Jag hittade en kurs på USC som jag tänkte att jag skulle söka in på. En nio månader lång kurs som leder till en M.A. i ”Specialized Journalism.”
Läste det finstilta och hickade till när jag såg vad kursavgiften är: kursavgiften för en nio månader lång utbildning är 40,000 dollar.
$40,000!
Det är klart jag vet att en universitetsutbildning i USA kostar mycket pengar. Men jag har aldrig tagit reda på exakt hur mycket, det har inte varit aktuellt, varken för mig eller för mina små elementary-school-barn.
$40,000 för två terminers studier- det är ju helt osannolikt. En fantasisumma. I alla fall i min värld. Även om jag hade haft råd så skulle det kännas helt galet att lägga ner så mycket pengar på en nio månader lång utbildning. Vilka är dessa människor som gör det? Har alla fått stipendium?
Jag är bortskämd förstås, omklappad och omkramad som jag varit av ett universitetssystem där ingenting kostar pengar och där doktorander till och med får lön under forskarutbildningen.
$ 40,000. Det var som fan.
Jag har tänkt fram och tillbaka på ett svar till Annaa, och det här är vad jag kommit fram till:
Ytligt sett ser det ut som att det är ett enkelt samband mellan att betala för skolgång och högre motivation, men det är säkert, som Annaa anar, en förenkling. Jag tror man måste se till sammanhangen här. Amerikanska barn och föräldrar är inskrivna i ett socialt och ekonomiskt system som lägger mycket av ansvaret för basala behov på familjen. Familjen är en ekonomisk enhet på ett helt annat sätt än i Sverige. Om det är bra eller dåligt hör inte riktigt till diskussionen, men det innebär att ungdomar (mina studenter tex) känner ett ansvar för familjens ekonomi, och gentemot föräldrarna, som ofta påverkar deras inställning till sitt skolarbete. Föräldrarna har sparat sedan de föddes, eller tar extrajobb, för att de skall kunna läsa vidare. Eller gå i privatskolor. Massor av medelklassfamiljer, eller lägre medelklass, prioriterar barnens utbildning från tidig ålder.
Det här är en intressant diskussion även ur europeiskt perspektiv. Med eu-inträdet låg ju plötsligt så mycket mer öppet för svenska studenter. På min tid var en av de få utbildningar man kunde få svenska studiemedel för arbetsterapeututbildningen i Dublin och Montessorilärarutbildningen i London. Det fanns en och annan som därmed skaffade sig utbildningar de inte riktigt hade tänkt sig.
Men de öppna europeiska universiteten har visat sig vara en schimär just på grund av avgifterna. Irland införde avgiftsfria college men har en registreringsavgift som nu krupit upp till 20 000 kronor per år. Fortfarande överkomligt för den som har fullt svenskt CSN. I Skottland omfattas även studenter från EU-länder av det generösa system som innebär att staten betalar collegeavgifterna som är relativt låga. Eller var. Beslutet i Brittiska parlamentet att låta universiteten ta ut upp till 100 000 kronor om året i avgifter lär drabba även Skottland eftersom det samtidigt utgår mindre statliga medel till universiteten. Observera att bara brittiska studenter kan söka medel i UK för att bekosta terminsavgifterna. Andra EU- studenter utan egna besparingar eller rika föräldrar är därmed stängda från även de utbildningarna fr o m i höst. Hur det går med de internationellt myllrande universiteten i Skottland är osäkert, förmodligen stängs de möjligheterna också. Allt återgår till det normala, dvs att det är de välbesuttnas barn som har råd att fara utomlands för studier, ”Spara” är en schimär när det handlar om flera hundra tusen för en utbildning.
