mina två älskade söner som för närvarande håller på att driva mig till vansinne.”

Nu har det snart gått två timmar och jag har suttit i ett rum för mig själv och alla barn har verkligen varit änglar. Till och med mina två älskade söner.

Nu åker vi och badar och jag är inte alls rastlös längre.

Jag tycker mycket om kulturhus. Just nu sitter jag på ett bibliotek inrymt i ett nybyggt kulturhus i Luleå och blickar ut över hamnen. Norra hamnen, eller möjligtvis södra, vackert är det i alla fall och mycket trivsamt på alla sätt och vis. 

Mina barn springer omkring som små galna getter på Leos Lekland, anförda av äldre kusiner och en mycket snäll moster. 

Jag har kommit hit med en from förhoppning om att jag ska komma igång med att skriva en artikel om en person som jag har träffat några gånger och så småningom gjort en intervju med. En fantastiskt spännande och intressant människa är hon och jag vill verkligen skriva och jag försöker och försöker, men jag har aldrig gjort det här förut och det är svårt. Väldigt roligt och väldigt svårt. Jag tänker att jag ska inte ha så höga krav på mig själv, att jag ska vara nöjd om jag får ihop en hyfsad text, det är trots allt första gången, men det fungerar förstås inte alls på det viset. 

Dessutom, när man inte skrivit på länge, så är förberedelsetiden förfärligt lång. Jag har varit här i flera timmar nu och en hel del av den tiden har jag tillbringat letandes böcker och läsandes Måns Ivarssons biografi om Ulf Lundell. Jag har förresten börjat läsa Vädermannen nu, och först tänkte jag "ååh, orkar jag läsa det här?" men sedan fastnade jag som vanligt i hans ordflöde och då slutar man inte, då läser man tills boken är slut.

Detta om detta. Nu skriver jag vidare.

Jag skjutsade Jeff till flygplatsen tidigt i morse: hans semester är slut och nu ska han hem och köpa hus och ja, möjligtvis hinna jobba emellanåt, men mest ska han köpa hus. Vårt fina lilla hus som bara står där och väntar på att vi ska flytta in, men nu har nya skatteskulder hittats hos ägaren och IRS är inte en vänligt sinnad myndighet. De vill ha sina stålar. Ägaren vill bo där gratis tills han blir utkastad om sex månader då han tänker flytta till Canada med sina pengar. Vi vill bara ha vårt hus.

Det låg tre trafikdödade renar på vägen till flygplatsen. Vi körde slalom mellan dem och lastbilen som kört på dem och jag tänkte, det gör jag varje gång jag ser renar på vägen, på den där reportern som körde hit upp för att följa vårens mordrättegång och mejade ner 17 renar. Sjutton renar. Hur lyckas man med det, undrar jag? Renar står sällan tätt, tätt tillsammans, de liksom traskar omkring lite kors och tvärs som de känner för och som om de ägde vägen, vilket man kanske kan säga att de gör, i alla fall tills det kommer en bil och råkar köra på dem. Sjutton stycken. Man måste anstränga sig, köra slalom på vägen för att träffa så många i ett svep. Om han inte backade och körde på dem igen med nya friska krafter. Mycket märkligt är det.

”You know, if we get this house we have nothing left to strive for. We have arrived, everything is in place: we´re happily married, we have great kids and jobs and soon, maybe, we have the house we really wanted and where our kids will grow up.

”Sounds great to me.”

”It´s not great at all, it´s terrifying! This is when life will just be happening and before we know it we´ll be sitting by the kitchen table in our beautiful little house where we raised our kids and where every single inch has some memory attached to it and Erik has just left for college and we´re 60 and all those wonderful years that are just about to start happening now will already be over and we´ll talk about this exact moment and get all nostalgic and sad and then we´ll die.”

”Jesus, were buying a house, that´s it. It´s great and exciting, can´t we just be happy and have sex? Besides, you don´t have a job. You have plenty left to strive for.”

”Oh. Well. Yes. You´re right. Thanks for reminding me, I feel better already.”

Just det ja. Och Jeff vill fira lite grann, men det vill inte jag för det här kan fortfarande gå lite hur som helst.  Det är en "short sale" och jag kan inte riktigt redogöra för allt vad det innebär mer än att det är mer komplicerat än en vanlig försäljning och att allt möjligt kan gå fel. Därför vill jag inte fira alls ikväll, bara vara försiktigt optimistisk och möjligtvis tänka bara en anings aning på hur det skulle kännas att sitta ute på altanen efter middagen och lyssna på träden som susar (ja, det är det här huset med de här träden) och på någon grannes hund som skäller och på hur vi skulle sitta där ute dricka upp det sista av vinet innan någon orkar börja plocka undan och gå in och diska. Det tänker jag på, kanske gör jag det lite för mycket för mitt eget bästa, men vad fasen. Vi har i alla fall aldrig varit så här nära förut.

Ikväll har vi husvaka. Vi dricker cider och äter chips för att hålla oss vakna medan vi väntar på att några personer i L.A. ska bestämma sig för om de kan acceptera vårt bud eller inte. Sedan väntar vi på att dessa personer ska meddela vår mäklare som ska meddela oss och vi kommer antingen att bli alldeles lyckliga eller ganska så olyckliga. Kanske vi får besked i natt, kanske inte. Vi vet inte, vi bara väntar och dricker cider.

”Please summarize your experience, achievements, knowledge, personal qualities and skills that are relevant to the position you are applying for (maximum 250 words).”

Mitt liv på 250 ord. Är de alldeles från vettet?

(dessa mycket korta rader blev 40 ord)

Som vanligt förundras jag över alla nya ord och uttryck som mina barn börjar använda efter ett par veckor i Sverige. De flesta känner jag igen från förra året och de är lika fula eller märkliga nu som då, men det är som det är med den saken, bara att ”gilla läget” som man säger.

Ett uttryck undrar jag dock mycket över, nämligen ”ofta.” Inte ofta i den gamla vanliga hederliga betydelsen något som förekommer regelbundet, utan mer som ett sarkastiskt ”yeah, sure.”

Så här:

”Jag sprang Tjejmilen på 35 minuter blankt förra året.”

”Ofta.”

Eller så här:

”Kan inte du följa med mig ut och plocka bär imorgon?”

”Mäh, ofta.”

Eller:

”Ofta jag tänker sitta barnvakt ikväll.” (Betyder alltså att jag aldrig i livet kan tänka mig att vara barnvakt ikväll.)

Det låter ju inte riktigt klokt det där och dessutom är det fullständigt ologiskt. Är det något slags lokalt lulemål eller pratar hela landets fjortonåringar på detta vis?

”Do you think I should use ilandstrom or i.landstrom for my new address?”

”Do Ilandstrom. No dot.”

Hm. Ok, maybe so. Why do you think that´s better?”

”I don´t know, cause dots are a pain in the ass, I hate dots.”

”Really? You don´t like dots?”

”No. Hate them. Why don´t you use I_landstrom instead?”

”Oh no no no, underscores are a pain in the ass if anything, I hate underscores.”

”Really? What´s wrong with underscores?”

”I always used to have such a hard time finding that damn button on the keyboard when I switched between english and swedish. The dot was always easy to find.”

”Huh. Funny. I had no idea. So Sweetie, I think the kids are asleep, do you wanna go to bed?”