Ingegerd Landström

En bil står i en korsning utan vänstersvängfil och väntar på att få svänga vänster. Mycket trafik, många fotgängare och den unga kvinnan i bilen sitter där och väntar. Hon kan inte annat.

Bakom henne, en medelålders man med bakåtslickat hår i en stor, svart Lexus. Han kommer inte förbi kvinnan som väntar på att få svänga vänster, det gör man sällan och det kan ju vara irriterande om man har bråttom och inte kan byta fil, men such is life and traffic.

Det förstår inte bakåtslicket. I samma ögonblick som han fastnar bakom vänstersvängaren slänger han sig på tutan. Jag står på trottoaren och väntar på att få gå över gatan, jag ser hur han svär och gestikulerar och jag ser hur kvinnan i bilen framför stressat vänder sig om, gång på gång, medan hon väntar på att kunna svänga.

Jag står där och ser framför mig hur kvinnan kliver ur bilen, går fram till mannen och ger honom en rak höger genom den öppna bilrutan. Hon tar sig om näven och grimaserar, det tog ont förstås, men hon ser nöjd ut. Sedan går hon tillbaka till bilen, hoppar in, stänger dörren och svänger vänster. Jag applåderar och vinkar till bakåtslicket som sitter kvar i bilen och håller sig för näsan. Det rinner lite blod mellan fingrarna och han fumlar med en näsduk som inte riktigt räcker till.

Sedan blir det grönt och jag vaknar till. Kvinnan har svängt, mannen har kört iväg med en rivstart och jag går hem.

Han: "Hello."

Jag (litet överraskad eftersom jag väntade mig en kvinnlig röst): "Hello, I would like to talk to Anna."

Han: "I don´t know anybody by that name."

Jag: "Oh, I apologize, I must have gotten the wrong number. Can I just check with you, is this…(jag börjar räkna upp telefonnumret)?

Han (avbryter mig, dryg så in i h-vete):"Listen, I don´t know, I mean, how many people really know their own cell phone number?"

Jag (överraskad igen, den här gången av att folk kan vara så j-a dryga och otrevliga):"Actually, quite a few I would guess."

Han (fortfarande dryg): "Well, I don´t, I change phone numbers all the time. And…"

Jag (avbryter med min bästa Jim Carrey imitation): "Ok then. Bye bye then."

…

Jag kan ta såna människor, det kan jag – något har jag lärt mig under de här fyra åren i L.A. Men egentligen är jag en förfärligt snäll* människa (Eva, visst är jag??) och jag blir alltid lite olycklig när folk är otrevliga utan anledning och jag blir otrevlig tillbaka. Det får mig att vilja flytta till en vänligare plats, en plats där folk i allmänhet är snälla mot varandra.

*En gång, i ett annat liv, var jag på en anställningsintervju för ett FN-jobb. Jag ombads att beskriva mig själv. Fick totalt hjärnsläpp. Svarade att jag är snäll. Något annat dök inte upp i min annars så väl förberedda hjärna. Fick inte jobbet.

Vi lade ett bud på huset igår, det med utsikt. Mäklaren kom över efter middagen med ett kontrakt motsvarande Noréns dagbok som hon gick igenom med rasande hastighet och vi lyssnade och nickade, inflikade en fråga här och där och skrev under.

Vi har ju gjort det där förr, vi är garvade husbudläggare vid det här laget (eller ja det här är vårt andra bud på fyra år men i alla fall) och vi vet att det faktum att vi lagt ett bud inte betyder nästan någonting alls och att den där utsikten med allra största sannolikhet aldrig kommer att bli vår.

Men det är ok, det finns fler hus och det känns ganska bra att veta att det faktiskt finns hus som vi kan lägga bud på. Igår kväll hittade vi ett till, det ska vi titta på till helgen.

Jag sitter här på morgonkvisten och kan inte sova och tänker på att mitt gym öppnar klockan fem. Jag skulle kunna gå dit, träna en och en halv timme och vara hemma till klockan sju. Va! Vilken början på dagen det vore!

Men nej, det går inte, jag försöker verkligen få upp mig ur den här stolen, men jag kommer mig inte iväg. Jag fixar halv sju, men fem (snarare halv sex vid det här laget) känns som en alldeles okristlig motionstid. Jag får jobba på det.

"Mamma, va ä dy?" frågar fyra-åringen allt som oftast. Oftast vill han inget särskilt alls, det är som om han bara vill få reda på var jag håller hus och vad jag gör, försäkra sig om att avståndet mellan oss inte blivit för långt.

"Mamma, va ä dy?"

Jag älskar det.