På Irland diskuteras nu att återinföra avgifterna. Ett argument för, även i lite radikalare debatter, är att avgiftsbefrielsen (som är en schimär eftersom t ex studentrummen för recensiorer är svindyra och måste betalas en hel termin i förskott) inte har lockat arbetarklassens barn till universiteten. Det har bara befriat medelklassen från en utgift. Även radikala debattörer lyfter inte ens frågan om det rimliga eller orimliga att vuxna människor ska vara beroende av sina föräldrar för att få sin utbildning, snarare häcklar man dem som gör det. Försörjningsplikten på Irland är fram till 23. Samtidigt som åldern för familjebildning fortfarande lär vara en av de lägsta i Europa. Personligen tycker jag det är en otroligt ålderdomlig syn i en modern demokrati att föräldrar ska betala för sina barn långt efter myndighetsåldern.
Jag tror inte ett jäkla smack på att studenter är mer eller mindre motiverade för studier beroende på hur mycket deras föräldrar måste punga ut för deras utbildning. Jag tycker det är sorgligt med hela det cyniska marknadstänkandet där till syvende och sist det handlar om att den som har råd ska ges möjlighet till utbildning.
Lotta K,
Mycket intressant, tack för långt och tankeväckande svar!
Hej Anne! Vad roligt att se din näsa igen! Jag tror det enkla svaret på din fråga är ja, jag tror också att studenterna är mer motiverade om de ser prislappen på utbildningen. Och det gäller privatuniversitetsstudenterna likväl som de som läser på statliga universitet, tror jag. Under hösten har jag haft en kurs på Cal State East Bay i Hayward, en halvbra skola med studenter som jobbar mycket för att ha råd att läsa. Jag vet inte hur mycket de betalar, men även om det ”bara” är 10 000 dollar per år eller mindre, så är ju det oerhört mycket pengar det med om man måste spara ihop det varje år på ett jobb på Best Buy och/eller låna. Och även om många av de rika studenterna på Santa Clara är bortskämda, så måste man ju vara väldigt arrogant om man inte känner tacksamhet om föräldrarna, eller grandparents, eller the trust fund, lägger upp mer än 150 000 dollar för ens utbildning. Och så kände ju aldrig jag när jag läste i Sverige. Många av mina studenter jobbar mycket hårdare än vad jag någonsin gjorde, och är mycket mer målmedvetna och mogna.
Å andra sidan. Om man betalar 40 000 om året blir det viktigt att få ett bra jobb när man är klar. Man vill, tex, inte ofta bli lärare eller journalist, för lärare och unga förstajobbsjournalister tjänar ju nästan ingenting i Kalifornien. Så Santa Clara, med all sin social justice-inriktning och progressivitet, utbildar fler blivande marketingmänniskor än journalister. Inte för att det är något fel på marketing, men jobbar för the common good gör de ju inte. (Å tredje sidan är både Jerry Brown, blivande guvernör, och Gavin Newsom, blivande lieutenant governor, Santa Clara alumni. Så liberala politiker utbildar de i alla fall.) (Fast jag tror inte katolikerna är så stolta över Newsom efter hans gay marriage-utspel.)
Och det där med att höja avgifterna med 30 procent på ett år. Jag tycker det verkar som om det finns en etablerad attityd i USA som gör det OK att bara en del (och nu då förstås en minskande del) har råd med utbildning, eller har råd med ”bättre” utbildning. Man verkar mer eller mindre överens om att vissa förtjänar bättre än andra. Och det tycker ju inte jag. Så för mig blir det så oerhört mycket att fördelarna och nackdelarna tar ut varandra. Visst, studenterna är mer motiverade, men jag kan tycka att de borde få känna som vi också, att alla har rätt till utbildning oavsett hur mycket pengar ens familj har, eller hur mycket hjälp man kan få hemifrån. Eller åtminstone borde de få känna att samhället försöker jämna ut skillnader som kanske finns i sociala strukturer. Jag hade långa diskussioner med mina godhjärtade övermedelklasstudenter i våras om protesterna som var då på statliga universitet, mot budgetnedskärningarna. Och de visste knappt vad jag pratade om! Än mindre var de beredda att göra något, demonstrera, vad som helst. Och de som går på statliga universitet verkar så a-politiska. Många röstar inte, vet inte vad det innebär att protestera.
