Ingegerd Landström

Skulle ut och springa i morse. Gick ut genom dörren. Tänkte, "jesus vad kallt det är", vände och gick in igen. För att det var för KALLT. För kallt för mig som tillbringat halva mitt liv i -20 C.

Jag kommer inte att släppas in i Norrland längre.

Häromkvällen läste jag Alex Schulmans ultimata blogguide och konstaterade att jag får se till att skärpa mig. Skriv kort. Usel på det. Lägg in bilder, helst på dig själv. Nix. Namedroppa. Nähä. Skriv ofta. Nope. Faktiskt, om man ska tro denna lista, så är min blogg inte ens att betrakta som en blogg – minst tre inlägg om dagen, helst sex, ska man producera om det ska va nåt. Är mannen alldeles galen, vem hinner skriva sex inlägg om dagen? Eller tre? Eller ens ett? Ett inlägg förresten, i Alex Schulmans värld är ett ynka inlägg om dagen att betrakta som…nu måste jag titta efter här…"ett publiceringsverktyg för dagliga kåserier" kallar han det. Förvisso ingen dum benämning alls, men jag når ju inte ens upp till den nivån nuförtiden, vilket inom parentes gör mig lite ledsen och ganska frustrerad.

Men ja, jag har ingen poäng alls med det här egentligen, så nu slutar jag, så blir det  kort i alla fall (första punkten på listan). Och så publicerar jag en bild (andra punkten) på mig och Alicia i våra nyinköpta scarfs. Vi gillar att matcha varandra, min fina unge och jag.

Det här är utsikten från den nedre terassen som hör till huset som vi inte har råd att köpa. Man ser det inte så tydligt på just den här bilden, men det är en canyon längst där nere, en som man kan nå från baksidan av huset och som går hela vägen ner till havet. Där skulle barn kunna springa omkring lite som de ville, man skulle kunna ge sig ut och springa tidigt på morgnarna med ens hund och på kvällarna skulle man kunna sitta ute på någon av de två terasserna och höra suset från träden som man omges av och vara stillsamt lycklig över att man inte längre bor i stan, att man inte hör några ambulanssirener och att det inte finns några japanska karakoeentusiaster i våningen ovanför som kastar ner cigarettfimpar och tomglas på ens uteplats när de har fest och sedan inte vågar öppna dörren när man ringer på och ber att de för helvete ska sluta med det. Allt det där skulle man kunna göra om man hade råd, men det har inte vi. Inte ännu, kanske aldrig någonsin och jag börjar ha svårt att komma på några vettiga argument till varför vi bor kvar här. Det är en sån dag idag.

Här regnar det så att man tror att det aldrig ska sluta. Det öser ner, nej det vräker ner och längs med gatorna rinner floder i olika storlekar på sin väg till havet. Det är så kusten förorenas här, allt detta vatten uppblandat med skräp och olja och all möjlig annan skit åker ner i havet via storm drains och sedan går vi där och strosar längs med stranden och våra ungar hoppar i vattnet och när vi kommer hem har de fått röda utslag på ryggen.

När man går över en sådan gata och en sådan flod är det inte ens någon idé att försöka hoppa över, det är bara att vada igenom och jag känner mig som John Wayne när han tar sig över Colorado River, med den enda skillnaden att han satt till häst och jag går och plaskar i träskor och med jeans som blir genomvåta halvvägs upp på vaden. Jag går där och vadar och tänker att jag ska köpa gummistövar och nya paraplyer och regnjackor både till mig och till ungarna. Sedan tänker jag att antagligen kommer våren precis när vi har köpt allt det där, (vi har ganska lång startsträcka), men, tänker jag avslutningsvis, då är vi i alla fall redo inför nästa regnperiod. Om vi inte glömmer alltihop i Norrland förstås, som vi gjorde i somras och alltihop bara upprepar sig.