Kort fråga bara: finns det någon gräns för hur länge kan man vänta med att skicka ut tackkort efter sonens födelsedag? Om det händelsevis har gått över en månad, är det bättre att inte skicka några alls? De ligger ju där på skrivbordet, det ska bara inhandlas frimärken och hittas några adresser och sedan är de klara för avfärd.

Jag lever efter principen att så länge inte något annat barn i klassen har haft kalas och skickat ut sina tackkort är det någorlunda ok. inom rimlighetens gräns alltså. Men jag kan ju ha fel. Antagligen har jag fel.

Det är mycket vardag nu. Mest bara vakna, gå till jobbet, flytta tusen papper och tala med tusen människor i telefon, gå hem, krama barnen och sedan laga middag, göra hemläxor, diska städa, bygga lite lego, borsta tänder, läsa sagor, sätta sig vid datorn, inte orka skriva något vettigt, gå och lägga sig. Sova. Vad finns att skriva om det, inte mycket alls. Tror jag behöver lite nyponpulver. Lite vårkänslor. Lite sol. Och så behöver jag klippa mig, det behöver jag verkligen, så här kan man inte gå omkring och se ut. Jag klipper mig förfärligt sällan bara för att kunna motivera att jag går till en (tycker jag i alla fall) förfärligt dyr frisör, men eftersom det gör att jag går omkring och ser ut som en tuss Svinto på utväxt under långa perioder så vet jag inte om det är så smart. Kanske jag borde hitta en billigare (och därför, enligt min logik, också sämre) frisör och se halvok ut mest hela tiden.

Konstaterade igår, när jag råkade kasta ett öga på nyheterna, att detta var första gången som jag såg president Obama i sin nya roll som president.

"He´s on tv pretty much every day", sa min man och tittade på mig som om jag bodde i en grotta och slog ihjäl mammutar med egentillverkad yxa, fjärran från civilisation och tv-apparater.

Jag försvarade mig med att jag faktiskt lyssnar en hel del på radio – jag har lyssnat på Obama ganska mycket sedan han blev president. Och om inte min man hade blivit osams med L.A. Times angånde hur mycket vi skulle betala för vår prenumeration och därför sa upp prenumerationen, så hade jag läst om honom också, i alla fall på helgerna. Min man tror att de ska ringa tillbaka och erbjuda oss ett bättre pris, det har han trott i över två månader nu. Då och då brukar jag  fråga honom hur det går med förhandlingarna, om L.A. Times har tvingats ge upp, insett vem de har att göra med och kastat in handduken, men då byter han bara ämne, alternativt påstår att "you never have time to read the paper anyway." Som om det hade något med saken att göra.

Jaja, det här var bara en liten rapport från mitt glamorösa liv i L.A. Jag ska försöka komma igång med min blogg igen. Snart är det vår, solen börjar skina igen och jag ska plantera några blommor. Det blir bra det.

"Varför fotar du slum?" frågade Jeff när han tittade igenom mina foton som hastigast, på jakt efter födelsedagsbilder till farmor.

"Slum?" sa jag, det där är väl inte slum. Det där är gränden där jag alltid brukar parkera när jag åker till Santa Monica och den där fasaden är så fin."

Jag tycker om gränder. Jag tycker om att hitta en och annan skärva av det som varit i en stad som sägs sakna en historia, som bara strävar framåt och uppåt utan att se sig om. Det finns visst en historia – inte så lång kanske, men i alla fall – och delar av den kan man hitta i gränderna, bland alla gamla fasader som ingen just brytt sig om att renovera eller måla över eller riva ner och bygga nytt.

Jag tycker om gränder därför att de där trötta och flagnande fasaderna ibland kan få mig att känna mig lite mer hemma i en stad som jag fortfarande, efter att ha bott här i drygt fyra år, sällan känner mig särskilt hemma i. Vars dörr jag tycker att jag ofta står utanför och knackar på, undrandes hur man bär sig åt för att släppas in. Inte så att jag inte trivs, det gör jag väl. Mer eller mindre. Just nu mindre. Då är det bra med gränder.

Det tog ett och ett halvt år, men nu, helt plötsligt, lyssnar jag bara på Mauro Scocco. När ungarna somnat och jag slagit mig ner framför datorn kör jag igång CD:n som jag köpte i Sverige för två somrar sedan och inte gillade alls, och sedan sitter jag och skriver lite och sjunger lite och trivs så bra i hans sällskap. Jag tror man måste vara i en viss sinnesstämning för att uppskatta honom. Lyssnade på Ratata när jag var en vilsen och melankolisk tonåring på 80-talet, nu är jag en vilsen och melankolisk 40-åring och lyssnar på Mauro Scocco. Inte konstigt alls.