Förr i världen, på den tiden när folk inte snokade runt i soprum och skräpkorgar på jakt efter namn, social security nummer, körkortsnummer, kreditkortsnummer eller vilka nummer som helst som kan säga något om en person, kunde man fördriva tiden med att städa i sin plånbok. Kommer någon ihåg hur det var? Man stod där i någon postkö (på den tiden fanns posten kvar också), eller väntandes hos tandläkaren, eller väntandes på sin man som alltid är sen, och man hade ingen bok eller tidning att roa sig med. Då började man rota bland alla kvitton och lappar som låg intryckta i plånboken, funderade på vad det var man hade handlat på den affären, mindes hur bra den där konserten hade varit och undrade hur i fridens namn senaste matinköpet hade kunnat gå på nästan 2000 spänn!
När man hade gjort det, gått igenom alla lappar, så tog man alltihop och slängde dem i närmsta papperskorg och genast kändes det som om det där meningslösa väntandet ändå inte hade varit alldeles meningslöst. Det var fint.
Nuförtiden händer det fortfarande att man får vänta och att man inte tagit med sig något att läsa och av gammal vana börjar man rensa bland alla lappar i plånboken. Skillnaden är att nu måsta man dela upp lapparna i sådant som måste strimlas och sådant som kan slängas i papperskorgen. Som regel visar sig nittiosju procent av lapparna uppbära någon form av identifikationsmöjliggörande information och måste följaktligen tryckas tillbaka i plånboken för att bäras hem och sedan strimlas. Resultat: meningslöst väntande och dessutom irritation, en viss sorg rentav, över tillståndet i världen.
Lämna ett svar