Men det är ok, det gör inget, man ska inte klaga på regnet för vi behöver vatten alldeles förtvivlat mycket, vi är bara glada över att det äntligen faller. Jag är också glad, mycket glad faktiskt, över att jag inte behöver köra bil i regnet. Folk är så arga, folk här är alltid mer eller mindre arga när de kör bil, jag också, men aldrig är de argare än en fredagseftermiddag när det ösregnar. Jag går hem från jobbet vid fem-tiden och folk tutar och gör elaka gester och svär åt varandra och jag vadar över en flod i mina träskor och tänker att det är inte så illa ändå för jag är hemma om tio minuter och då får jag krama mina barn och tända en eld i öppna spisen och har inte behövt svära åt någon alls.

Trevlig helg, alla.

Her: ”I have to say, you´re doing a great job in your effort to work yourself to death before the age of 45. Way to go there, tiger (she doesn´t usually call her husband ”tiger.” Honestly, she doesn´t. It just sounded good then and there).”

Him (in a tired voice, because he´s barely awake): ”Uuuh. What?”

Her: ”You never exercise, you´ve been coming home from work at 2 o`clock at night* for the past two months, you eat out a lot, you like beer and let´s be honest, the food and beer part kinda shows. Oh, and you`re turning 40 next year. You´re the one with the Ph.D here, you do the math (ok, well, technically she has a Ph.D too, but that´s besides the point because she sure as hell isn´t putting it to use in any way whatsoever).”

Him: ”Oh. Hm. Yeah. I´ll go and check on the kids.”

Her: I´ll give you two years at the most. Three maybe. Goodmorning, darling.

*To be fair, he always comes home for a few hours around 5-6 to hang with the kids or to make dinner. Rumour has it that´s why they´re still married.

Via Alicias skola, belägen i det fashionabla Holmby Hills, fick vi en inbjudan till ett seminarium med titeln "Children of Paradise…Sucessful Parenting for Prosperous Families," lett av den internationellt erkände barnpsykologen och affärskonsulten Dr H. Beskrivningen av seminariet inleds på följande sätt:

Successful parents want to give their children the best of everything, yet they are often sadly disappointed with the results as they witness young adults who are poorly motivated, irresponsible, financially demanding and troubled.

Det är ett så fantastisk perspektiv att anlägga, tycker jag. "Förbannat också, här går jag och är så framgångsrik och tjänar så inihelvete mycket pengar och så blir mina ungar totalt misslyckade och otacksamma slynglar. Vad är det här? Ge mig ett seminarium, ge mig en konsult, som kan få ordning på dem, ge mig det NU!"

Ämnen som tas upp under seminariet inkluderar: "Realistic expections, quality interactions, generosity and gratitude, brat proofing, and How much is enough."

Mhmm.

Jag gick aldrig på seminariet, möjligtvis betraktar jag mig inte som tillräckligt framgångsrik för att känna att jag tillhörde rätt målgrupp, men jag önskar så att jag hade gjort det. Kanske hade jag fått bevittna några ögonblick av självreflektion bland de framgångsrika föräldrarna, kanske sneglade de på varandra under lugg, kanske log de lite osäkert, kanske snuddade de någon gång under kvällen vid den förfärande tanken: "Oh my god, I thought I came here to talk about my kids, but it´s really about me! I´m the fucking brat here. "

Ja, eller så inte. Det vara bara en fundering jag hade.

Eftersom vi bor i Los Angeles händer det att Alicia blir hejdad ute på stan av människor som vill att att hon ska göra auditions. Reklam eller film eller vad det nu kan vara, agenter av alla möjliga sorter svärmar runt min dotter och vill att hon ska komma till den här adressen på det här klockslaget och  agera lite och kanske säga några rader och allt är jättekul och det är bara en rolig grej och snälla vill du inte pröva?

Alicia och jag har tittat på varandra och jag har tagit emot visitkortet och när agenten har gått iväg har vi fnissat lite och jag har frågat vad hon tyckte och hon har sagt att hon absolut inte vill och sedan har vi gått vidare i livet.

Tills i eftermiddags. I eftermiddags, när Alicia och jag strosade omkring på Third Street i Santa Monica, kom det fram en fantastiskt trevlig ung kvinna, från något program på Disney Channel den här gången, och frågade det vanliga, men den här gången hände det något med Alicia. Kvinnan var verkligen supertrevlig – hell, jag ville också göra en audition efter hennes svada – och när hon så småningom gått vidare tittade Alicia på mig och konstaterade, "mamma, jag vill pröva."

