I USA går man gärna på bio på juldagen och det gjorde vi också. Vi såg Marley & Me som hade premiär idag och här följer handlingen i korthet:
Kvinna och man – båda journalister – gifter sig. Flyttar till Florida där hon genast får jobb och skriver om viktiga saker som han inte orkar läsa. För långt och för komplicerat. Han får jobb så småningom, som någon typ av lokalreporter, skriver om mindre viktiga saker.
De köper hus. Hon åker iväg och gör stora reportage. Han gör det inte.
Han är rädd för att hon vill ha barn, köper hundvalp i födelsedagspresent för att hennes biologiska klocka ska ticka långsammare.
Hunden är jättesuperduperbusig men söt förstås och allt är lyckligt ett tag. Förutom att han är avundsjuk på kollegan som är en riktig reporter (tänk Ulf Nilson på 70-talet). Det vill han också vara. Egentligen. Vad hon vill med sitt jobb får vi aldrig reda på.
Han föreslår att de ska skaffa barn. Hon vill också ha barn. De får barn.
Hon sitter framför datorn, försöker skriva en artikel, glömmer bort orden för att hon är så trött. Han tröstar, lovar att han ska kliva upp med bebisen nästa natt. Hon säger att han inte hör bebisen och inte kommer att vakna. Han säger att nej, det gör han ju inte.
De får ett till barn. Hon är slut, orkar inte med både barn och jobb och så den där jättesuperduperbusige hunden dessutom. Hon säger att hon måste gå in på jobbet idag, du får ta barnen. Han säger visst. Hur länge tänkte du vara borta? Hon ger honom en ilsken blick.
Han försöker byta blöja på bebis. Hon kommer in i barnkammaren och tar över eftersom han gör det på fel sätt. Vi förstår att allt är hennes fel och att han försöker så gott han kan.
Hon har dåligt samvete för både barn och jobb. Hon bestämmer sig för att sluta på tidningen. Han plutar bekymmersamt med läpparna (det är Owen Wilson för guds skull, det enda han gör är att pluta med läpparna).
Han blir befordrad, får ett erbjudande om att skriva kolumner i tidningen. Accepterar med tvekan, vill egentligen fortfarande bli Ulf Nilson. Hon är hemma med barnen.
Hon slänger sig ner i soffan en kväll, talar om för honom att han inte har en aning om hur mycket av sig själv man ger upp när man skaffar barn. Hur mycket livet förändras. Men det får man inte säga och inte tycka, för då är man en dålig mamma.
De får ett barn till. Han får en 40-årskris.
Han får ett fett erbjudande om att bli riktig reporter. Tvekar. Hon säger klart du ska ta det, vi följer med dig. Han tar det. Blir riktig reporter, men inser att det var inte det han ville vara, han ville vara kolumnist. Och vad var det hon ville nu igen? Ingen minns och det var ändå inte viktigt.
Den jättesuperduperbusige hunden dör. Alla dricker varm choklad.
Ni får ursäkta, jag skulle skriva en bra avslutning på det här inlägget, men jag har inte tid, jag måste sätta mig och prata politik med mina barn.
Boken var inte bra. Ganska enkel story…det hände inte så mkt. Nu finns boken i Lisas händer och hon tog väl emot den lite halventusiastiskt ( dvs efter att jág hade sågat den)! 🙂
Ja tillförlitliga och ärliga, Det skulle vara nått. Så man slipper sitta där och undra varför i hela världen man läggen ner sin tid på smörjan.
Tack för tipset, Louise, Cate Blanchett är ju alldeles underbar! AM, vad tyckte du om boken då? Alicia har också läst den och hon älskade den, vilket får mig att vilja prata ännu mer politik med henne!
Det känns nästan lite läskigt men jag har idag avslutat boken som heter Marley och jag! Boken var väl sådär tycker jag. Jag blev nog lite såld av orden på boken dvs Internationell bestseller.
Gå se Benjamin Button istället. Liiiiite bättre budskap! Och Cate Blanchett är väl till för oss thinking women? Och jag tror till och med att du kan ta med dottern fast jag nu har glömt hur gammal hon är..