De ska sova över hos farmor och farfar ikväll. Han har varit så glad över det hela dagen, över att de ska få stanna hos farmor och farfar alldeles på egen hand. Men vi väntar för länge med att åka, det blir sent och han blir trött och då har han ändrat sig.
"Nej mamma, I want to sleep with you, I want to sleep in our house."
Jag påminner honom om allt det roliga de ska göra hos farmor och farfar och om hur roligt de hade förra gången de sov över, men det spelar ingen roll. Han ligger i sängen, jag ligger bredvid, och han gråter och vill sova med mig och vill följa med oss hem och han vill inte sova hos farmor och farfar och han vill sova hemma, bara sova hemma.
Jag ger med mig förstås, hur kan jag göra något annat? Jag minns när jag var åtta år och hälsade på hos min kusin på egen hand i en hel vecka. Vi hade så roligt på dagarna och jag ville aldrig åka hem, men varje kväll grät jag mig till sömns, förtvivlad över att vara ensam i världen och hundra miljoners mil hemifrån.
"Vi sover här vi också, blir det bra? Vi sover här och så åker vi till jobbet tidigt imorgon istället. Ok?
Han snörvlar och snorar och nickar.
"Ok, mamma."
Vi ligger som vi alltid gör på kvällarna när vi läst färdigt och ska sova, med ansiktena tätt intill varandra och med hans hand mot min kind.
"Mamma", viskar han och klappar mig på kinden, snörvlar några gånger till.
Sedan somnar han.
Vissa gånger är det lättare att vara det än andra 🙂
Vilken snäll och förstående mamma du är!!
Just så, Lotta 🙂
Åååååååååååååå!