(Här skulle jag ha haft en bild på en mycket vacker, mycket glad och extremt energisk boxer som heter Otto, men eftersom jag tappat bort min kamera så blir det ingen bild.)
Vi träffade Otto igen i eftermiddags och våra barn var inte odelat förtjusta över det. De tycker ju så väldigt mycket om hundar och vill så gärna ha en, men Otto…ja, han är lite speciell.
Det började avvaktande:
"Mamma, I think I want to wait for you in the car", sa Max när vi närmade oss Ottos hus och minnen från deras förra möte, då Otto åt upp Max fotboll och var allmänt galen sådär som valpar gärna är, började komma tillbaka. Otto är möjligtvis ännu mer galen än andra valpar, eftersom hans matte och husse inte har fått riktig ordning på det där med hunduppfostran ännu. De är lite väl mesiga helt enkelt, inte riktigt rätt approach när det gäller en boxer som är som en enda mycket stor muskel, misstänker jag.
Men allt slutade lyckligt och väl och efter några timmar tillsammans hade Otto vunnit allas våra hjärtan och ungarna hade vågat sig ner på golvet. Jag erbjöd oss att vara hundvakter om ett par månader och Jeff , som alltid viftat undan allt prat om eventuella hundar i framtiden och föreslagit guldfiskar istället, tyckte att kanske vi skulle skaffa oss en liten Otto-valp när han, Otto alltså, ska bli pappa så småningom.
Så, hus och sedan möjligtvis en hund, det önskar jag mig inför nästa år. Och så lovar jag att laga roligare mat, att verkligen försöka förverkliga mina diffusa idéer och planer, och att se till att få tillräckligt med sömn. Sova mer helt enkelt. Antingen det, eller så får jag se till att testa det där nyponpulvret.
Lämna ett svar