Jaja, lika långt igen. Men detta är vad jag tänker på hela dagarna. Jag är i alla fall oerhört glad att jag för vara i Hayward ibland, så att jag ser båda sidorna. En klass på 25 har EN vit student där. På Santa Clara är det tvärtom ibland. En av de mexikanska flickorna berättade att i hennes första kurs hade hon varit den enda med bruna ögon!
Långt är bra Lotta, när det är intressant 🙂 Jag skulle nog jobba häcken av mig med det där kvittot på 40, 000 brännandes i bakfickan, så jag kan tänka mig att det är bra för studiemotivationen. Jag visste inte att så många studenter går på stipendium! Man kan förstås söka stipendium för den här utbildningen men jag tog för givet att det är bara någon eller några få lyckliga som får det. Och apropå nedskärningar så har de statliga universiteten det inte alltför roligt just nu. Och studenterna – UCLA kommer att höja sina avgifter med 30 procent inom den närmaste framtiden (den här terminen eller nästa, minns inte riktigt.) 30 procent, från en termin till en annan – hur fixar folk det? Och varför blir det inte mer högljudda protester bland studenterna, som i London?
Intressant!
Både inlägg och kommentar.
Lotta K (om du läser det här), har du nån åsikt om hur det här med så höga kostnader för att plugga påverkar motivation och arbetskapaciteten hos studenterna? Hade tidigare en diskussion med en universitetslärare (svensk) som dock varit utomlands nåt år och jobbat, hans åsikt och erfarenhet var att pga de höga utgifterna för att skaffa sig en högre utbildning får man överlag mer motiverade studenter som jobbar hårdare och bättre inser värdet av en högre utbildning pga det krävts så stora ekonomiska uppoffringar.
Jösses vad långt det blev!
Jag känner ingen mig i din reaktion… Oerhört svårt att ställa om sig, och oerhört svårt att inse att det är sådan skillnad på olika skolor och olika framtider för studenterna. USC är extra dyrt eftersom det är privat. Statliga universitet är mycket billigare om man bor i staten, men om man läser i annan stat än man bor blir det dyrt igen (in-state vs out-of-state tuition). Santa Clara där jag undervisar är privat, katolskt (som USC), och kostar ung 40 000 per år för undergrad/fil kand. Jag tror (det kan vara en gammal siffra) att 75% av våra studenter har någon form av stipendium eller lån, som täcker en del av kostnaden. En del har rätt till förmånliga statliga lån. Och sedan finns det förstås familjer som betalar alltihop själva. Som ung vuxen hänger man kvar i föräldrarnas ekonomi längre än i Sverige. Man anses inte självständig förrän vid 25, tror jag, så tjänar föräldrarna för mycket för att man skall få statliga lån men har inte råd/vill inte hjälpa till med kostnaderna så blir det svårt. Jag har alltifrån väldigt välbärgade studenter till sådana som lånar största delen själva, och kommer ut med oerhörda skulder. Men, det finns statistik på hur mycket bättre lön man har i genomsnitt efter en privat utbildning, och sett över ett helt liv är det värt det. Utbildningen är bättre, rel svårt att komma in, klasserna små, bra resurser, och mycket kontakter för jobb via alumni. That said, vissa statliga universitet/program är förstås ännu bättre och ännu svårare att komma in på (som UCLA och UC Berkeley). Man kan jämföra på massor av olika sätt, naturligtvis, men här är en skillnad: Statliga universitet i Kalifornien har tvingats spara in otroliga summor de senaste åren, men massor av nedskärningar som resultat. Privata universitet har klarat sig mycket bättre. Prästerna som är anställda som lärare (inte så många, vi har en på vår inst.) låter hela sina löner gå till stipendier, och de senaste åren har de stipendierna gått till undocumented students. Så, om man har extremt dåliga förutsättningar kan det privata universitetet hjälpa mer än det statliga. (Vilket ju gör en svensk vansinnig eftersom det handlar om charity istället för strukturella lösningar…)
Men: Jag tycker du skall söka. De ger stipendier till de studenter de vill ha, det har ingenting med behov att göra. Så det är bara att försöka.