Och nu sitter jag här och tänker på Drew Barrymore. Som verkar vara en alldeles underbar människa och är så vanisnnigt snygg och harmonisk dessutom, men det är nu det, efter att ha tagit sig igenom en förfärlig massa skit. Och så tänker jag på alla beskäftiga barnskådisar och alla galna föräldrar och Hanna Montana och allting i mig säger "nej nej NEJ." Jeff säger, "kom igen, det är väl ingen stor grej, det är ju bara kul. Låt henne gå om hon vill." Och Alicia tittar på mig med de där ögonen som gör att agenterna vill att hon ska göra an audition och säger "snääälla mamma, det blir kul. Jag kan väl få?"

Så om jag kan få någon synpunkt på detta av någon klok och ansvarfull förälder där ute så vore jag tacksam. Är det här något man över huvudtaget ska befatta sig med (jag tycker ju inte det, tror jag, inte med en åtta-åring). Eller är jag bara en överbeskyddande åke tråk? Det vore bra att få veta.

Fickparkerade på Westwood. Betalade. Gick in i en affär och köpte en bok om hur man startar eget företag. Gick tillbaka ut till bilen. Konstaterade att jag hade fått parkeringsböter. Fattade ingenting. Såg att parkeringsbilen stod parkerad bakom mig. Gick dit. Frågade människan varför hon gett mig parkeringsböter. Fick svaret att man inte får parkera där mellan fyra och sju på eftermiddagen. Sa "jaså." Gick tillbaka till bilen. Slog näven i sidan på bilen. Hårt. Fick ont. Möjligtvis fick sidan på bilen en liten buckla. Läste boten och konstaterade att den var på 78 dollar. Svor en förfärligt lång ramsa och funderade på att lägga i backen och ramma parkeringskärringen bakom mig. Fick dåligt samvete, tänkte att det är ju hennes jobb. Åkte hem. Åt ett halvt kilo glass. Tänkte att jag måste se till att få nån j-a ordning på mitt liv. Åt mer glass. Tittade på Ture Sventon i öknen. Den var rolig.

Ja, nej, nähä, det här liknar ju ingenting, kan man få en omstart på januari månad tack? Börja om helt enkelt, skippa alla influensor och öroninfektioner och en trötthet som gör att man bara vill sova och som gör att man undrar om det kanske inte ens är influensa, kanske det blir det så här när man fyller fyrtio. Jag gjorde det för ett par veckor sedan, fyllde fyrtio, och två dagar senare däckade jag i influensa och ville bara dö, eller åtminstone falla i koma ett tag, och nu, nu, när jag tycker att jag borde börja bli frisk så är jag fortfarande trött hela tiden och går omkring och hostar och vill bara sova och gör ingenting av allt det som jag hade föresatt mig att göra. Jag hatar att inte få saker gjorda, det gör mig grinig och irriterad på mig själv och det tycker jag inte om att vara, jag tycker om att vara snäll mot mig själv.

Jag läser Resa genom ensamheten av Plura Johansson i alla fall, det gör jag, och jag kan inte lägga ifrån mig den. Jag har aldrig lyssnat så förfärligt mycket på Eldkvarn, förutom Fula Pojkar som jag spelade sönder där jag satt i mitt tonårsrum i en liten by i övre Norrland i väntan på att livet skulle börja. Hela 80-talet gick jag omkring i min by och väntade på att allting skulle hända, att åtminstone något skulle hända, men det gjorde det aldrig. Plura, han partajade bort hela 80-talet han, levde rockstjärneliv så till den milda grad och jag gillar att läsa om det. Och jag älskar alla gamla svartvita foton som boken är full av. 

Nu har jag i alla fall skrivit ett inlägg här, det var bra gjort av dig Ing. Nu måste jag sova. Jag har blivit en sömntyrann. Måste sova, annars orkar jag inte få iväg mina barn till skolan och mig själv till jobbet. Och Jeff är i Japan, han kunde gärna få komma hem snart.