Jag har sett honom varje dag de senaste veckorna, på min väg till och från jobbet,
Det var inget speciellt med honom, han såg ungefär lika sliten och tovig och trött ut som vilken annan hemlös människa som helst. Han gjorde aldrig något väsen av sig. Tiggde aldrig, pratade inte med några osynliga demoner, ignorerade mig alltid när jag gick förbi honom. På morgnarna stod han ofta och hängde mot ett av de där el(?) skåpen som finns placerade här och där på trottoarerna. Vi har ett sådant alldeles utanför vår trappuppgång och där stod han, tittandes ut över gatan eller sovandes sådär som man gör när man sitter vid skrivbordet, med huvudet lutat i armarna.
Så småningom började han vika upp det ena byxbenet, eller så kanske han helt enkelt klippte av det. På vaden hade han ett sår, ett stort varigt sår, slarvigt omlindat av en grå gasbinda som någon gång måste ha varit vit. Runt omkring såret var huden alldeles röd och svullen och jag tror att han stod och hängde mot det där elskåpet för att vila benet.
Veckorna gick och såret blev allt större och smutsigare, vaden svullnade upp ännu mer och gasbindan hängde i trasor och hade liksom vuxit fast i geggan. Jag kunde inte låta bli att snegla på det varje gång jag gick förbi honom och jag tänkte att jag ser en människa dö långsamt framför mina ögon. Jag tänkte att hur kan en människa få gå omkring på det där viset i världens rikaste land.
Jag frågade honom aldrig hur han mådde, eller om jag kunde hjälpa till. Jag köpte honom aldrig ens en kopp kaffe.
Igår när jag gick hem från jobbet satt han på en parkbänk, med ett ben som såg ut som om det skulle explodera i vilket ögonblick som helst, och till synes helt ointresserad av de fem ambulansmän som stod runt omkring honom. Ambulansmännen pekade och diskuterade, hämtade en bår som antagligen var för liten (han är väldigt storväxt) och gick efter en annan istället. Jag undrade varför de till sist hade hämtat honom. Hade någon som sett honom på trottoaren till sist ringt till någon och sagt att den här människan måste faktiskt tas om hand? Hade jag också kunnat göra det?
Jag vände mig om flera gånger efter att jag gått förbi och det sista jag såg var ambulansen som åkte iväg. Jag hoppas han inte förlorar benet. Jag hoppas han fick sova gott i natt.
Ja det är så himla svårt att veta vad man ska och inte ska göra. Det där med påsen önskar jag verkligen att jag hade tänkt på och jag önskar att jag inte brytt mig om att han inte såg ut att vilja ha någon kontakt med sin omvärld. Nästa gång så…
Och jo,aggressiv stavas saklart med tva s.
Hej Ing! Nu ska jag ge mig pa den kniviga fragan att ge goda rad i efterskott. Jattedrygt, sadar. Jag har ingen aning om hur kulturen ar i LA, har ute pa landet (bara 31/2 timme bort fran er men anda som i en helt annan varld), sa brukar man kunna fraga folk om de vill ha ngt nar man anda ska handla. Typ om de vill ha en hamburgare fran Burger King om man anda ska dit.I fallet med benet hade man kunnat plocka ihop en pase med gasbindor, kompresser, rengoringsmedel och Neosporin och liksom bara langat over den lite nonchalant en dag, om han nu inte verkade aggresiv av sig. Ja inte vet jag, det ar valdigt latt att vara efterklok… /Jenny